Orden med Ylva Gripfelt

Orden med Ylva Gripfelt

 

Vad skriver du?

– Här om dagen skrev jag en långdikt baserad på minnen från då min syster tvingades till internatskola när vi var små. Det var hemska eftermiddagar. Hon åkte till den här skolan varannan vecka under flera års tid och nästan alltid var det förenat med ångest och en del bråk. Hon brukade be mig hjälpa henne att få feber så att hon inte skulle behöva åka. Vi gjorde bl.a. häxa på olika schampon.
Sedan ett tag tillbaka arbetar jag på en längre essä om Third Cinema, en filmrörelse för avkolonialisering som startades av de argentinska regissörerna Fernando Solanas och Octavio Getino under 1960-talet. Rörelsen har stor betydelse för många av dagens regissörer som i likhet med Solanas och Getino vill skapa film som inte kan upptas av en vit kapitalistisk ordning. I essän fokuserar jag på två filmer som på olika sätt belyser undertryckta eller överskuggade historiska händelser, Haile Gerimas film Adwa och Patricio Guzmáns film La Batalla de Chile. Jag undersöker hur filmerna förhåller sig till Solanas och Getinos tankar om en avkoloniserad film, och värld.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

– I själva skrivandet är jag inte ensam. Tvärtom. Att vara i skrivandet är uppslukande på ett sätt som suddar ut de där gränserna tycker jag. Men skrivprocessen sett till sin helhet innebär förstås ensamhet, av djupa schakt när ingenting vill bli till och ett hårt arbete som kan vara svårt att dela med andra.

Drömmer du i bilder eller ord?

– I bilder, främst. Vilken skrämmande tanke att drömma enbart i ord..!

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

– Hm.. Jag måste börja med att formulera ”sanningen” tror jag. Tänker att sanningen kan beskrivas som det som glider undan varje försök att bestämma den. Den är abstrakt och svårgripbar genom att vara omfattande, och hela tiden i rörelse, som allt levande på jorden tillsammans är, antar jag. Språket har förstås stor del och betydelse i försöken att nå detta och i försöken att bestämma vad som är sanningen. Men språket måste hela tiden hållas i rörelse. När det avstannar, som när ”sanningen” blir till ”Sanningen”, kan språket var rent skadligt. Hatiskt tal exempelvis! Det är språk som tagit sig stabila skepnader genom att framträda som en Sanning, som något obevekligt. Därför kan den typen av tal paralysera eller traumatisera individer. Att bli kallad ett hatiskt namn, låt säga ett sexistiskt eller rasistiskt namn, skadar om det sägs på ett sätt och i en kontext som får det att framstå som Sanningen, faktiskt, om det framstår som ett egennamn. Människor är känsliga får sina egna namn eftersom det ofta är det första som ger henne erkännande i en social gemenskap. Poesin, å sin sida, är verkligen en stark kraft i språket som gör det möjligt att svara Sanningen/makten på ett sätt som avslöjar den och sätter språket i rörelse. På så vis ligger poesin kanske allra närmast sanningen. Den med litet s.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

– I det att jag har och är präglad av idéer om rätt och fel finns en moral i mitt skrivande. Det fina med skrivandet är att jag kan undersöka en moral, min eller en mer allmän. Och undersökningen tänker jag på som etisk. Att säga att det inte finns en moral i skrivandet skulle jag kalla om inte omoraliskt så åtminstone hyckleri. Det finns alltid en moral.

Vem skriver du för?

– För en förlorad vän, för systrar och för mig.

Varför skriver du de texter du skriver?

– De texter jag skriver kommer ur ett behov eller en vilja att förstå. Allt blir lite tydligare med skrivandet.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

– Varje gång som jag har lämnat ifrån mig en text har jag känt ångest, mer eller mindre. När texten släpps fri till läsare är den ju inte längre i min kontroll. Och den är inte min. Min förståelse av eller eventuella intentioner med det jag har skrivit är, med andra ord, inte längre i direkt förbund med texten. De texter som jag har haft mest ångest över i efterhand är sådana som har lämnat min hand alltför snabbt, utan tid för reflektion. Jag föredrar det långsamma, reflekterande skrivandet.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

– Sarra Anaya.

Ylva Gripfelt är litteraturvetare och arbetar för närvarande på tidskriften Kritiker – bland annat är hon en av redaktörerna till det senaste numret, som har tema barn. I höst påbörjar hon studier vid Skurups skrivarlinje. 

AV

Kommentera