Fangirls 4-ever

Fangirls 4-ever

Fangirlen representerar aktivitet, solidaritet och normvägran. Separatistiska rum att andas ut och hitta bundsförvanter i. Möjligheten att få utlopp för känslor som inte får plats i de förväntningar som finns på hur ett liv bör utvecklas. Bestämmanderätt och möjligheten till support.

En person jag just lärt känna skriver att jag ska skynda mig. Jag springer från familjemiddagen jag befinner mig på och åker två tunnelbanestationer norrut med hjärtat i halsen. Ställer mig på trottoaren bredvid hen som sms:at och väntar. Fler människor anländer. Vi väntar, ser henne säga hejdå till servitören och sen – kamerablixtar. Människor knuffas och slänger sig mot fötterna som snart är framme vid den öppna bildörren. Förbipasserande nyfikna. Någon skriker. Rihanna.

Det är över på 30 sekunder. Och när hennes bil kör iväg försvinner fotograferna med den. Kvar står jag och mina nyfunna vänner. En utav dem gråter. Proceduren upprepas igen och igen under veckorna som kommer och när jag lämnar New York är jag närmare än jag någonsin vågat önska. Hennes pappa har ringt mig, vi har setts och pratat. Hennes vänner känner igen mig när vi ses och stannar för att skaka hand. Två gånger har jag sett henne spela efter timmar av köande för att hamna längst fram vid staketet. Jag har blivit skjutsad över Manhattan av paparazzis och framförallt har jag väntat. Tillsammans med andra fans. Fans som blir till vänner.

Jag har lärt mig ”stan life” och det är amazing (ordet stan är en sammanslagning av stalker och fan).

Övergången från att gilla något till att bli ett fan kan ses som en skiftning från passiv till aktiv. Istället för att enbart konsumera, så går du in i en form av skapande relation till artisten/serien/böckerna, och blir på samma gång medskapare i den moderna mytbildningen. I en kultur där majoriteten av det som produceras uppmanar till heterosexuell monogami mellan vita (cis)män och (cis)kvinnor, besitter fangirlen därför en queer potential. Känslor som inte får ta plats och kroppar som inte är representerade gör utrymme för sig själva genom att skriva nya slut, skapa fler bilder och finna beröringspunkter hos varandra. Vinsten är identifikation, solidaritet och samhörighet.

Till exempel så befinner jag mig inte i en kärleksrelation. Jag passerar som kvinna, men känner nästan aldrig igen mig i vad en sådan ska vara, känna och göra. Vi har helt enkelt väldigt lite gemensamt, jag och ”Kvinnan”, vilket kan vara besvärande när andra ska relatera till mig (och jag till andra). Även om vi bär på samma känslor, som ångest eller osäkerhet, kan det vara svårt att prata om dessa i relation till något annat än tvåsamheten. För vissa innebär detta något positivt, som lätthet att göra sig förstådd, få stöd och bekräftelse, medan det för andra uppstår problem när de hela tiden saknar något att ta fäste i. Det går fortfarande att föra diskussioner, vara engagerad och ge råd, men det är som att hela tiden titta på någon annans solnedgång bara för att få stå axel mot axel. Med tiden kan det kännas olustigt och blicken vänds inåt, sökandes efter en orsak till upplevelsen av att inte passa in i samtalen. Som om det måste ligga i den som inte känner sig hemma. Som om normsamhället inte utesluter just för att få vara norm.

Till slut ledsnade jag på att resa till den där parceremonistranden och började drömma om att träffas någon annanstans. Insåg och accepterade att någon annanstans är var jag befinner mig när jag riktar mig mot Rihanna. I orienteringen mot henne uppstår möten mellan människor som oberoende av ålder, klass, könsidentitet, hudfärg, funktion och sexualitet ställer sig vid min sida och blickar åt samma håll som mig. Där, i fanbasen, upplever jag att någon finns hos mig och delar min värld, ser min solnedgång. Känslan är stark, lustfylld och befriande.

Samlingen, IRL på en konsert eller online över Instagram, kan ses som en fotbollsklack. Den bär ett namn, Rihanna navy eller Black Army. Där finns en uniform såsom kläder och accessoarer och inte sällan pryder något slags associationsobjekt fansens väggar. Men där finns också även en viktig skillnad. Uttryck och värden bland fansen i Rihanna navy utgår ständigt ifrån Flickans ideal. Förtjusning, skrik, synliga känsloyttringar, entusiasm och naivitet. Istället för att förpassa flickan till beteenden och känslor som ska försvinna i takt med tonåren sätter fangirls upp henne på piedestal. Med det oss själva. Våra känslor och erfarenheter.

Och jag ser det som en självständighetsakt. Självständighet bortom patriarkatet, där vi förväntas foga oss till att bli Kvinna och med detta rikta vår uppskattning och uppmärksamhet mot män och reproduktion. Tack, men nej tack. Jag håller mig hellre till Rihanna.

10951830_10155143688380500_833720091_n

Alexandra Loonin är dramatiker och Fangirl. Följ henne på Instagram!

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.