Den svenska censuren

Den svenska censuren

Det är märkligt att det alltid verkar som att det råder konsensus kring yttrandefrihet och konstnärlig frihet. Särskilt efter dåden i Danmark och mot Charlie Hebdo poängterar många hur viktig yttrandefriheten är och hur långt de är beredda att gå för att försvara den. Vissa är till och med beredda att dö för den. I verkligheten finns kraftiga konflikter om och inskränkingar i såväl yttrandefrihet som konstnärlig frihet i Sverige idag.

Det sker dock på ett mer effektivt sätt än genom att mörda konstnärer. Istället ger myndigheter verksamhetsförbud till konstnärer som använder fel estetik. Kultur och konst som inte är i närheten av kränkande som Muhammed-karikatyrer censureras.

Och det är inte några ytterkantsgalningar som sett till att det blivit så. Det är till största del vanliga konservativa och liberaler, moderater, folkpartister och annan borgerlighet, som drivit det hårdast. Men också en och annan socialdemokrat, vad gäller Stockholm.

Så hur absolut är yttrandefriheten? Hur långt är du beredd att gå för att försvara den?

I Stockholm har vi en kommunal policy som lett till så kraftiga inskränkningar att den brutit mot själva grunden i vår demokrati, nämligen regeringsformens nionde paragraf som kräver saklighet och opartiskhet. “…regler måste dock vara generella till sin karaktär och får inte diskriminera olika budskap på grund av deras innehåll”,  skrev Justiteombudsmannen när hen kritiserade policyn.

– Konstutställning med otillåten estitik stoppas.

– Nedstängd utbildning på Kulturskolan för att den undervisade om otillåten estetik.

– Stoppad reklam för kulturevenemang för att den innehöll otillåten estetik. Mer specifikt var “affischens utformning, programmets innehåll” olämpligt enligt Stockholm stad.

– Betalningkrav från Stockholms stad gentemot Riksteatern för att ha arrangerat kulturevenemang med otillåten estetik.

– Krav om att riva utställning med otillåten estetik.

– Konstnärer har inte tillåtits delta i offentliga upphandlingar för att de använder otillåten estetik.

– Alla konstnärer med graffitiestitik har sållats bort. Inte ett enda konstverk med graffitiestitik har uppförts genom beställning via Stockholm stad – ett verksamhetsförbud mot vissa konstnärer.

Samtliga av dessa händelser har skett i enlighet med Stockholm stads policy. Samtliga av dessa händelser är brott mot yttrandefriheten och den konstnärliga friheten.

Personer som idag försvarar vår yttrandefrihet har inte reagerat mot dessa övergrepp. Hur långt sträcker sig och hur djupt är engagemanget? Det förefaller grunt. Media såväl som konstnärsorganisationer har varit tysta. Tystnaden har gjort att övergreppen kunnat fortsätta.

Personerna som får sin yttrandefrihet och konstnärliga frihet inskränkt av myndigheter äger inte tillträde till vare sig medieutrymme eller representation hos kulturorganisationer. Det finns en kraftig maktobalans mellan de inblandade aktörerna. I princip kan man tala om hela det samlade etablissemanget med polis, politik, kommun, stat, landsting, media och kulturorganisationer mot företrädelsevis unga oorganiserade graffitimålare som inte känner till sina rättigheter.

Den här artikeln har ingen av Dagens Nyheter, SvD eller Aftonbladet Kultur velat publicera. De som äger dessa utrymmen och tillträde till dem bryr sig inte och tycker inte den här censuren är särskilt viktig. Det är inte deras kultur som begränsas. Klotter är ju ett problem, tycker många. Och vi måste ju ta krafttag, förklarar andra i ett förvirrat resonemang om att laglig graffiti leder till intresse för skadegörelse.

Även om den nya majoriteten i Stockholm har tagit bort en av nio paragrafer i sin policy, som tagit bort verksamhetsförbudet för konstnärerna, så finns trots allt flera inskränkande paragrafer kvar. Bland annat paragraf fyra, som säger: “Skol- och fritidspersonal, socialsekreterare, föreningsaktiva m.fl. ska kontinuerligt utbildas och informeras för att bli medvetna om subkulturen runt klotter och dess riskfaktorer.”

Bortsett från att det naturligtvis inte finns större “riskfaktorer” runt graffiti och hiphop än andra kulturer, så ska myndigheter i en demokrati överhuvudtaget inte ägna sig åt att motarbeta kultur och sprida desinformation. Det är med rasismens logik man klumpar ihop människor och talar om kulturer som en riskfaktor.

Som icke-muslimsk svensk är det enkelt att försvara rätten att kränka muslimer i yttrandefrihetens namn, men hur är försvaret av vår yttrandefrihet när kulturen utmanar de egna värderingarna? När man ifrågasätter äganderätten eller använder uttryck som anses vara “förfulande”?

Yttrandefriheten kommer aldrig att riskeras av extremister så som de som utförde dådet mot Charlie Hebdo eller som gör att Lars Vilks lever med personskydd från säkerhetspolisen. Yttrandefriheten reglerar förhållandet mellan medborgaren och staten. Yttrandefriheten är hotad när staten själv censurerar medborgaren och när få eller ingen reagerar.

En kort sammanfattad historik om de politiska turerna kring graffiti hittar ni här.

Mathias Leveborn low-res

Mathias Leveborn är bland annat styrelseledamot i Graffitifrämjandet och politiker i Vänsterpartiet. Han har arbetat med politik och kulturorganisationer och är särskilt intresserad av medborgardeltagande och rättighetsfrågor.

Foto: Erin Nekervis.
Artikelbild: Listen to my Silence av Meta-morphosis

AV

Kommentera