Victor Malm: “Jag är en jävla parasit som suger åt mig vad liv jag kan ur böckerna som passerar mina händer”

Victor Malm: “Jag är en jävla parasit som suger åt mig vad liv jag kan ur böckerna som passerar mina händer”

Hej Victor, vem är du?

Jag är litteraturkritiker (Expressen, Sydsvenskan) och doktorand i litteraturvetenskap.

Vilken var den senaste bok du läste?

För några minuter sen läste jag färdigt The Real Life of Sebastian Knight av Vladimir Nabokov, den var väldigt bra. Imorse, och lite nu på kvällen, läste jag Fredrik Nybergs Blomsterur (en hemskt vacker diktbok). Båda var väl den senaste, i någon mening.

Vilken var den senaste film/serie du såg?

Jag såg, eller försökte se, Woody Allens Hannah and her sisters häromdagen, men jag tyckte den sög, stängde av en bit in och cyklade och drack öl istället. Har också tittat jättemycket The Walking Dead på sistone. Bättre än Hannah and her sisters.

Hur ser din relation till kultur ut?

Jag förstod vad det var ganska sent, typ någon gång på gymnasiet, under min uppväxt var det nog ett skällsord. Så jag har alltid känt lite skam för det (och ibland, i andra sammanhang, stolthet, förstås – det växlar, det där). Jag tror heller inte jag gillar ordet. Eller jag gillar inte när någon beskriver sig som kulturintresserade eller kulturell (avskrädesord), det låter fånigt, även om jag är intresserad av ungefär samma saker som de är. Mest gillar jag att läsa och det är också vad jag gör om dagarna. Ibland tänker jag min relation till kultur är symbiotisk, men det är nog lite väl självsmickrande: jag är en jävla parasit (en mygga) som suger åt mig vad liv jag kan ur böckerna som passerar mina händer. Utan dem hade jag nog varit en tråkigare person.

Varför är kultur viktigt?

Som ett slags samhällets reflekterande (i ordets alla meningar) funktion är konstnärliga eller kulturella uttryck viktiga, det finns en långsamhet och eftertanke där som, tror jag, i bästa fall hjälper tanken att inte dra snabba, dumma slutsatser. Men det stod något fint i Nabokovboken jag nämnde ovan. Berättaren funderar över en bok som hans halvbror skrev: “I don’t know whether it makes me ‘think’, and I don’t much care if it does not. I like it for its own sake.” Det är bra med grejer som inte har ett ändamål (det är väl en sorts svagt motstånd, tänker jag, eller ett motstånd på idéplanet – när allting annat känns så fullproppat med den ena intentionen och den andra, bla bla bla, jag blir så jävla trött på det).

Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?

Temperament, som hos typ Aase Berg och Fredrik Sjöberg, istället för kaskader av anekdotiskt privat information. “Rösten” kommer inte för att du är privat och berättar lite grejer om ditt liv (det är oftast bara tråkigt), utan genom den linje (som kan se ut på många olika sätt, vara krokig, böjd, snurrig) ett välskrivet temperament ger texten. Det är så omisskännligt, och visar att författaren bryr sig om det hen skriver om. Att det finns vilja, begär, drift, GLÄDJE/ILSKA, i texten,  att den spelar och känns levande, sjungande. Svårt som fan att få till, naturligtvis, men det är ett bra mål. Jag saknar också smarta människor som kan ta det svåra på allvar, och då i meningen att betrakta det som något alla borde/ska kunna få tillgång till. Marcel Proust kan vara folklig. Emily Dickinson kan vara folklig. Så var min svensklärare på gymnasiet, och jag är henne skyldig hur många tack som helst.

Vad önskar du dig av kulturpolitiken?

Mer bidrag till allt som är bra. Tidskrifter, poeter, författare, essäister. Kanske försöka göra något för att rädda den svenska filmen ur träsket. Bildkonsten behöver också få bidrag, den lever på undantag om den inte är typ bokomslag eller gammal, och det är synd; jag är inte nöjd förrän nästa Helene Schjerfbeck målar Stefan Löfvens porträtt. Jag vet inte riktigt var pengarna ska komma från, höj skatten. Bygg större bibliotek också, tvinga dem att ha bättre (längre) öppettider.

Vad tror du behöver göras för att sänka trösklarna till kulturen?

Det där är en så jävla svår fråga. Jag vet faktiskt inte, det finns så många klichéer när man talar om det. “Öppenhet” osv, vad betyder det? Om någon har ett bra svar är jag nyfiken. En väg tror jag är att förbättra lärarutbildningen, det sänkte verkligen trösklarna för mig (som arbetarklass) att ha väldigt bra lärare; det går verkligen inte att underskatta. Att kritisera kritiker som mig, när de beter sig pretentiöst, otillgängligt och ängsligt, är också bra (tänker att Kultwatch kan vara en plattform för sådant). Men fan, jag vet inte.

Vad har kulturen för ansvar i samhället?

Eftersom jag inte vet vem som skulle stå till svars om den inte tog sitt ansvar måste jag svara: inget.

Vad hoppas du att Kultwatch som plattform ska bidra till?

Låt folk skriva! Folk som inte får skriva någon annanstans! Inget är så viktigt som ett sammanhang och människor som tror på en och låter en göra det man vill göra. Att ges utrymme och att ge utrymme.

Victor Malm är kritiker och doktorand i litteraturvetenskap vid Lunds Universitet. Följ Victor på Twitter!

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.