Ett Tal För Oss “Andra”

Ett Tal För Oss “Andra”

“Kanske gled kulturen oss ur händerna, därför att politiken har svikit oss” skriver Peter Weiss i boken Motståndets estetik.

Kanske har vi glömt att kunskap och uttryck är oändliga. Kanske har vi glömt att kultur, konst och kunskap kan skapas från kärlek, glädje, från ilska, fattigdom och exkludering. Kanske har vi glömt att kultur kan skapas i moll.

Vad betyder det när vi talar för en förändring i politiken – för jämställdhet, antirasism, för demokrati men bemöts av motstånd när man vill förnya förlegad och antidemokratisk kultur?

Det finns något fantastiskt med att vara olika, men hittills har västerländsk kultur gjort det svårt för mångfald att florera. Mycket av den västerländska kunskapsproduktionen har kretsat kring kontraster: vitt och svart; gott och ont; ljust och mörkt; manligt och kvinnligt; vi och dem.

De här kategorierna är varken neutrala eller jämbördiga. Tvärtom. Det finns en hierarki mellan de här kategorierna. De har en tydlig historia. De påverkar också hur vi ser på vår värld. Det leder till att våra åsikter präglas av ett “kontrasttänkande” och får oss att ofta dra onyanserade slutsatser om vår verklighet:

“Konst är fint. Invandring är dåligt. Kvinnor är känslosamma. Grafitti är fult”. Och så vidare.

Vi skapar alltså en hel värld baserad på lösa antaganden, vilket slutar med att vi generaliserar och essentialiserar hela grupper. Det vi menar med “essentialisera” är att olika grupper ses som att ha vissa inneboende egenskaper:

Till exempel att alla kvinnor är, av naturen, moderliga, feminina, mjuka och sköra. Det är en föreställning som oftast inte har någon verklighetsförankring utan bygger på en social konstruktion.

Det är här kulturen har potential att förändra. Genom att hela tiden lyfta fram och problematisera det här tankemönstret, kan vi skapa en annan verklighet. Bort från det så kallade “kontrasttänkandet”. Det gör vi genom att ständigt förnya oss själva, öppna upp för nya röster, nya perspektiv och tänkesätt.

Det gör vi också genom att vara självkritiska och framförallt ödmjuka inför våra egna privilegier.

Vad menar vi egentligen med privilegier? Vi menar framförallt att inse sina begränsningar. En person som är man och feminist kan spendera flera timmar åt att läsa feministisk litteratur – men han kommer aldrig fullt ut förstå känslan av att vara kvinna. Den insikten innebär att han som man måste inse att han inte tar för mycket plats i t.ex. feministiska rum utan visar ödmjukhet. Det här är ett exempel på hur man kan använda ödmjukhet som ett verktyg för att skapa en bred och inklusive kulturrörelse.

Vi vill vara ödmjuka inför våra egna privilegier, vi vill lyssna, vi vill också synligöra vilka berättelser som vanligtvis hörs. Och det som vanligtvis hörs är det som median eller akademin kallar för “objektivitet”. Kultwatch ifrågasätter medias så kallade objektivitet. Vi menar att den inte finns. Objektiviteten, så som vi känner till den, maskerar ett ideal som är baserat på en “vit, frisk, medelålders, medelklass, heterosexuell man”. Men den här personen finns inte i verkligheten. Det är alltså inte medelklass-Svensson som är problemet. Det är idealet. Det är ett ideal som vi alla har lärt oss att eftersträva. Det är också ett ideal som får oss att känna att vi inte duger till, att vi inte syns, att vi inte får ta plats. Vi tänker:

Jag önskar att jag var en man.

Jag önskar att jag var vit.
Jag önskar att jag var frisk.

Jag önskar att jag var ung.
Jag önskar att jag hade pengar.

Jag önskar att jag var heterosexuell.

Och så vidare.

Vi har format större delen av samhället utefter det här idealet. Inte minst kulturen.

Men att vi står tillsammans kräver inte en enfald;
att vi är enade betyder inte att vi måste vara lika;
att vi är identiska är inte en förutsättning för solidaritet.

Det finns något fantastiskt med att vara olika.

Men när vi ser mångfald i dagens kulturvärld är det allt för ofta en mask. Och vad betyder det när mångfald är en mask för ett system som är uppbyggd på hierarkier där vissa aldrig får möjlighet att påverka?

Audre Lorde sa, ”The master’s tools will never distmantle the master’s house”. En marxistisk jämförelse skulle kunna vara att man inte kan använda sig av bourgeoisiens verktyg för att bekämpa bourgeoisien.

Därför vill vi inte bara prata om mångfald, utan om rättvisa.
Vi har ett stort ansvar när vi säger att alla röster ska höras lika mycket.

Det räcker därför inte att en Jonas Hassen Khemiri-liknande-artikel kommer upp vart tredje år som ett enstaka bloss som slocknar snabbt. Vi måste få brinna året runt.

Kulturvärlden idag är en reaktion och en produkt av historien men vi har också alla ett ansvar att förändra den.

Kultwatch är ett initiativ. Ett försök till att demokratisera kulturen. Kultur av folket, för folket.

Vi vill bredda möjligheterna till att tillgodose kultur – fler människor ska bli delaktiga.
Genom att lyfta upp röster som inte hörs och jämställa den informationen med informationen som finns på andra håll. Vi på Kultwatch tycker att olika konstuttryck ska få lika mycket plats. Varför kan vi inte få läsa en helsida om den senaste Samiska Fashion Week i Norge på samma sätt som vi läser en helsidesrecession av Stockholms Fashion Week. Till exempel.

Vi som konsumerar och producerar kultur har ett ansvar. Låt oss spränga våra konventionella idéer och uppfattningar om hur kulturen måste se ut, kännas eller höras. Genom att försumma de röster som faller utanför vår idé om idealet, reproducerar vi och förstärker de redan existerande hierarkierna.

Kulturen är inte bara Stockholm. Kulturen är inte bara Södermalm. Kulturen är inte bara DN. Kulturen är heller inte SvD. Kulturen är det vi gör den till. Vi känner därför att det är dags för en förändring och vi behöver eran hjälp att åstadkomma den.

Tack.

Talet hölls på Socialistiskt forum 22/11/2014.

Foto: Maha Suliman.

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.