Vem äger staden? MoPS, Maps on the Politics of Space, är ett konstnärligt forskningsprojekt där Astrid Eriksson, Tatiana Letier Pinto och Tove Möller använder sig av kartläggning som metod för att avslöja ägandeskap av byggnader i Stockholm. Med Blackstone, ett stort amerikanskt investmentföretag, som lins försöker de förstå vem som äger Stockholm och hur olika ägandeskap påverkar staden och dess invånare. De har skrivit den här texten tillsammans, en konversation, ett slags montage av tankar och andra aktioner. På så sätt vill de få med olika synvinklar och metoder samt presentera vad de undersöker och varför. Konversationen är översatt från engelska.
Tove Möller (TM) – Mops är akronym för Maps on the Politics of Space, och är ett projekt där vi vill skapa en karta som visualiserar olika krafter som verkar i staden där vi bor. Vi vill diskutera hur politik är inbäddat i ägandeskapet av byggnaderna som Stockholm stad består av.
Astrid Eriksson (AE) – Projektet startade 2016 när Kungl. Konsthögskolan (Mejan), som vi alla gick på då, diskuterade möjligheten att flytta sin verksamhet till den gamla postterminalen Tomteboda i norra Stockholm. Tomteboda byggdes för Posten på 1980-talet och såldes 2015 under samma veva som postservicen i Sverige privatiserades. Den såldes som en del av en större fastighetsportfölj tillsammans med andra stora fastigheter runt om i Sverige. En fastighetsportfölj är en ekonomisk produkt bestående av flera olika fastigheter. Det kan röra sig om andelar i ägandet av fastigheter eller hela byggnader. Portföljerna köps som ett “kit” som består av andelar i olika byggnader. Tomteboda, som är en enorm byggnad på 103 000 kvadratmeter och byggd av skattefinansierade pengar, ägs sedan privatiseringen av Posten av Blackstone.
Tatiana Letier Pinto (TLP) – Det är viktigt att klargöra vad Blackstone är. Ett amerikanskt multinationellt företag som är ett av de största privata fastighetsbolagen i världen idag, baserat i New York men har kontor över hela världen. Vi reagerade på att en tom byggnad i ett hörn av Stockholm var av intresse för ett amerikanskt bolag. Vi ville förstå varför. Hur fungerar den globala fastighetsmarknaden och hur påverkar den människorna i staden? Det verkar i det här fallet vara en krock mellan två utgångspunkter: en där ett investmentföretag värderar fastigheter enbart efter dess värde och möjliga värdeökning, en tillgång enbart för vinst. En annan där fastigheter och byggnader för oss som bor i Stockholm är den fysiska strukturen av vår stad. De borde vara till nytta för oss, inte en vinstmöjlighet för ett företag på andra sidan jorden.
TM – Dessutom är Blackstones strategi och slogan “Buy it, fix it, sell it”. Precis som det låter betyder det att de köper andelar i andra företag och fastigheter. Blackstone behåller dem tills värdet har stigit, för att sen sälja dem för vinst. På deras hemsida beskrivs den här processen med hjälp av en grafisk bild. Den visar ett hus till salu, som i nästa stund är under renovering, för att sedan bli till salu igen. Det finns inga människor representerade i bilden vilket vi tycker pekar på Blackstones avsaknad av intresse för människorna som bor i fastigheterna.
