Utanförskapet i innanförskapet

Ni vet den där pennan i Harry Potter, den som ristar in orden som skrivs på papper även i den skrivandes hand. Pennan som straffar genom att skära genom huden, djupare och djupare för varje upprepning. Som får det att skava, att blöda. Lite så föreställer jag mig att maskulinitet fungerar. Som en position som främjar en aktiv agens (som i handlingen att skriva), men som samtidigt skadar de handlande subjekten.

Jag tänker på den där pennan och på att jag vill prata om hur vi ska förstå alla de män och unga pojkar som inte förmår leva upp till sina egna privilegier. Som inte ser sina egna privilegier. Som känner smärtan deras handlingar åsamkar dem, men som inte förmår se sambandet. Vita, heterosexuella, normsnygga killar utan synliga funktionshinder. Roliga, sociala killar med vanliga svennebanan namn som ingen arbetsgivare höjer på ögonbrynen åt. Men (män) som ändå inte får någon ordning på sina liv. Som kanske väljer att lägga skulden på någon annan: samhället, politiker, kvinnor, invandrare. Killar, som liksom Harry Potter inte gråter när de känner smärta. De blir arga. 

Det handlar väl om klass till en del, om kön och genus, men också om plats. Det är ingen hemlighet att många av de som till exempel röstar på Sverigedemokraterna är män som bor i mindre orter. På landsbygden, och i det som brukar kallas för ”hålor”. Hur kan vi förstå deras utanförskap och vilja göra något åt det, när de samtidigt är samma personer som utsätter andra för förtryck. Kanske för att det är helt nödvändigt att vi gör det, för att vi alla förlorar på att de finns.

Jag har två exempel i min närhet på unga män som borde ha haft allt serverat, men som så att säga inte förmådde förse sig av det livet bjöd. Eller jag hade det. De är båda döda nu. Två unga hjärtan som inte orkade mer, relaterat till droger och till psykisk ohälsa. Relaterat till makt, och till en samtidig maktlöshet. 

De dog med ett drygt års mellanrum, M och L. M först. Hans hjärta stannade när han befann sig på sjukhus. Det var något med en medicin som kroppen inte klarade av. Han hade inte riktigt varit med de sista åren. En haschpsykos. Tvångsinläggning på psykiatrisk institution. Begravningen var hemsk. Hans mamma, syster, en före detta flickvän. En bild framme vid kistan med hans leende ansikte. Bilden var inte ny, leendet passerat. Här fanns bara gråt. Alla gamla vänner.

Vi växte upp tillsammans, i en mindre ort som paradoxalt nog befann sig inom pendelavstånd till Stockholm; Sveriges största stad, men som samtidigt var en annan värld. Så nära urbanitetens kärna, men ändå alltför långt bort. Jag tyckte om dem, M och L, älskade dem kanske till och med. Med alla deras fel och brister. Bästa vänner var de. De hade ett band ihop. Trummor och gitarr. 

När vi skulle ta farväl av L var ungefär samma personer på plats. ”Vi måste sluta träffas så här”, sa vi, och försökte skoja. L hade hittats med en spruta i armen hemma på soffan, sades det. Heroin. Ingen tycktes riktigt veta. Några var säkra på att han hade tagit sitt liv. Vi trodde att han var ren, att han var på rätt väg. Äntligen. Inget mer fängelse, inga mer droger. Han skulle inte sluta som M. Trots allt.

Efter begravningen samlades vi vid M:s gravsten där gräset just hade börjat få fäste på den kala rektangel där kistan sänkts ner och täckts med jord. En vit duva på gravstenen. Om L har en sten nu vet jag inte. Men han klarade aldrig av att hantera känslor. 

Där mot slutet hade jag svårt att tycka om honom, L. Bara några dagar tidigare var jag på väg att radera honom i sociala medier efter flera jobbiga diskussioner om invandring. Jag orkade inte med hans ilska. Hans hat mot andra i utsatta situationer. Jag kunde inte förstå det. Han om någon borde kunna känna den empatin, efter allt han varit med om.

Jag vill prata om det där utanförskapet som existerar i innanförskapet. Maktlösheten i maktens kärna. Jag vill förstå. Jag tror att det är nödvändigt att försöka förstå. Den där kraften som agerar utåt men som samtidigt ristar in någonting i det agerande subjektet. Som den där magiska pennan i Harry Potter, ni vet. Fast på riktigt. 

IMG_2644

Kim Silow Kallenberg är doktorand i etnologi och skriver avhandling om tvångsvård av ungdomar. Kim är även aktiv feminist. De områden Kim gärna skriver om är sociala frågor, maskulinitet och klass. 

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.