Replik: Vad är finkultur?

Kultwatchs Alex Rodallec svarar debattören Bengt Olof Dike i en diskussion kring begreppet finkultur.


Bengt Olof Dike öppnar sitt inlägg med ett par scener där populärmusik i det allmänna rummet beskrivs som antitesen till kultur. ”Är det ideliga skvalandet enligt ovanstående ett kulturuttryck”, frågar han. Jag svarar ja, eftersom det är en kulturell produkt, men det Dike beskriver och klagar över är att musiken är för hög och att biträdet inte stänger av eller sänker musiken när han ber om det. Dessa två saker har inget med musikgenrer att göra. De är alltså inget argument för tesen Dike försöker driva. Denna tes är att en viss typ av kultur är finare än en annan. Vi ska titta närmare på hans argument.

Hans första argument är att musik inte stimulerar köpvilja, och då speciellt populärmusiken. Hur vet Bengt Olof Dike detta? Han presenterar inga belägg för detta, och förståeligt så eftersom studier faktiskt visar att hög musik får folk att skynda sig genom ett köpcentrum snabbare, utan att minska försäljningen. Om det är lågtempomusik så köper kunderna mer. Är det däremot klassisk musik så uppfattar kunder butiken som dyrare, vilket också kan vara bra för försäljningen beroende på sammanhanget. Men vad har denna kommersiella kapacitet musik har med kulturell kvalitet att göra? Inget. Varför lyfter då Dike detta? Är det så att han försöker föra ett kommersiellt argument för vad som är bra musik samtidigt som han längre ner i sin text anklagar Timbro för detsamma? Om det visade sig, vilket det nu gjort, att musik kan ha en positiv ekonomisk effekt för de butiker som spelar den, betyder det att det är ok för Dike? Svårt att svara på.

Sedan ger han sig på oss på Kultwatch med en halmdocka, han lägger ord i vår mun för att sedan argumentera mot dessa påhittade ord. Vi har aldrig motsatt oss det Bengt Olof Dike kallar för ”finkultur” eller ”kvalitetskulturen”, däremot motsätter vi oss vaga resonemang som ”förytligandet i kulturen”, och ifrågasätter att det faktiskt sker ett nedvärderande av det Dike kallar ”kvalitetskulturen”. Vad för fakta bygger detta på? Att man inte satsar lika mycket pengar på den längre? Hur mycket offentliga pengar öronmärks för hiphopmusik? Eller för housemusik? Har Bengt Olof Dike gjort en jämförelse där, eller är det bara så att han vill diktera för oss andra vad som är kvalitet och vad som är ”finare”?

Dike lyfter körmusik som exempel på nedvärderad kvalitetskultur och menar att denna tradition borde lyftas fram mer. Kanske är det så. Då frågar vi, vem skriver texterna om det? Varför gör inte du det Bengt Olof Dike, vi välkomnar gärna sådana bidrag. Vi välkomnar mer kultur rent allmänt i samhället och texter om alla möjliga kulturella fenomen på vår plattform, dock får Bengt Olof Dike vända sig mot de politiker som röstat igenom den nuvarande budgeten för att där söka ansvar för eventuella satsningar från offentligt håll. Det tål då att nämnas att detta är samma budget som nu försöker ha ihjäl Sveriges kulturtidskrifter.

De olika festivaler och event, såsom Melodifestivalen, som Dike sedan omnämner är event som drar till sig massa besökare eller en massa tittare. Vilken klassisk föreställning gör detta? Och då menar jag inte att klassisk musik inte ska få utrymme eller inte har förmåga att göra detta enbart för att det är klassisk musik, men sett till sin popularitet kanske den får det utrymme den förtjänar? Hur ser exempelvis lyssnarsiffrorna ut? Hur stort är intresset? Det är sådana saker vi också behöver veta för att ta ställning och definitivt för att kommersiella intressen som tv ska göra satsningar. Att stora festivaler får mycket utrymme beror helt enkelt på att många är intresserade. Det finns ingen hemlig komplott som siktar på att sänka Dikes ”finkultur”.

