Intersektionalitet – en flummig kod till grannens WiFi?

Intersektionalitet – en flummig kod till grannens WiFi?

Vi kliar oss i huvudet, vi fattar inte de obegripliga texterna, de svåra orden: vad fan betyder intersektionalitet, är det något man äter eller är det en flummig kod till grannens WiFi?

När vi kritiserar det akademiska rummet, problematiken i att inte se sitt privilegium i att vara en del i det för att inte helt tappa intersektionell analys, så måste vi också vara intersektionella när vi analyserar kritiken och vart och hur vi riktar den mot det akademiska rummet. Vem gör feminismen uteslutande akademisk och inte mer flerdimensionell och tillgänglig för alla?

Varje gång jag möter nya människor i det feministiska rummet, människor som inte har någon aning om mitt kunskapskapital, akademiska kapital, ingen aning om något av kapitalen jag sitter på överhuvudtaget, så blir de alltid förvånade sen när det visar sig att jag sitter på minst lika mycket (om inte mer), än dem. Precis som snubbar som blir förvånade när de ser en tjej lyfta tyngre än dem, för det finns en föreställning om att tjejer helt enkelt är svagare än killar tills motsatsen är bevisad, så finns det en föreställning att kroppar som rasifieras helt enkelt är enbart just det deras kroppar rasifieras för.

Det är med andra ord aktiv rasifiering som sker i realtid varje gång feminister tappar hakan när de inser att jag kan lika mycket, eller mer, än dem. Det är en del av rasifieringen, det som görs mot en ickevit/ickevästassocierad kropp. Ofrivilliga rasföreställningar och fördomar applicerade på ens kropp mot ens vilja innan motsatsen är bevisad (lite som ett socialt övergrepp som resulterar i utanförskap), innan vi visar upp vårt vithetsvisum à la diverse vitt kapital i vårt pass.

Vilken feminist är det som tappar hakan? Den vita medelklassfeministen såklart. När de sen märker av de kapital jag besitter, då får jag släppas in i det feministiska rummet; det akademiska rummet. Det finns en anledning att den vita feministen kan skriva en godnattsaga om en brud som kastar en rakhyvel i papperskorgen (och sen flika in en liten problematisering om att hen borde ha källsorterat, men att det är okej att i stundens hetta kasta rakhyveln i fel korg), medan folk som rasifieras tvingas vara dubbelt så akademiska för att ens få höras eller synas. Vem har råd att stå vid dörröppningen och inkludera människor in i kampen? Vem har råd att skjuta sitt akademiska kapital åt sidan en liten stund för att kunna agera inkörsport till sina medmänniskor?

Vi som rasifieras måste ständigt bevisa att vi faktiskt är tänkande individer genom att hävda och whitewasha oss i vårt akademiska och kulturella kapital för att få slippa reduceras till de sociala rasföreställningarna. Det kan vara alltifrån att det radas upp creddiga böcker i bokhyllan, djupdykningar i rätt Second Hand och Vintage-butiker till att, det som krävs av oss som allra mest i feministiska rum, blotta vårt gigantiska lager av erfarenheter av rasism som vi har i bakfickan för att kunna göra virtuosa analyser som den vita medelklassfeministen sedan tackar, bugar och bockar för och gör om detta till intellektuella kunskapspoäng som hen kan ladda på i sitt kunskapskapital. Vi blir en resurs för den vita medelklassfeministen. Hen trycker på knappen ”Intersektionell analys” på en feminist-selecta-automat och betalar med att släppa in oss temporärt in i det feministiska rummet. Kastar vi vårt välslipade akademiska språk, virvlandes med stora ord, så har vi brutit kontraktet och går emot spelreglerna och stängs ut ur rummet igen. Whitewashingen är avbruten, vi återgår till att rasifieras.

”Här får du en liten kvadratmeter där du kan stå. Så länge du producerar kloka analyser med intersektionellt perspektiv åt mig. Det ser bra ut i mitt akademiska kapital. Jag blir kreddig på din hjärnas bekostnad. Hoppas du inte blir utbränd.”

När människor som rasifieras bara får vara med i det feministiska rummet enbart på villkoren att vi är där som resurser för att vita medelklasskids ska kunna lära sig om intersektionalitet och fylla ut icke-vitakroppar-kvoten, så får vi inte vara lata. Vi måste prestera. Det är inte så himla konstigt att vi alltid måste vara dubbelt så smarta, dubbelt så skarpa, dubbelt så akademiska. Eller hur? Platsen för den som skriver godnattsagor om bruden som kastar rakhyveln i papperskorgen (plus liten problematisering om källsortering) är redan reserverad för vita medelklasskroppar. Vi måste alltid prestera dubbelt. Tillföra ”något nytt” som inte den vita medelklassfeministen redan kan tillföra.

För att feminismen ska vara tillgänglig i flera rum än det akademiska, vita och medelklassrumet så måste vita medelklassakademikerkids sluta blocka alla dörrar. Kroppar som min får inte synas mycket, och när den väl syns så är det på den vita medelklassfeministens villkor och det är när jag Whitewashar mig, blir som dem, assimilerar mig. Det gör att de som vanligtvis skulle ha identifierat sig med mig, som känner att: ”Ja! Äntligen ett ansikte som faktiskt ser ut som mitt! Äntligen ett par sneda ögon! Sådana som jag erkänns på sin existens!” inte alls kan relatera till mig. Relatera till oss. I värsta fall till och med ser mig som någon som inte alls skiljer sig så mycket från sin egen förtryckare.

Vi måste vara skitnödigt högtravande 4-ever (för vi tänker ju inte sluta höras) så länge vi rasifieras. Och detta är ett resultat av den vita medelklassfeministens villkor. Feminismen är vit och akademisk, och den som ska med på tåget måste bli minst lika vit och akademisk. Om inte mer.

enbildpåmig

Ninni Sundin är 24 år och är historiestudent med någorlunda existentiell kris. Läs Ninnis blog här! och följ på Twitter! Hon har tidigare skrivit på Kultwatch om feminism och akademiska rum.

Foto: Cross-sticth ninja.

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.