Ett samtal med Parham: ”Man måste tippa på tå inom små marginaler för misstag”

Ett samtal med Parham: ”Man måste tippa på tå inom små marginaler för misstag”

Det som skulle bli en intervju med Parham; rapparen från Göteborg, blev ett samtal med Parham; artisten, hiphopparen, producenten, göteborgaren, iraniern, svensken, löparen, filosofen och extrem sportaren bland mycket annat.

Första gången jag hörde talas om Parham var i våras när jag lyssnade på Vad Blir det För Rap? De hade helt rätt i att hylla hans nya släpp, albumet ”Pojk”. Efter att jag sträcklyssnade genom alla spår kändes det som att jag hade dragits med i en berättelse, hade sett en långfilm och till viss del kändes det som att jag kände Parham.

”Pojk” har blivit utnämnt till bästa albumet inom svensk hiphop året 2014 och även till årets Hiphop/Soul i Gaffa-priset.

Jag undrar, vem är Parham?
– Det är svårt för mig att säga att “jag är en musiker”, men just nu gör jag mycket musik. Jag har accepterat att jag har olika faser i mitt liv- just nu är jag musiker, jag lever på det och det är tacksamt.

Jag älskar och växte upp med hiphop, men jag vill inte begränsa mig till det. Det är som att bli ammad i en famn – du måste kunna gå ur den när du vill. Man känner sig hemma där man kommer tillbaka dit, men du är inte låst. Hiphop är inte ett fängelse.

Jag har gjort många olika saker. Datorprogrammering, extremsportat, åkt på ramper, kampsportat… pluggat media på universitetet. Jag brukar fastna i saker länge när jag blir intresserad. Jag har varit vimmelfotograf.

Hur ser din relation till musiken ut?
– Av allt det som jag har gjort i mitt liv så har musiken funnits ganska länge. Jag har spelat fiol och piano, min pappa hade en synth hemma.

Jag började lyssna på mina föräldrars LPs och kassetter när jag var liten, mycket från mellanöstern. Min morbror som bodde hos oss hade rock och annat som var mer västerländskt.

När jag var 15 började jag rappa och producera, men min relation till musik har alltid varit till och från; man har gjort slut och blivit ihop, och hatat och älskat. För mig handlar det mycket om hiphopscenen, hur den ser ut.

Vad tycker du om hiphop-scenen i Sverige idag? Jag tänker mig att det är lite lägre trösklar och att om man är riktigt duktig så är det inte omöjligt att bli signad av t.ex. Redline.
– Det är sant att det är ett litet land och då blir det enkelt att komma åt folk, men hiphopscenen är lite elitistisk. En viss typ av folk ”’äger rätten” till hiphop, kan det kännas som. Jag minns när man var ute på klubb när man yngre så var det väldigt mycket ”we run this movement” och så fick man kämpa hårt och bevisa att man var värd tillträde.

Det är inte alla som kan ge sig in i den hursomhelst och närsomhelst.

Men om man klär sig på ett visst sätt kan man nästan ha ett automatiskt tillträde till hiphopkulturen då och antas vara därifrån.

Om du hade kunnat göra en collaboration med vemsomhelst vem hade det varit?
– I min egen hemstad: Håkan! Vi har olika perspektiv av samma stad. Jag älskar även Jay Z när det kommer till rap.
Det finns så sjukt grymma producenter i Sverige, du behöver inte åka ens utomlands. Rörelsen är så global och människor lär sig av varandra. Det är inte lika mycket att ett ”sound” är begränsat till ett område nu. Det finns inget Stockholm-sound eller Göteborg-sound.

Det handlar inte om att man kopierar utan om att hitta sig själv, veta vem man är och vad som ens starka sida är. Många strävar efter berömmelse och framgång genom att emulera någonting de har sett hos någon annan, som inte nödvändigtvis är sig själva. Det kan se lättillgängligt ut. Det är en grej att inspireras av någonting, och en grej att kopiera det rakt av.