Sedan kommer vi till ifrågasättandet av vårt ställningstagande om att sudda ut gränser mellan vad som kallas fin och ful-kultur. Där säger Bengt Olof Dike att vi på Kultwatch är ”ute på farliga vägar”, men jag tror att det är Dike som kör av vägen och in i sig själv med resonemanget som följer detta påstående.

Nu får vi får se honom göra svepande generaliseringar och vad jag nästan bara kan tolka som misogyna uttalanden, vilka jag skulle vilja ha förklarade. En pornografisk graffitimålning? Vad är detta ens? Är de nakna statyerna som antikens mästare skapat pornografi med samma resonemang? Är all rap provokativ eller våldsförhärligande? Har Dike lyssnat på all rapmusik som finns, ens i Sverige. Vi ber Dike bredda sitt tunnelseende och kanske upptäcka feministisk hiphop på 8bits-musik som skulle få Verdi och Wagner att skämmas i deras nationalistiska högborgar. Dike anfaller en hel musikgenre för innehållet i vissa artisters låtar, och jag är ganska säker på att han själv inte skulle acceptera om något sådant gjordes gällande klassisk musik. Är inte våld dessutom ett av operans stora teman? Extremer rent allmänt, vilket skulle innebära att den på många sätt är just provokativ. Åtminstone var de olika operorna säkerligen mer så när de skapades. Om jag fiskar upp ett våldsromantiserande och provokativt verk faller då hela din ”finkultur”? Både du och jag vet att jag kan göra det.

Sen kommer då ögonblicket då Bengt Olof Dike ser ut att gå till attack mot feminismen genom att sätta den mot Strindberg? Kanske passande då Strindberg många gånger kritiserats för sitt kvinnohat, men vad säger detta om kvalitetskonst? Är feminism oförenligt med kvalitativ konst? Är detta vad Bengt Olof Dike säger? Säger han att feminism är fult? För det vill vi ha svar på. Det är en attityd som mer hör hemma på Strindberg, Verdis och Wagners tid. Vad gäller kvalitetsjämförelsen mellan en Trabant och en Chrysler som Dike sedan använder, så kan jag ju undra om han försökt parkera en Chrysler i Paris. Kvalité står alltid i förhållande till funktion eller behov. Det som är relevant då är vår syn på kultur, och vad som är bra kultur. Din syn, Bengt Olof Dike, verkar inte dominera. Den har sin plats, sitt utrymme, men att den skulle vara måttstocken gentemot vilken andra mäter vad som är bra och vad som är dåligt tyder på en okunnighet vad gäller konst snarare än på någon insikt.

Vi på Kultwatch håller med Bengt Olof Dike i tanken att kultur överlag är viktigt, vetenskapen visar även att den är bra för hälsan, vilket SVT rapporterade om i måndags, och vi välkomnar en mer öppen och tillgänglig opera, mera körer i det offentliga, mera teater och konst, men undrar varför detta skulle stå i konflikt med vissa andra musikgenrer och kulturyttringar? Det är precis det begränsande och elitistiska sättet att se på konst som gjort att bara en viss elit har fått sätta agendan för vad som är fint och fult, och därigenom också vad som fått statliga pengar. Gissningsvis har detta gynnat operan mycket mer än hiphopen. Jag kan hålla med dig Bengt Olof Dike om att det offentliga stödet till kultur ska finnas kvar och vara starkt, men den värderingen du gör tycker jag inte har någon grund annat än i dina personliga preferenser, och därigenom får det stå som ett uttryck för vad du vill och inte vad som allmängiltigt är bra eller dåligt, fint eller fult.

Alex Rodallec
å Kultwatch redaktionens vägnar


Foto: Anjan Chatterjee

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.