Kolonial journalistik: när människor beskrivs som vildar

Kolonial journalistik: när människor beskrivs som vildar

En tidigare version av denna text av Alex Valencia Rodallec publicerades först i tidskriften Feministiskt perspektiv (1/5/2015), som en reaktion på en ledartext i Göteborgs-Posten om ett mord på någon han en gång känt. Texten skickades först till GP, men de svarade aldrig. Imorgon följs den av en text av Amanj Aziz som delvis fördjupar samma ämne.



Vila i frid, M.

Dramaturgi syns ofta i journalistiska ledartexter. Där, som i fiktion, används den för att väcka känslor, vad som inom dramaturgin och den klassiska retoriken kallas för pathos. Pathos är det starkaste sättet att argumentera enligt den klassiska retoriken, men också det minst rationella. I beskrivningar av våld kan dramaturgin också ha som funktion att blåsa upp förenkla verkligheten. Den delar in människor i falska men lättförståeliga dikotomier, såsom den gode och den onde.

Efter att en kille jag känt i uppväxten på min barndomsgård mördats, tog sig en text i Göteborgs-Posten den 16 april i år om den händelsen ett uttryck som ovanligt tydligt visar hur delar av vårt samhälle ser och lär sig att se på förorten och förortsbor, särskilt de individer där som blivit brottslingar.

Ett språkbruk med rötter i kolonialismen

I den läroprocessen är ord och fraser som ”våldsbaronerna” och ”nya blodiga kapitel” typexempel på dramaturgiska konstruktioner, men i Csaba Bene Perlenbergs Utanförskapet behöver kamma sig blottläggs ytterligare element som avslöjar vad exakt det är för typ av läroprocess vi som läsare deltar i. Perlenbergs text är nämligen ett exempel på ett större och betydligt äldre fenomen än förorten och dess speciella förhållanden.

1899 skrev den brittiske författaren och poeten Rudyard Kipling en hymn till USA:s kolonialism, The White Man’s Burden: The United States and The Philippine Islands. Dikten skrevs i samband med USA:s annektering av Filippinerna, vilket föranledde ett krig som kan ha kostat livet på uppemot 1,5 miljoner filippiner. Kiplings dikt är ett typexempel på kolonialt språkbruk, vilket kan ses skära genom de olika kolonialmakternas språk under den här tiden. Likheterna med Perlenbergs text är slående. 

Take up the White Man’s burden, ta er an den vite mannens last, skriver Kipling till Förenta Staterna, vilket i kolonialmakterna (Sverige inkluderat) ansågs vara att ”civilisera vilden”. Vilden beskrivs hos Kipling enligt dessa konventioner dels som ond och dels som ett barn: ”Half devil and half child”. Så görs för att legitimera den vita kolonisatörens underkuvande av de olika folken, enligt logiken att en djävul ska förgöras eller fängslas och ett barn fostras med paternalistisk disciplin.

”Så skrevs nya blodiga kapitel i gängkrigens dödligt infantila hämndspiral”, fortsätter Perlenberg. Gängmedlemmarnas handlingar är ”infantila”, såsom vore de barn. Ord som ”våldsbaronerna” och ”gängträsket” blåser skenbart upp gängmedlemmarnas maktstorlek, och förskjuter dem samtidigt in i en vildmark, där djuret eller vilden rör sig.

”Vildar ska civiliseras”

Kolonial praktik menar att vildar (här ”infantila”, ”gangsters” i ”gängträsket”) ska civiliseras genom utbildning, men de vägrar den och är rädda för den, de visar inte tacksamhet, vilket ska uttryckas genom ett ansvarstagande i det som erbjuds. Why brought ye us from bondage, / Our loved Egyptian night? skriver Kipling in i ”vildens” fiktiva språk. ”Det enda som skrämmer dessa män är ju rädslan för att få bra betyg i skolan”, skriver Perlenberg. 

De är driftiga eftersom de samlar på sig stora summor pengar, men de tar inget ansvar. ”Sluta frånta dem skyldigheten till ansvarstagande och därmed rätten till ett bättre liv. I sin ungdom så kräfva dessa pojkar våra tydliga krav. Det finns inga ursäkter. Utanförskapet behöver kamma sig.” avslutar Perlenberg. De ska alltså disciplineras och läras att ta ansvar. En uppsjö av studier både i Sverige och andra länder visar hur kolonial praktik sker inom länder. Skillnad kan tyckas finnas i hur Perlenbergs text avkräver individen ansvar där den koloniala diskursen i stället kollektiviserar, men genom att använda ordet ”utanförskap” raderar Perlenberg själv denna skillnad då det ordet just kollektiviserar.

Vidare är ordet ”utanförskap” kopplat till en geografisk plats i denna diskurs: den vi i folkmun kallar ”förorten”. Rapporten Miljonprogram och media av Urban EricssonIrene Molina och Per-Markku Ristilammi, vilken journalister som Perlenberg omöjligt kan ha läst, samlar mycket av forskningen på ämnet. Detta koloniala sätt att skriva om förorten har här pågått i mer än 30 år. Forskningen har blottlagt och journalistkåren har envist vägrat att själv “civiliseras” i kunskapen – i journalisten återfinns samme motvillige vilde som hen beskriver.

Journalisternas ansvar

Det är för sammanhanget också viktigt att veta att de öden som nu omskrivs inte förekommer i rikare områden, såsom Örgryte i Göteborg eller Östermalm i Stockholm. Men i stället för att begrunda mekanismerna bakom denna uppenbarligen icke-individuella skillnad, används nu Göteborgs-Postens ledarsida för att reducera en mycket större och invecklad process till ”individers ovilja att ta ansvar”, och genom att “förvilda” till att avmänskliggöra en kille, som trots alla de fel han gjort, är en människa som många känt och skrattat med, som många älskat, inte minst hans föräldrar och kvarlevande syskon.

När man läser Perlenbergs text så undrar man om det inte är journalistkåren i allmänhet och Göteborgs-Posten i synnerhet som kanske behöver ”kamma sig”? Det är med alla säkerhet under Göteborgs-Postens och all seriös journalistiks värdighet att uttala sig på detta sätt. Särskilt när en person blivit mördad och dennes familj fortfarande sörjer. Vårt samhälle är i behov att journalistkåren bildar sig i denna fråga.


Toppbild: StooMathiesen/Flickr/CC

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.