Julkalendern – en klassmiss

Julkalendern – en klassmiss

I år heter SVT:s julkalender “Piratskattens hemlighet” och den har fått rejält med kritik redan innan sändningsstart. Bristen på snö och tomtar gör att den inte är så julig som vissa önskar. Andra anmärker på de vuxna skådespelarna och nä, de imponerade inte så stort i första avsnittet. Men det som stör mig är något helt annat.

I första avsnittet får vi se hur familjen, som handlingen kretsar runt, gör något som tycks bli mer och mer populärt: de flyr landet. De liksom skiter i allt vad snöslask och isgator heter och drar till en solig sandstrand istället. Toppenmysigt! Tur för dem att de har råd. För den som inte har råd lär det snarare kännas som en stor fet pik. För just det här med resande och solsemestrar har blivit nåt slags gigantisk grej i Sverige. Jag kan inte minnas att många av mina klasskamrater när jag växte upp åkte utomlands. Eller jo, nån gång till typ Mallorca men det var sällsynt och sågs som väldigt exotiskt.

Men nuförtiden? Vilken tidning man än slår upp så hittar man “Vinterns bästa restips”. Att fly vintern är snart ingen undantag längre, snart är det konstiga att INTE göra det. Vad händer då med alla som inte kan?

Anledningen till att jag tänker mycket på det här är för att jag alltid varit en av de som inte kan. Arbetarfamilj och många syskon var liksom inte helt kompatibelt med två veckor i Thailand. Vi hade en sommarstuga, vilket var nog så lyxigt så jag ska väl inte klaga kommer någon säga. Men handlar det verkligen om klag?

Jag försökte förklara det här när jag och min sambo bestämde oss för att åka på en helgtripp till Åbo. SJUKT exotiskt för mig att resa till ett annat land! Det har bara hänt två gånger tidigare i mitt liv: till Danmark och en skolresa till Italien. That’s it. Förutom att moderskeppet säger att jag var i Norge när jag var plutteliten men det räknas nog inte riktigt. Men när jag berättade att Åboresan var så sjukt peppig för mig, så var det folk som trodde jag skämtade. I deras värld finns det inte att man kan ha såpass lite pengar att man måste prioritera saker som mat och hyra.

Och det är det som gnager när jag kollar på första avsnittet av julkalendern: sätter det ännu mer press på de barnfamiljer som ännu inte haft råd att betala för en utlandsresa? Kommer julkalendern, kanske inte ensam men i kombination med annat, leda till ångestfyllda föräldrar som känner sig skyldiga att snåla in så att två veckor i Thailand blir en möjlighet?

Att resa ser många som utvecklande och en erfarenhet som berikar livet. För andra är det bara skönt att slippa det svenska klimatet. Bra så. Men när det börjar likna mer ett tvång, när det ses som sjukt och onormalt att inte ha varit utomlands, då är det inte bra längre. Då är det skadligt.

Självfallet är det här en klassfråga. Medelklassen som fått mer och mer och mer kvar i plånboken tack vare det ena jobbskatteavdraget efter det andra behöver kanske inte oroa sig i så stor utsträckning över var vintersemester ska tillbringas. Men för de som finns längs ner på samhällets ekonomiska stege, hur går det för dem? Hur känns det för de som är sjuka, arbetslösa, pensionärer..? Varför har det blivit en grej att ta varje tillfälle i akt att basunera ut att en riktig familj, en bra familj, åker utomlands minst en gång per år? Det är så normalt nu, att till och med årets julkalender handlar om det.

Och jag känner en stor ömhet för de barn som kollar på “Piratskattens hemlighet” med insikten att det är så nära utomlands de själva kommer. Hade den gått när jag var liten, hade jag varit en av dem.

20141112_134459 (1)

Anny Berglin är debattör och skribent med fokus på klass, feminism och antirasism. Twittrar på @annyberglin och bloggar sporadiskt på anny.se. Anser att tapiren är det bästa djuret.

 

Foto: Jack. 

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.