Jag upplever att det finns ett budskap i ”Pojk” om att man ska vara sann mot sig själv, tycker du det har varit lätt att hitta dig själv?
– ”Pojk” handlar om att hitta sig själv, veta vem man är och utveckla sin starka sida.

Man bör utgå från vad man själv vill i första hand men allra oftast måste man kompromissa. När jag var yngre var det svårt att tycka om min bakgrund för jag kände att jag inte såg ut som alla andra. Nu när jag har blivit äldre har jag lärt mig att vara stolt över det istället. Och den insikten har tagit tid, okej… det kanske är en rasistisk struktur som pågår här.

När min mamma berättade om hennes Iran – det stora riket med en fin historia, kultur, avancerade teknologier och forskare – när jag var liten, tänkte jag att hon snackade skit. Den bilden jag fick av Iran och mellanöstern var den som fanns i Sverige, den på TV och det mina vänner tyckte; jag köpte den bilden av mig själv och mitt hemland istället för att passa in.

När jag har växt upp och börjat få perspektiv har jag insett att min mamma kanske hade rätt och att jag kanske borde vara stolt även om jag anses vara ”annorlunda”. Mina föräldrars berättelse är deras berättelse, de har haft sina liv där med god mat, vänner, musik och glädje. Vilket jag inte såg för jag ville passa in.

När man hör texterna i ”Snäll Kille” till exempel, känns det verkligen som att du applicerar insikter som du har haft senare i livet på din skoltid. Är det så?
– I videon till ”Snäll Kille” sitter jag i en fåtölj hos en psykolog och reflekterar bak, bearbetar minnen. Jag minns en press från när man var ung. Macho-kulturen. Man ska vara hård, stark och ”brudar är bedrifter”, man ska bli av med oskulden snabbt och man ska absolut inte prata om känslor. Man pratar med nävarna snarare. Det blir en hetsig stämning där man uppmanar varan att göra dumma grejer. Gör man inte det fryses man ut. Det är svårt att navigera i ett sånt klimat och göra sin egen grej, såklart.

Det är inte medvetet hos alla som upprätthåller systemet att det är uppbyggt som det är. Det är bara så, och ja, det är en insikt som jag har haft längre fram.

Nu vet jag att det är strukturer som inte lät mig passa in. Men hur ska ett barn veta det? Hur ska man känna sig trygg i att vara olika?

Instinktivt känner man inte att det är okej; man ser inte ut som dem, man pratar inte som dem, man har inte samma helg aktiviteter som dem, inte samma matvanor. Man tittar inte på samma tv program, man kanske har satellit hemma? Så många grejer som gör de gemensamma referensramarna väldigt små.

Men man ska ha perspektivet att vi är olika, men det är okej. Barn är oftast väldigt öppna men känsliga om man lär dem att lägga värdering i olikheterna.

Är din musik ett sätt för dig att ventilera de här insikterna?
– Jag ventilerar ganska mycket på det som har hänt, men nya situationer kan fortfarande göra mig upprörd.

Till exempel var jag var på ett bröllop i somras till några kompisar. Eftersom att jag körde brudparet kom jag sent med gänget som skulle in i kyrkan tillsammans. Alla andra gäster hade redan kommit innan, och jag var den enda icke-vita när jag kom in sist och brudparet skulle gå ner för mittgången. Vaktmästaren till kyrkan frågar då systern till bruden ”är han gäst här?” och syftar på mig utan att titta på mig. Jag som ändå är klädd i kostym och fluga.

För några år sen hade jag kanske försökt förminska det och hitta en rationell förklaring och tänkt att det inte är någon fara. Men nu förstörde det hela min dag och jag sa inget till honom heller, tanken stör mig: borde jag ha riskerat att skapa dålig stämning och sagt ifrån? Jag väntade istället och pratade med de som hade bokat kyrkan så de kunde komma med den kritiken om vaktmästaren i efterhand.

