Kajsa Ekis Ekman: “Kultursidorna saknar kunskap”

Kajsa Ekis Ekman: “Kultursidorna saknar kunskap”

Varje vecka besvarar olika personer Kultwatchs kulturenkät. Först ut är Kajsa Ekis Ekman.

Hej Kajsa! Vem är du?
Jag är 34 år och ensamstående mamma till en 8-åring. Jag har varit politiskt aktiv sedan tonåren, bland annat i klimatrörelsen. Jag har skrivit två böcker, den senaste om orsakerna till eurokrisen och hur krisen påverkat Grekland. Jag är med och gör Brand, skriver för DN och tidningen ETC och arbetar nu internationellt för ett stopp på surrogatmödraskap. Föreläst om kvinnohandel på Kuba, i Belgrad, Finland, Tyskland, Australien medmera. Förra året var jag med och startade ett solidaritetsnätverk för krisen i Grekland. För närvarande åker jag runt Sverige med min son och berättar om vad kapitalism är och hur den fungerar. Jag bor i Högdalen i Stockholm med min son och en kompis.

Vilken var den senaste bok du läste?
Jag håller alltid på med flera böcker samtidigt. Nu är det Den stulna romanen av Nawal El Sadaawi, Merci pour ce moment av Valerie Trierweiler och Villa triste av Modiano. Jag är bokoman. Jag läser hela tiden och allt.

Vilken var den senaste film/serie du såg?
Jag ser nästan aldrig film eller tv. Jag har kanske sett 15 filmer i mitt liv. Jag ser bara Gudfadern om och om igen och ett program om plastikkirurgi som heter Botched. Film gör mig mycket illa till mods. Man måste sitta still i över en timme och se folk mörda varann utan att kunna ingripa, ha sex utan att man får vara med och missförstå varann utan att man kan säga åt dem. Man måste se allt detta och vara passiv, nej det kan jag inte. Inte får man prata heller, då blir de andra sura, film är verkligen det mest elitistiska som finns. Sist var jag tvungen att se Draktränaren 2 med min son på en Finlandsbåt. Jag räknade verkligen minutrarna och sen blev jag känslomässigt indragen mot min vilja och började gråta när pappan dog. Det är det jag ogillar med film, de tvingar en att känna känslor man kanske inte har lust med just då. Hellre då sport, man vet alltid utgången, någon av de två lagen vinner, men det finns också ett spänningsmoment, man vet inte vilket av dem.

Hur ser din relation till kultur ut?
Jag läser allt. Romaner, fackböcker, rapporter, dokument, bloggar, skvallertidningar, Hemmets Journal, Body, Dagens Industri, London review of books, Le Monde Diplomatique, Proletären, reklambilagor, sportbilagor. Livet är kort och jag måste hinna förstå så mycket. Jag ser knappast alls på teater, film, tv, konst. Jo, jag lyssnar på musik och dansar. När jag var i Grekland led jag av att folk aldrig dansade. De satt bara och pratade hela nätterna.

Varför är kultur viktigt?
Genom romanerna kan man lära sig hur människorna var förr i tiden och hur de är i olika sammanhang. Det gör att man klarar sig bättre i världen. Inget går upp mot riktig livserfarenhet, men litteratur är andras livserfarenhet i koncentrerad form. Att läsa romaner har gjort att jag inte längre tror att det går att skapa en ny människa, som anarkisterna tror. I alla romaner återkommer samma mänskliga drag; stolthet, narcissism, generositet, rövslickeri, revolt, de tar sig bara olika uttryck, men de går inte bort. Nawal El Sadaawi visar det mycket väl, hur rövslickarna alltid anpassar sig till olika system: under monarkier är de rojalister och dagen innan revolutionen blir de revolutionärer.

Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?
Eftersom 80 % av tidningarna är borgerliga har kultursidorna kommit att bli vänsterns informella ledarsidor. Där trängs recensioner av opera och dans med manifest, idé och kritik och manifest av olika slag. Det är en ganska unik skandinavisk blandning. “Kulturartikeln” som resonerar över ett ämne, ofta i jag-form och i skärningspunkten mellan politik och kultur, har uppstått här. Men de senare åren har kultursidorna skurit ner så mycket att de knappt går att känna igen. Det är samma arvoden som när jag började skriva 2003, ofta till och med lägre. Utan pengar blir journalistiken inte bra. När jag åkte till Istanbul och skrev om Gezi-rörelsen för DN förlorade jag pengar på det: arvodet på 5000 kr minus skatt täcker knappt resa och uppehälle. Då är det inte konstigt att kvar blir analyser av Mad Men, Beyoncé, löst tyckande med en droppe genusanalys, typ intellektuell kitsch som jag kallar det.

Med andra ord: det jag saknar är kunskap! Kvalitativa och väl underbyggda analyser. Det är för mycket luft, ställningstaganden för sakens skull. Smetiga brev till Åkesson och sånt. Ska ens ord vara värda att sprida till hundratusentals människor ska man ha något att komma med, annars, låt bli. De intellektuella har något de flesta människor inte har: tid att studera. Använd den tiden, lär dig saker och dela med dig av din kunskap på ett begripligt sätt, det är den intellektuellas ansvar.

Vad tror du behöver göras för att sänka trösklarna till kulturen?
Stäng av internet en dag i veckan, kalla det kultur- och idrottsdagen och alla måste gå på gym eller göra något kulturellt. Till slut får man in vanan. Vi skulle också få en kollektiv känsla, och de som hatade den dagen skulle känna ännu mer samhörighet med varandra och skapa motståndsrörelser, det kan inte slå fel. Måndag skulle passa perfekt, alla avskyr redan måndagar.

Vad har kulturen för ansvar i samhället?
Inget. Kultur är inget substitut för politik. Politik har ansvar, kultur finns för dess egen skull, om man är besviken på politiken ska man inte tvinga kulturen att bli politisk, för kulturen påverkar men den har inte verkställande makt.

Vad hoppas du att Kultwatch som plattform ska bidra till?
Att folk läser mer böcker, kan ni inte ha debatter för och emot en roman? Det skulle höja temperaturen på litteraturkritiken.

Last Famous Words?
Om det har kommit vitlök i vattnet, byt glas.

Kajsa Ekis Ekman är journalist och författare.

Foto: Privat.

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.