Den afrikanska diasporans filmröst behövs i Sverige

Den afrikanska diasporans filmröst behövs i Sverige

 

I en binärt uppdelad världsordning glöms diasporornas ofantliga kraft ofta bort. När CinemAfrica nu presenterar en hel festivalhelg med filmer som utgår från erfarenheter i den afrikanska diasporan är det nära sammankopplat med den punkterande sprängkraft exilen fortfarande har, skriver Johan Palme, verksamhetssamordnare för CinemAfrica.

Ibland är det knappast så att det märks i Sverige, men det finns en viktig och historiskt vital idébildning som hävdar att den afrikanska diasporan är helt central för att förstå moderniteten.

Den menar att diasporans strömningar i politik, kultur och litteratur – men även dess demografiska och strukturella strömningar, och hur den förhållit sig till en eurocentrisk hegemoni – är nyckeln till de senaste århundradenas historia, på ett sätt som sträcker sig långt bortom enskilda nationers gränser. Tankar om att placera svarthet och afrikanska rötter centralt i samtidsförståelsen (eller, helt tvärt om, den specifika avsaknaden av ett sammanhållande Afrika) har dykt upp gång på gång  genom historien. Med geografisk spridning, men samtidigt sammanlänkat genom det Paul Gilroy beskrev som den “svarta atlanten”, diasporans kopplingar, utbyten och genealogiska trådar och dess inneboende idékraft. Och dessa vitala och nyskapande tanketrådar kan lika gärna dyka upp i till exempel systrarna Nardals Paris som någonsin i Kapstaden eller Ouagadougou.

Men knappast, i alla fall inte historiskt, i Sverige. Här dominerar istället fortfarande bilden av den utsatta, tallösa, Andra afrikanen (implicit då förstås räddad av de vita riddarna i “det goda Sverige”). I en sån konstruktion kan varken en svart atlant eller en modernitetscentral diaspora ta plats – och en serie premisser byggs upp för ett antirasistiskt samtal där just utsattheten, även hos diasporan, görs central. Utmaningen mot “det goda Sverige” måste självklart gå genom att visa hur dess egalitära fasad rämnar; men en sådan utmaning har fortfarande bara en marginell dimension av att lyfta fram diasporans egna röster.

Att vi nu väljer att visa starka afroeuropeiska och afrikafödda amerikanska regissörer innebär förstås inte att den strukturella utsattheten inte existerar för diasporan, tvärt om. Grunderna för den moderna diasporans existens – det transatlantiska slaveriet, kolonialismen, det globala kapitalistiska världssystemet – är våldsamma brott som ligger till grund för en från början sårig exil och rotlöshet, och det innan vi ens kommit in på västsamhällernas interna maktstrukturer.

Men samtidigt ligger just i diasporans själva exil en potential att utmana världsordningen, som mycket väl kan vara grunden till att dess idéströmningar så djupt utmanat och förändrat samtiden. Den martiniquanska filosofen och poeten Édouard Glissant ser i exilen en möjlighet att agera mellan och runt de färdiga strukturerna, skapa nytänkande sammanlänkningar och öppna upp de ingrodda, våldsamma västerländska samhällena. Just diasporans flytande, osäkra, rotlösa (rhizomatiska, för Glissant) existens rimmar illa med en världsordning som bygger på ett stadigt, binärt vi-och-dem. En världsordning helt beroende bilden av ett praktiskt, avhumaniserat, enhetligt Afrika långt borta.

I det läget kan ett fokus på diasporan-som-diaspora vara minst lika utmanande som någonsin en afrocentrism. Den mexikanskamerikanska feministen och teoretikern Gloria Anzaldúa diskuterar den binära världsordningen som två stränder vid en flod – bokstavligen, i hennes fall, Rio Grande mellan USA och Mexiko – där en utmaning som bygger på att stärka den utsatta sidan inte nödvändigtvis får själva konstruktionen att rasa. I stället finner hon den rämnande potentialen i floden själv, i det upplösta, flytande, osäkra, queera gränslandet som eroderar de säkra, låsta positionerna. Diasporans utsatthet och exil bygger på fruktansvärda brott, men kan vara själva nyckeln till att slutligen välta just de brottsliga strukturerna.