Man vill inte vara den som skapar problem.

”Det är svårt att göra rätt vid fel sida av staden”, rappar du i ”Snäll Kille”. Handlar det om att man har så lite kontroll i vissa situationer där man kategoriseras och uppfattas enligt en struktur? Hur ofta säger du ifrån?
– Hur mycket jag vågar beror väldigt mycket på situationen. Egentligen är jag en väldigt blyg person och vill att alla ska ha det bra. Men ibland kan det vara skönt att välta bord.

Man lär sig däremot att vara försiktig med det och tänka på konsekvenserna hela tiden. Att man tillhör en minoritet och representerar den gruppen hela tiden vare sig man vill det eller inte. Så det sker ett motstånd i mig när jag vill välta bord, för då kommer de säga ”ja, de är precis som vi tänkte”.

Jag måste föregå som ett bra exempel, jag får inte retas upp för då är jag aggressiv och den vilde. Helt plötsligt känner man att man inte får komma med kritik för att man blir illa behandlad. Att känna att jag måste trippa på tå inom små marginaler för misstag – det är problematiskt och jag vet inte hur jag ska komma runt det.

Det är lätt för mig att peka ut dessa problem, det svåra är att komma med lösningar.

Strukturella mekanismer är osynliga för oss, lätt att passera och abstrakta innan man studerar dem. Man kan inte ta på dem, de är inte konkreta handlingar; svårlösta. Det är ofta man känner någonting som är ett symptom av detta men inte kan sätta fingret på det eller så har man inte verbala förmågan att uttrycka sig om det, och då försvinner det någonstans.

Hur ska man till exempel bevisa att man utsätts för rasism med ett språk man inte behärskar? Min mamma är väldigt smart men kanske har svårt och passa in hennes känslor i det svenska språket.

Är din musik ett sätt för dig att kartlägga samhällsproblem eller politisk?
– Jag har aldrig intresserat mig att skriva politiskt, jag vill bara skriva om mitt eget perspektiv och genom mina två ögon och försökt måla upp scenarion som ska berätta min berättelse. Det kanske går att koppla till något politiskt, men det har inte varit mitt syfte. Folk kanske relaterar till problemen fast de manifesteras på ett annat sätt. Vi är komplexa människor.

Hur gör du för att kunna balansera ditt liv och skapa musik?
– Jag försöker hålla energin uppe för att driva mina egna projekt, det är svårt att hålla den konsekvent. Man kan få inspirations-flippar ibland och då går det bara inte, man kan inte framkalla inspiration hursomhelst. Men man kan skapa bättre förutsättningar så det underlättar att ta vara på när inspirationen kommer så att du är redo att plocka på dig den. Jag gillar att ha rutiner där jag äter bra, sover bra, och håller mig frisk, i alla fall på vardagar.

Att göra saker på rutinmässig basis gör att man blir mycket mer lugn och fokuserad – då kan man plocka upp inspiration och impulser bättre och kanalisera dom på nått bra sätt.

Det kan ta väldigt mycket att bygga upp en mental kraft och gå upp klockan 6 på morgonen innan dagen startar och springa; jag har gjort det sen två år tillbaka mer eller mindre, för att få igång min blodcirkulation & tänka bättre. Annars är jag väldigt lat, det är mitt sätt att hantera mina svagheter.

Foto: Privat.

AV

4 kommentarer

  • Lisa Town 28 november 2014 den 4:21 e m

    Intressant läsning.
    Men låten heter ej “Snäll pojke”.

    Må väl, L.

    • Alex Rodallec 15 december 2014 den 3:46 e m

      Tack, Lisa! nu ska det vara fixat. 🙂

  • Darya.A 28 november 2014 den 5:14 e m

    Ja!!!! Precis mer av detta i median, vad kul att se Kultwatch!

  • Azaro Pazaro 28 november 2014 den 5:31 e m

    Fantastiskt bra gjort Fatima. Parham! du är super bra .

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.