Feminism och akademiska rum

Feminism och akademiska rum

För varje feminist som droppar orden hegemoni, patriarkat och struktur utan att reflektera så är det minst tio personer som går ut ur det feministiska rummet och smäller igen dörren. Jag skriver det här till feministerna, aktivisterna, till er med akademiskt kapital nog att förstå den här texten och som inte vill se privilegiet och makten i att besitta detta kapital.

Det jag vill prata om är akademiska rum. Vad är ett akademiskt rum?

Ett akademiskt rum i sig går starkt hand i hand med klass och blir då svårtillgängligt och exkluderande. Ett akademiskt rum är i sig en institution som startar från valfritt universitet/lärosäte och som sen sträcker sig i en radie på några kilometer. Själva arean i det akademiska rummet har sen ett galler, ett vitt medelklassgaller, som gallrar ut de flesta som står utanför dessa privilegier men som givetvis plockar upp människor från annan bakgrund om de går med på att assimilera sig till vithet och bygga på ett kulturellt och akademiskt kapital nog för att kunna röra sig i medelklassen. Radien i sig stannar sen efter några kilometer, oftast innanför gränsen för storstäder och vita medelklassrum. Tillgången till det akademiska rummet utanför det fysiska akademiska rummet blir det digitala, sociala medier bland annat, där en stor del av aktivismen sker. Folk tycker, i och med den massiva spridningen av kunskap i sociala medier, att det akademiska rummet är mer tillgängligt än någonsin. Det stämmer. Men på oschyssta villkor.

Tänk att ha tillgång till det akademiska rummet enbart via en digital värld där man inte vet var den akademiska nålen i höstacken är. Tänk att informationen som cirkulerar på nätet i sig också är till majoriteten akademisk och på så sätt blir obegriplig utan ett akademiskt kapital. Tänk att akademiskt kapital går hand i hand med klass, vilket gör att människor utanför medelklassen exkluderas. Tänk att klasskillnader även varierar mellan storstad och landsbygd, mellan vithet och kroppar som rasifieras, vilket gör att det även finns en bildningssegregation som slår mot människor på landsbygden och rasifierade, och med denna avsaknad av verktyg, ta sig in i den feministiska diskursen. Det akademiska rummet.

Ja. Den feministiska diskursen är en del av det akademiska rummet. Och den är så svårtillgänglig att människorna utanför den vita, akademiska medelklassen hittar dit av en slump. Av en slump. Människorna som kanske behöver feminismen som allra mest, för den som står utan akademiska verktyg för att kunna definera sitt förtryck är för upptagen med att internalisera hatet. När en står alldeles utblottad utan verktygen så spelar det ingen roll för feministen om personen har potential till sylvassa analyser och faktiskt har genuint fina värderingar. Vi förväntar oss att den som är ny för feminismen ska ta till sig på plats, utan att ens reflektera över att information behöver processeras för att tas in och att vårt språk är obegripligt. Språk är ett maktmedel.

För varje feminist som droppar orden hegemoni, patriarkat och struktur utan att reflektera så är det minst tio personer som går ut ur det feministiska rummet och smäller igen dörren. De lämnar feminismen som en motreaktion på exkludering, det frodande bildningsföraktet, svårtillgängligheten. Inte för att feminismen i sig är kass. De akademiska verktygen är bra, de har ju faktiskt räddat mig från det internaliserade hatet. Men det hade varit mycket skönare att kliva in i feminismen, få verktygen presenterade, utan att mötas av en snorlobba i ansiktet (jag är uppenbarligen en av de som inte gick ut och smällde igen dörren). Vi tappar en stor del intersektionell analys om vi glömmer bort privilegiet i att ens vara insläppt i ett akademiskt rum och att kunna behärska alla verktygen.

Feministen har akademiskt Liten Kuk-komplex och en vilja att briljera och mucka gräl med de som inte har det akademiska kapitalet att föra en diskussion på samma nivå. Feministen vill tuppa sig med andra feminister i någon slags akademisk kukmätartävling. (Man känner ju sig så jävla smart. Man plockar ju PK-poäng. Det är ju lite creddigt, allt det här.) Men att titulera sig som feminist är egentligen inget mer än ett akademiskt simborgarmärke.

Vi skriver högtravande texter som bara är till för varandra att läsa, en slags inbördes beundran där vi belönar den med störst akademiskt och kulturellt kapital och inte den som spiller ut sitt hjärta i oslipade ord och briljanta analyser. Vi belönar indirekt vitheten och medelklassen. Vi vägrar ge enkla förklaringar av svåra ord som hegemoni, patriarkat, intersektionalitet, rasifiering och så vidare. Vi länkar svårlästa, i princip, akademiska avhandlingar. Feminismen är inte till för alla när vi håller på så här. Vår aktivism och vårt engagemang borde även kunna fungera som en inkörsport. Stor del utav aktivismen sker på nätet; platsen där människor utanför det akademiska rummet hittar till feminismen, och vi borde om något försöka stå vid dörröppningen och inkludera så mycket som möjligt. Ju mer akademisk feminismen blir, desto vitare och mer medelklass blir den.

enbildpåmig

Ninni Sundin är 24 år och är historiestudent med någorlunda existentiell kris. Läs Ninnis blog här! och följ på Twitter!

Foto: Steve Cadman.

AV

1 kommentar

  • pia 20 januari 2015 den 3:58 e m

    Ang feminism och akademiska rummet.
    Vill bara tacka dig Nina för din artikel. Har gått och tänkt på detta den senaste tiden.
    Så glad att du satt ord på detta, vilket inte är min starka sida. Tack för att du sätter ord och meningar till mina känslor. Hoppas få höra mer om dig i den stora världen, behövs!☺

Kommentera