Hipster-ekonomi – för vem?

Hipster-ekonomi – för vem?

För ett tag sedan snubblade jag över en gammal, men relevant, ETC-artikel från i somras. “Till hipsterns försvar”, löd rubriken.

I sin ledarsida försvarade Johan Ehrenberg hipsterns närvaro på Södermalm i Stockholm och välkomnar den fysiska, sociala, ekonomiska och kulturella utveckling som hipstern medfört: “Det finns ingen anledning att hata att något blir mer rikt, mer blandat, mer öppet. Det finns däremot anledning att hata om det går åt andra hållet.”

Det Johan Ehrenberg beskriver är en gentrifieringsprocess. Gentrifiering innebär att arbetarklassområden, gärna nära centrum, blir förvandlade till stadsdelar för mer välmående befolkningsgrupper. Och därefter kommer resten: en hel industri byggs upp kring hipstern. Hippa fik. Trendiga restauranger. Coola barer. Något som idag slarvigt kan beskrivas som en “hipster-ekonomi”.

För inte så länge sen var Södermalm ett hem för arbetarklassen. Sedan inflyttningen av välbärgade invånare har Södermalm idag förvandlats till en internationell hipsterscen. Idag är det Stockholms kanske hippaste stadsdel. Gentrifieringsprocessen har i princip sopat bort alla spår av den arbetarklass som en gång huserade här. I takt med att priserna höjdes lämnade allt fler arbetarklassfamiljer Södermalm. Det har resulterat i en omvänd utvandring – att arbetarklassen tvingas flytta längre och längre bort från centrum. Det är en utveckling som så ofta har kommit till tack vare överklassen. Vilka vinner på den här utvecklingen? Överklassen?

Enligt Johan Ehrenberg är överklassen och hipsterns blotta närvaro en förutsättning för utveckling. Men jag undrar: varför krävs det ett inflöde rika människor för att utveckla, renovera och förbättra ett tidigare utfattigt område?

Som född och uppvuxen i olika förorter i Stockholm påminns jag om hur utvecklingen alltid skedde någon annanstans. Våra områden förblev missgynnade. Våra skolor underinvesterade. Våra ungdomsgårdar nedstängda. Mantrat var nedskärningar istället för investeringar.

Men på Södermalm tycks saker och ting se annorlunda ut.

Ehrenberg beskriver vidare “här finns massor med teater (till och med opera), bio, musikställen och fler kaféer och restauranger än man hinner besöka. Och vill du lyssna på musik är det bara att gå några kvarter”.

Men varför blev Södermalm utvald till Sveriges trendigaste kulturmecka? Och en ännu viktigare fråga: varför satsas det inte på kultur i områden där överklassen sällan rör sig? På vems bekostnad frodas hipster-ekonomin?

Medan Södermalmshipstern unnar sig exklusive kaffe och drunknar i finkultur, kämpar kulturverksamheter i förorten för sin överlevnad. Hur kan vi blint hylla denna utveckling?

Missförstå mig rätt. Problemet är inte kulturen per se – jag älskar teater och en god espresso. Men till skillnad från andra skribenter ifrågasätter jag varför vi hyllar en utveckling som bara några få kan ta del av.

Stockholm är en enormt segregerad stad. Vi måste prata om gentrifikation på ett mer seriöst sätt. Låt kulturen frodas, verka och leva i resten av landet också. Inte bara på Södermalm.

Jag hoppas att min förort en dag kan få uppleva fysisk, social, ekonomisk och kulturell utveckling.

Oberoende av överklassen.

Om inget annat får vi helt enkelt bjuda in hipstern till betongen.

I hopp om att vi får bo kvar.

Om vi har råd.

Foto: Franklin Heijnen.

AV

1 kommentar

  • Erik Wijk 24 november 2014 den 4:37 e m

    Bra att Binto Bali sätter fingret på Ehrenbergs artikel – som är överraskande naiv och inskränkt. JE om någon borde veta att en sån här utveckling till stor del sker på bekostnad av andras utveckling.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.