TLP – Det kändes som att Mejan skulle vara “fix it” delen i processen av att höja värdet på Tomteboda. En arkitektfirma anlitades för att ta fram ett förslag med ritningar på hur Mejan skulle kunna utnyttja byggnaden. De fokuserade på den fysiska byggnaden utan att reflektera över ägandeskapet och Tomtebodas historia. Jag som arkitekt kan bekräfta att det här inte är något som majoriteten av arkitekter vanligtvis intresserar sig för i ett projekt. Arkitekter tenderar att avfärda politik i sina projekt och analyserar vanligtvis inte en plats i alla dess dimensioner, vilket jag tycker är helt fel. Till exempel: Tomteboda stod tomt efter att Posten flyttade in i en ny byggnad, som var ett resultat av en designtävling. Skulle arkitekterna som deltog i tävlingen kunnat ingripa och föreslå en återanvändning av Tomteboda? Om de hade gjort det skulle det inte finnas en tom byggnad för ett globalt, vinstdrivet fastighetsbolag att spekulera i. Jag menar att arkitekter borde diskutera sina projekt utifrån en helhetssyn, och följaktligen överväga de politiska aspekterna inbäddade i projekten.
AE – Ja, en stor del av den ekonomiska verkligheten i staden handlar om hur byggnader ägs, köps och säljs. Ett osynligt lager som en vanligtvis inte tänker på. Det är som en metanivå – en parameter som ändras även om byggnaderna fortfarande är fysiskt oförändrade. Implikationer av förändringar i ägande kan vara kärva för invånarna i form av hyreshöjningar och förlorad makt. Det blir svårare att påverka hur staden ska se ut, vad och vem den ska vara till för, när byggnader ägs i många led. Faktumet att stadens byggda miljö säljs ut till stora investeringsföretag betyder att invånarna kommer längre ifrån makten över staden. Företagens vinstdrivande jakt går starkt emot andra intressen som invånarna kan ha i hur staden ska utformas. Ett “bra” exempel på det här är vad som händer i Alby. Där har de boende mobiliserat sig i en kamp mot försäljningen av sina hem i föreningen “Grannarna på Albyberget”. Deras nya hyresvärd Hembla (fd. D. Carnegie & co.), ägs av Blackstone. De boende är oroliga över att ägarbytet ska leda till renoveringar, som följs av hyreshöjningar. Det kan resultera i att många av dem inte har råd att bo kvar och tvingas flytta. Eftersom “Grannarna på Albyberget” kommunicerar med Hemblas lokala kontor, betyder det att de kämpar mot en representant för Blackstone. Vem tar besluten om vad som ska hända i Alby? Vart ligger ansvaret?
TM – I vår granskning av Tomteboda fick vi reda på att Tomteboda ägs till 80% av Blackstone och 20% av Areim, som är Blackstones partner i de skandinaviska länderna. Blackstones CEO Stephen Schwarzman donerade 2016 ett antal miljoner dollar till Donald Trumps presidentkampanj i USA. Överraskande nog, blev Schwarzman vald till Trumps ekonomiska rådgivare strax efter valresultatet.
TLP – Information om ägandeskap var en av flera faktorer som helt förändrade uppfattningen om byggnaden, Tomteboda, och Mejans eventuella flytt dit. Ännu en gång undrar jag varför det här inte är av intresse för arkitekter i allmänhet?
AE – Diskussionen om Tomtebodas ägandeskap hamnade i kontrast till Mejans nuvarande hyresvärd, Statens fastighetsverk, som är ett statligt verk. De har potential att vara en hyresvärd som inte enbart är fokuserad på vinst. Det är en viktig aspekt i diskussionen.
TM – Om Mejan hade flyttat till Tomteboda skulle skolan bli en aktör i den globala fastighetsmarknaden. Högskolan skulle bli ett verktyg för Blackstone att kapitalisera på fastigheter i Stockholm med. Enligt sloganen “Buy it, Fix it, Sell it” skulle skolan spela rollen som värdehöjare i en fastighet, som sedan skulle säljas. Utöver det skulle skattepengar som är öronmärkta för utbildning bidra till vinst för Blackstone. Om en anser att en konsthögskola ska vara en plats för kritisk reflektion – måste den även förhålla sig kritiskt till den politiska verkligheten den verkar i.
