recension: LIAISON eller lösa förbindelser på Kulturhuset

recension: LIAISON eller lösa förbindelser på Kulturhuset

“LIAISON är en produktion av Jefta van Dinther som görs i samproduktion med Kulturhuset Stadsteatern och Cullbergbaletten.”

I denna “recension” vill jag utforska en titel som koncept, och dess relevans till de verk den innefattar. Detta kulturevenemang döptes till LIAISON. På franska ger ordet liaison, bland annat, följande lexikaliska associationer (löst översatta av mig från definitionerna på sidan le-dictionnare.com):

att förena flera kroppar

det som förbinder flera kroppar

(teknologi) kontakt via telekommunikation

(armé) ordningen av förhållande mellan chefer och underordnade

(byggnadskonst) kombination av byggmaterial, tegelbrukets konstruktionssätt

känslomässig relation mellan två personer

förbindelsen mellan delarna av en helhet

I början presenteras kvällen snabbt av Jefta van Dinther, dess producent. Han förklarar hur verken är tänkta att “informera varandra”. Under kvällen läggs ett återkommande fokus på dels samverkan mellan verk, men än mer så på samverkan i sig, genom titeln, genom presentationen, i de olika verken, och jag vill därför titta på både samverkan mellan de olika verken och inom de olika verken, och dess publik.

LIAISON bestod i sin helhet av två program, denna recension gäller det andra programmet vilket innehöll följande fyra verk:

Reproduction (2015) | Cullbergbaletten / Eszter Salamon

Hola Hu | Myriam Van Imschoot

The Singing Lesson 2 | Artur Żmijewski

Soulsqueezing | Tian Rotteveel

Kort om de olika verken kan jag säga att Reproduction (2015) var dans/dansteater, Hola Hu var joddlande duett med avbrott, baserat på hur en cd skiva i en bärbar cd-spelare kan hoppa; The Singing Lesson 2 var en kortfilm om hur en grupp med döva ungdomar “tar sig an utmaningen att sjunga klassisk musik”; Soulsqueezing var koreografi av rörelse, röst, ljud och ontologi.

Kvällen öppnar med Reproduction (2015) av Cullbergbaletten, vilket känns som det starkaste verket. I det gestaltas liaisons dansarna emellan, mellan dem och könskodade symboler såsom skägg och klackskor, och mellan dem och publiken. Det finns i verket element av satir i de överdrivna minerna som verkar driva med det syntetiska i vår sexualitet och könsroller. Detta förstärks av hur dansarna själva går från “man” till “kvinna” i stereotypa gestaltningar i allt från klädsel till rörelse utan att för den skull göra sig av med de mustascher och skägg de har i början av verket. Där finns en liaison i heteronormativitet som bryts av verket genom att dansarna ingår en mångfald av liaisons, tvärs över alla könade objekt, och därigenom vidgar deras mening och genom detta underminerar deras normativt könade betydelse. Jag vill använda termen queering för att beskriva vad de gör, inte i meningen av att läsa verket därefter, men som en beskrivning för vad de gör med dessa könade objekt.

Vad som gestaltas och hur har nivåer av komplexitet jag inte vill gå längre i än att konstatera att det som är tydligt är att det sker en kontinuerlig förflyttning i vem som är aktiv/passiv, och vem som är vad. Jag går ut ur föreställningen osäkrare på vem jag tror är vad än jag var när den började. Ur den aspekten känns verket otroligt lyckat.

Verket tar sin tid. Det öppnar i stillhet och avgränsat till individuella dansare, de rör sig var för sig, för att sedan bli par, och sedan ett hav av kroppar som tillsammans förflyttar sig liggandes över scenen. Dansarna är i ett läge alla i rad på knä och juckar varandra en efter en från den längst bak tills att den längst fram vid anstöt lyfter upp överkroppen och får ut ett njutningsskrik. Alla får ge. Alla får ta. Allt på olika sätt. Alla får bygga liaisons på sina villkor.

Mycket blickar riktas mot publiken, den fjärde väggen är aldrig riktigt där. Den liaison som ingås med publiken avgränsas dock till ett minspel. Det känns som om verket ville väldigt mycket mer i det avseendet. Det känns som om verket ville be oss att möta dansarna i kropp.

Näst ut är Hola Hu, ett joddlestycke som i sin ovanlighet känns betydelsefullt. I verket är en liaison mellan de två joddlarna som ska hålla sig synkroniserade i förhållande till individuell avkänning av en text, något jättesvårt. Denna ganska otroliga bedrift lyckas de med, tack vare en stark liaison. Men praktiken i verket är också att bryta upp. Att bryta upp joddlandet, inspirerat av hur en cd-skiva kan hacka. Jag känner ingen större beröring och får ingen större insikt av verket.

Efter joddlandet kommer en film om döva ungdomar som ska lära sig att sjunga i en klassisk kör, The Singing Lesson 2. Den visar ett byggande av liaisons mellan körande och döva ungdomar. Det väcker tankar om vem jag är som publik i förhållande till verket, och vad jag som icke-döv förväntar mig av körsång. Att detta kommer efter joddlandet känns meningsfullt, och dessa två verk informerar varandra, eller kan sägas ha en tydlig liaison.

Sist ut är en mans ontologiska utforskande av sina liaisons med rumtid och en publik genom soulsång och rörelse. Verket Soulsqueezing har humor, och är till en början en levande kommentar på scenkonst, men allteftersom tiden drar ut så tolkar jag mer och mer verket som en mans behov av eller fixering vid sig själv. När det kommit till ett läge där nästa steg tycks vara att helt dra in publiken så blir det istället en kavalkad av ljud och rörelse som är helt centrerat runt individens kaos i att göra något meningsfullt med sina insikter. Kanske finns där inga tydliga insikter. Den liaison som byggts upp med publiken i tilltalet raderas. Länken bryts.

Att verken är avgränsade av tid och rum verkar vara en del i varför jag inte upplever hela det mellanverksliga informerandet som producenten säger sig vilja uppnå. Jag söker efter dessa länkar och inser en vecka senare en del av dessa, efter mycket sökande. Det känns som om titeln och introduktionen är det som ska göra jobbet att förmedla att dessa verk hör ihop. Det liknar en festival för mig. Ett samspel som en introduktion och gemensam titel på en festival med olika artister skulle kunna ha. Ingen tolkar den andres verk, ingen rör sig igenom den andres verk. Det känns som om verken är mer avgränsade än i någon form av liaison med varandra.

Jag tror på sådana möten, tror att det finns mycket att göra där, men jag upplever att det saknas tanke i verkens så kallade möte. Det känns mer som om de inte möts. Den publik som är där verkar för mig även vara den publik som dessa verk är ämnade för, en publik som har en viss kännedom om dessa typer av konst och deras kontext. De kan fylla i luckorna, men det saknas ett språk för den som inte vet att göra det. Det saknas en tydlighet i de önskade mötena. Jag går därifrån utan att vara överraskad mer än av Cullbergbalettens verk.

Artikelfoto: Ivo Hofste

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.