Klass – är du ful nog

Klass – är du ful nog

Det fanns en tid när slitenhet var något som kom sig av hårt arbete, av att inte ha tid, inte ha pengar – inte något man tillkämpade sig. Idag är det fint att vara ful. Eller snarare, göra sig ful, för att verka fin, att markera att man är fin nog att dölja sin klass bakom sin enkelhet. Även om jag kan störa mig, hade det varit en sak om att klä ned sig och sitt hem hem hade varit något man gjorde enbart på grund av estetik, att man tyckte det var fint. Men det är en gåta för mig att köpa sin slitenhet, att göra sitt hem fult, låta ens livstil definiera graden av att vara en “god människa”. Att inte se den falska motsättningen i ett engagemang för sin omvärld och samtidigt kunna ha ett intresse för inredning och sitt hem. För vad är det om inte klassförakt att tro att enbart medelklassen skulle ha en känsla för stil?  

Det verkar finnas en ära i att leva som någon som inte bryr sig om klass, leva efter nidbilden av “somliga går med trasiga skor”, istället för att leva som någon som bryr sig om klass – rent materiellt.

Det finns en klassföraktande ängslighet, den handlar inte om att inte ha pengar, hur man ska betala hyran, och att klassklyftorna ökar. Nej, istället är man ängslig över att verka finare än vad man är, att folk ska tro att man är någon och något, det är viktigt att visa att man egentligen inte har det så bra som man har det. Man är ängslig för att verka för fin, mantrat är: klass – är du ful nog – för att vara fin. 

Så funkar klassprivilegier, man kan göra anspråk på att appropriera något man inte är, leka arbetarklass för man förlorar inget, man tar inga risker: allt är symboliskt, inget är materiellt.

Istället för att använda sina klassprivilegier på ett sätt som kan göra gott, tillkämpar man sig till en ”god människa”, som är enkel nog att distansera sig från de andra som uppehåller sig vid trägolv i innerstan. Man har förmånen att flytta vart man vill, flyttar till någon gentrifierad närförort, och gnäller på alla hipsters på Södermalm. Vips, så är man hur god som helst jämfört med de glassiga flanörerna på Söder. Det blir inte Södermalm som en segregerad stadsdel som tillskrivs problemet, utan enskilda pekas ut som medelklass, hipsters och människor som bryr sig om surdeg istället för att lappa ihop sina egna kläder. Det är inte makten och politiken som blir boven i dramat, inte de som håller i resursfördelningen heller, utan alla icke-Stockholmare som flyttar hit från landet och tar “alla våra glassiga jobb”.

Nu kanske ni tror det handlar om att få dåligt samvete, att bli avslöjad som en ”dålig person” som försöker leka god, som borde skämmas. Men vad det handlar om är valfrihet, vilka som har tillgång till den, som kan välja att klä ned sitt hem, inte rusta upp sig med de medel de har till sitt förfogande. Det är en lyx att genom mindre eller “rätt” konsumtion kunna markera andras och sin egen klass, att kunna frossa i en tillkämpad enkelhet.

Att kärleken till att inreda ett hem bara skulle vara något som är förbehållet målgruppen som läser tidningar likt SvD bostad & inredning, och har råd med teppayanakihäll och betongbord, är en bluff. Känslan för stil är ingen objektivt, det är något högst subjektivt och handlar om minnen, lukter och förnimmelser.

När jag gjorde en intervju med konstnären och radioprofilen Stina Wollter för ett par år sedan, berättade hon för mig om en vän, hon hade knappt några pengar, var fattig: en gång när hon hade pengar lade hon undan till en lyxig kappa. Ja, det är en lyx att kunna spara pengar, när någon säger att den inte har pengar samtidigt som den har ett sparkonto, kan jag inte låta bli att fundera över om den personen inte missförstått vad att inte ha pengar innebär. Men jag vet inte något säkert om de omständigheter som människor lever under, så vem är jag att döma någon? Vad har de blivit tvungna att välja bort, inte på grund av valfrihet utan på grund av bristen på densamma? Vi kan aldrig veta säkert hur den där dyra kappan köptes.

Jag vill undvika att tänka som Laila Bagge när hon skrev på sin blogg att hemlösa inte ska ha någon mobiltelefon, eller Janne Josefsson när han frågade en fattig mamma varför hon köpte cigaretter. Ja, det finns människor vars valfrihet handlar om att antigen ha råd till barnens skolresa eller egen semester, ha råd med busskort eller vinterskor, levnad eller överlevnad – samtidigt som markerande av vilken klass man tillhör eller inte har kommit att få större utrymme och kommit att skymma sikten för det som verkligen spelar roll för våra liv – klass som i klassklyftor.

Sara Abdollahi är en av initiativtagarna till Kultwatch.

AV

1 kommentar

  • Sanna 18 juni 2015 den 7:27 e m

    Åh vad mycket bra. Det här fick mig att TÄNKA och vilja läsa mer och fler smarta texter. Tack!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.