AE – Det här är ett exempel från vårt arbete men det vi fokuserar på nu är framförallt bostadshus. Blackstone har en historia av att behandla bostadshus som investeringsmöjligheter, utan hänsyn till de boende i fastigheterna som de köper. Privatiseringen av allmännyttan och allmännyttiga bostäder runt om i Europa och världen har lett till vräkningar, strider och protester. Företag köper, i de flesta fall, allmännyttiga bostäder, som ofta är eftersatta och i behov av renovering. De renoveras sedan överdrivet mycket och hyran höjs. Det leder till att de boende inte har råd att bo kvar och tvingas flytta. En term för att beskriva det här är renovräkning, ett begrepp som myntades av den kanadensiska aktivisten Heather Pawsey. Det är en kombination av orden “renovering” och “vräkning”.
TLP – Det här händer alltså också i Sverige, till exempel genom vårt nämnda exempel i Alby. Husby i Stockholm, Pennygången i Göteborg och Eriksberg i Uppsala är bara några av många andra exempel. Blackstone har investerat stort i Stockholms miljonprogram genom Hembla. Samtidigt går Stockholms nya bostads- och fastighetsborgarråd Dennis Wedin (M) hösten 2018 ut med att mer av allmännyttan ska säljas till privata fastighetsföretag.
TM – Vi (Tove och Astrid) kände att ägandeskap var en viktig aspekt, som inte lyfts nog i diskussionen om Mejans potentiella flytt till Tomteboda, så vi försökte göra det på olika sätt. Under utställningen Rundgång våren 2017 satte vi upp ett informationsbås i entrén till skolan. Vi samlade artiklar som rapporterade om Blackstones företagsstrategier, vad de äger och renovräkningar. Dessutom arrangerade vi ett panelsamtal där ett antal gäster samtalade om politiken som är inbäddad i det här ämnet. Det blev viktigt för oss att reflektera kring vilken roll kulturarbetare spelar i processer av värdeökning i delar av staden. Vilket ansvar har vi att vara medvetna om de här processerna??
AE – Och vi arrangerade också en öppen workshop där vi sydde ett lapptäcke med all information vi kunde hitta med vad Blackstone ägde. Här någonstans korsade våra vägar med dig, Tatiana. Du jobbade med en karta över Tomtebodas historia.
TLP – Ja, jag gjorde en karta som jag kallar The Floorplan of Tomteboda. Den innehåller inte bara den vanliga informationen arkitekter inkluderar i ritningar, utan alla aspekter som hör till platsen men som inte är lätta att se med blotta ögat. Kartan avslöjar dolda aspekter av Tomteboda och skapar kopplingar som annars kan upplevas separata. Den består av information som byggnadens storlek, historia och ägandeskap. Kartan beskriver tidpunkten då Mejan kom in som en möjlig aktör i historien. The Floorplan of Tomteboda genererade olika narrativ och möjliggjorde en läsning av platsen med diverse utgångspunkter. Den erbjöd möjligheter att visualisera paralleller och skapa samband.
TM – Tatiana använde kartan för att prata om samma frågor som vi ville lyfta.
AE – Då började vi tillsammans undersöka vad mer Blackstone äger i Stockholm. Hur påverkar den här typen av vinstdrivet ägande Stockholms och dess invånare?
TM – Det undersökandet har dock varit svårare än vad vi trodde. Ofta äger företag som Blackstone andelar i andra företag som äger fastigheter. Det har varit knepigt att få tag på den informationen. En behöver gräva djupt för att få reda på det och ibland går det bara inte. Fastigheter köps och säljs i portföljer som är uppdelade i mindre företag skapade för att skydda moderbolagen från ekonomisk förlust och risk, vilket försvårar sökandet ytterligare. Svårigheten att få tag i information om ägande är ett demokratiskt problem.
En annan barriär är språket i finansvärlden. Vi har kontaktat några olika personer som arbetar med ekonomi och frågat om de kan förklara hur saker hänger ihop.
