Som en film som hakar upp sig i en videospelare – fast värre

Som en film som hakar upp sig i en videospelare – fast värre

Ann-Marie Ljungberg har varit i Grekland och skriver om landet, euron och en teaterfestival.

Vi krypkör längs en tvärgata till Agion Anargyron. Det pågår ett nattligt maratonlopp i Aten och polisen har spärrat av gatorna. Det är natt mellan lördag och söndag. Vi har varit på Atenfestivalen. Festivalområdet är utspritt över staden. Den teaterföreställning vi såg tidigare på kvällen spelades i en före detta industrilokal som ligger längs vägen mot Pireus. Föreställningens namn är Strofodines. De tio skådespelarna vrider sig, var och en, om och om igen om sin egen axel. Att snurra på samma plats är ett av flera sätt att uppnå religiös extas. Metoden är uråldrig och finns återgiven på antika grekiska stenar, den har förekommit på olika ställen i Asien och även i Sydamerika före koloniseringen. Men framför allt är metoden känd genom sufitraditionen och de dansande dervischerna, en orden som grundades poeten Rumi på tolvhundratalet. Kvällen är varm.

Förhandlingarna mellan Syrizaregeringen och de internationella kreditgivarna har strandat dagen innan. Positionerna är låsta eftersom premiärminister Tsipras inför valet lovade att häva åtstramningspolitiken, medan EU-kommissionen, ECB och Internationella valutafonden IMF vill hålla euron stabil och förhindra att andra länder ser det som en möjlighet att börja ställa in betalningar. Allt står stilla. Ett helt land som håller andan. I slutet av maj körde högerextremister med bengaliska eldar genom Aten för att protestera mot syrizaregeringen. Tidigare i veckan har tusentals greker demonstrerat för att behålla euron. Jag frågar Dora på hotellet: är du orolig för det med euron? Hon vänder sig om och säger: ”Vad tror du?”

Medelhavet i söder är turkosgrönt. Om dagarna vibrerar avgaserna ovanför trafiken. Om nätterna är det mörkt och ljummet. Inte långt härifrån, i Syrien, är den värsta risken för barnen inte längre att dö av köld. Det finns så här års saker att oroa sig mer över. Drunkning om båtarna kapsejsar. Eller att bli skjuten till döds. Även grekiska barn har skjutits. Till exempel 1820 under folkmordet i Turkiet. En miljon civila greker dödades då. Greker har också svultit ihjäl. Under åren efter andra världskriget dog 250000 greker av svält och en miljon greker var tvungna att lämna sina hem under inbördeskriget. Och nu: tiotusentals syriska flyktingar har lyckats ta sig till Grekland. Men Grekland befinner sig i ekonomiskt katastrofläge och kan inte ta hand om dem. Flyktingarna sitter fast. Grekland står stilla. Som en film som hakar upp sig i en videospelare. Fast värre. Grekland behöver akut mellan 25 och 50 miljarder euro för att kunna betala offentliga löner, pensioner och förfallande lån. Landet har hittills fått stödlån på ungefär 240 miljarder euro.

Tidigare på kvällen svepte festivalens arrangör Yorgos Loukos ut med handen mot väggarna. Det var när vi gick ut ur den provisoriska salongen. Det hängde bilder på syriska flyktingar överallt på de gigantiska betongväggarna med sina trasiga fönsterrutor och grenar av bougainvillea som letade sig in. Till slut gick jag ut ur hangaren, fortfarande stirrande på bilderna. Vinden drog genom industrihangaren och blåste mig baklänges. Någonting mjukt strök sig mot mitt ben. En katt. Och senare på natten när vi krypkör längs den smala gatan uppför ett krön. Plötsligt dyker det upp en man i bilens strålkastarljus. Han står och stirrar ner i bagageluckan på sin bil. Men vad gör han? Det verkar som om han trär av sig sin t-shirt. Den är genomsvettig. Han viker den noga och lägger in den i bagageluckan. Det står 206 på t-shirtens framsida. Oleandern bredvid får gatlyktans ljus att bilda ett bladmönster på hans rygg. Som en stor oleandertatuering. Taxichauffören suckar som om oleandertatuerade joggare är ett vanligt irritationsmoment i trafiken. Men i själva verket är det inte det han tänker på. Ingen tänker på något annat än de förhandlingar om euron och skulderna som nu i veckan ska tas upp igen. Inte han med bladmönster på ryggen heller. Inte Dora och inte arrangörerna till Aten-festivalen som vi precis har varit på. Inte heller de snurrande dansarna i föreställningen Strofodines, eller den äldre farbrorn som satt kvar på bänken och väntade på assistans när vi andra reste oss och gick ut, och jag vände mig om och frågade om han ville ha hjälp. Han log och sa att det skulle komma hjälp. Det kommer hjälp, sa han. Men även han är orolig. De är alla oroliga.

AV

Kommentera