Nu i helgen, 27-29 mars, visar vi på CinemAfrica vad som i alla fall i Sverige är en unik festivalhelg med fullständig utgångspunkt i just diasporan, där samtliga regissörer (eller i ett kortfilmsfall producenten och manusförfattaren istället) själva har diasporabakgrund.

Att som Anzaldúa utgå från marginalerna, periferierna, gränslanden är ett genomgående tema i många av festivalens filmer. Den afrotyska filmaren Mo Asumang går bokstavligen med sin kropp in på territorier som är fullständigt, ideologiskt rent vita, hos bland andra Ku Klux Klan, och söndrar med lugna frågor och stabil närvaro den ideologiska rasismens premisser. I Mohamed Hamidis öppningsfilm blir gränsens arbiträra och maktmässiga tragik till dråplig satir när huvudpersonen får sitt pass stulet och inte blir tillbakainsläppt i det Frankrike han fötts i, fastnad i EU:s rasistiska yttre gränskontroller, som rasifierad aldrig en riktigt godkänd medborgare. I Samori Tovatts korta familjebetraktelse Bland-Bröder gestaltas mellanförskapet fascinerande nog vandrandes genom en avlägsen skog.

Stadens bokstavliga periferier, de marginaliserade förorterna där diasporans flytande existens får en förkroppsligad geografisk manifestation, spelar en viktig roll i hälften av filmerna. Jag har hört ryktesvägen att en del av vår mer afrikacentrerade publik har avfärdat diasporahelgen som “bara massa såna där förortsfilmer” – vilket väcker frågan, vad exakt är en “sån där förortsfilm”? De fyra filmerna med förorter eller marginaliserade stadsdelar som skådeplats kunde inte vara mer olika sinsemellan.

Jag har din rygg är en kort våldsdans där pusselbitarna hamnar obönhörligt fel i ett soligt sommarjordbro. Gone Too Far! är en vass, språkligt nyskapande och fruktansvärt rolig tonårskomedi, som på ett knivskarpt sätt dissekerar fram diasporans egna frågor om status, makthierarkier och identitet. I May Allah Bless France gestaltas svartvitt och självbiografiskt ett sökande efter andlighet och kreativt utlopp i hiphopen, där världen rämnar sönder med en fot i det exkluderande litteraturklassrummet och en i grabbgängets kokainkupp. Och Fevers, vinnare av Afrikas mest prestigefyllda festivalpris Guldhingsten, tar den geografiska platsen ett steg högre, där själva brutalismen i förorten blir en storsint och andlig medspelare i den unge pojkens försoning med världen. Är dessa filmer en “sån där förortsfilm” vill jag se oändligt många fler.

May Allah Bless France (QuAllah bénisse la France)

Och sist men inte minst, filmen som diskuterar frågorna kring diasporan självt mer än kanske någon annan: Peres Owinos Bound: Africans vs African Americans. Med utgågspunkt i mötet mellan olika delar av diasporan ställs frågor om identitet, rasism, exotifiering och makt på sin spets. Peres Owino kommer själv till festivalen för att ta diskussionen vidare och applicera den på specifikt svenska förhållanden i en omfattande diskussion direkt med publiken, där över 60 inbjudna gäster representerar en bredd och intellektuell skärpa från den afrosvenska diasporan.

För även om det i Sverige bara marginellt förts en diskussion med utgångspunkt i en modernitetscentral diaspora tidigare, är situationen annorlunda idag. Afrosvenska intellektuella och debattörer tar en allt större och mer självklar plats i det offentliga samtalet, inte minst här på Kultwatch. Och det är en utveckling som vi på CinemAfrica, en majoritet själva afrosvenskar, arbetar för att stödja så mycket det bara går. Den här festivalhelgen är på många sätt en del i det arbetet.

Johan Palme, verksamhetssamordnare för CinemAfrica

AV

2 kommentarer

  • Tjej 14 april 2015 den 10:59 e m

    Jätteintressant!

    • Alex Rodallec 14 april 2015 den 11:48 e m

      Tack!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.