AE – Ägandet av fastigheter ändras konstant. Hyreshöjningarna efter Hemblas renoveringar ligger på 40-50% vilket de fått kritik för. Hösten 2018 omprofilerade de företaget och ändrade därmed hur de beskriver sig själva. Från en uttalad beskrivning av sin strategi att renovera för att sedan höja hyrorna, till en mycket mjukare PR-strategi. De använder nu färgglada teckningar på sin hemsida och beskriver sig själva med “På Hembla sätter vi hyresgästen i centrum. Vi tror nämligen att ett hem är mer än ett par väggar. Det är där barn växer upp, musik spelas för högt och födelsedagar firas. Vi går därför bortom renovering och gör vårt bästa för att skapa levande stadsdelar. Välkommen hem.” Det är svårt att inte vara cynisk kring hur de presenterar sig själva. Det här är en strategi vi sett hos flera fastighetsaktörer i Stockholm. En metod som står i kontrast till verkligheten på den hårda bostadsmarknaden.
TM – Det som händer är att platser behandlas som varor. Byggnader har blivit instrument för att generera kapital istället för dess ursprungliga syfte, som är att husera människor. Saskia Sassen, professor i sociologi vid Columbia University, skriver om ägandeskap i bebyggd miljö i sin forskning. Hon skriver att köpa fastigheter också är ett sätt att “kontrollera ett stycke urban mark… och det har djupa och signifikanta implikationer för rättvisa, demokrati och rättigheter.”
TLP – Genom vår kartläggningsmetod utforskar vi aspekter som normalt inte presenteras i kartor över staden. MoPS, Maps on the Politics of Space, är en referens till en text av Henri Lefebvre ‘Reflection on the politics of space’ där han argumenterar för att det finns en platsens politik av den enkla anledningen att plats är politiskt. Det är vanligt att förenkla och distansera byggnaders fysiska form från dess andra komponenter som historisk bakgrund, subjektivitet, ideologier och ekonomi. Att beskriva en plats som ren form, utan att ta med de politiska och sociala aspekterna som den också består av, föreslår att platsen är neutral och oskyldig. Kommodifiering av platser utnyttjar den här oskyldiga falska auran – att platsen bara är materiell och inget annat. På så sätt påtvingas en kapitalistisk agenda. Att kommodifiera en plats är att reducera den till ett objekt med enbart ekonomiskt värde. Det ger möjlighet att förbise de sociala aspekterna som skapar platsen.
TM – Just nu arbetar vi med att samla information kring vad Hembla äger och kommer därefter skapa en form av karta. Vi gör det genom observationer, geografisk information, beskrivningar av platser, samtal med boenden och besökare samt platsernas historia.
AE – Miljön i städerna består till största delen av byggnader eller natur som är konstruerad i relation till byggnader. De är handgripliga, robusta. Väggar, golv och tak. Vi bor och arbetar i dem, vi rör vid dem hela tiden, de är motsatsen till abstrakta. Ägandeskapet av de här miljöerna som skapar vår omvärld är däremot totalt abstrakt, komplext och flytande.
Det känns som att förvaltningen och planeringen sker på en “högre nivå” – över huvudet på det vardagliga livet i byggnaderna. För det mesta påverkar inte förändringar i ägande vad som händer i fastigheterna men då och då blir det smärtsamt tydligt.
MoPs är ett konstnärligt forskningsprojekt med stöd av Kungl. Konsthögskolan.
Tatiana Letier Pinto is an architect and independent researcher based in Stockholm. Her main research interests revolves around social inequalities, the political aspect of space and the responsibilities of architects in our society. Recently she has been granted by the Royal Institute Art (RIA), Stockholm, to map ownership in the built environment and its implication in the inclusiveness of the city of Stockholm.
Astrid Eriksson är brevbärare och konstnär som bor i Stockholm. 2018 gick hon ut kandidatprogrammet i fri konst på Kungl konsthögskolan i Stockholm.
Tove Möller studerar tredje året konst på Kungl konsthögskolan, bor i Stockholm. Jobbar på bibliotek.
Texten är översatt av Astrid Eriksson och Tove Möller.