Problemet är kulturaliseringen av förorten

Problemet är kulturaliseringen av förorten

”Segregationen är en fortsättning på kolonialismen” skriver professor i socialt arbete Ove Sernhede, och filmvetaren Ylva Habel skriver att rasismen som drabbar ”invandrarna” är ”den globala kolonialhistoriens kvardröjande återverkningar i nuet”. Ylva Habel och Ove Sernhede talar om de överlappande, men intimt förknippade, termerna ”invandrare” och förorten som ständigt reproducerar djupt infekterade samtal och diskussioner förankrade i fiktion och fantasier, härledda från kolonialismens rasidéer och hierarkier, som ofta bestämmer, beskriver och benämner deras innebörd. ”Alla som betraktar eller berättar om förorten med det ’invandrartäta’ för ögonen hemsöker den med fiktioner och fantasier”, skriver Urban Ericson i sin avhandling Belägrade Människor – Belägrade Rum: Om invandrargöranden och förorter.

 

“Att invandra till Sverige är ett verb, medan substantivet är ett förevigat epitet…”

 

De för evigt invandrargjorda invånarna i förorten är en förlängning av icke-vita i global och historisk bemärkelse. Att benämnas invandrare i Sverige är att direkt skikta samhället i en hierarki där ”invandraren” omsluts i kolonialistiska, orientalistiska och rasistiska fiktioner och fantasier och därmed aldrig uppnår människostatus i dess fulla bemärkelse – i Sverige svensk. Att invandra till Sverige är ett verb, medan substantivet är ett förevigat epitet som påpekar att alla handlingar kan härledas från modersmjölkens givna kultur, religion eller nationalitet.

I detta invandrargörande inlemmas fiktionerna och fantasierna i kulturaliserade tankegångar om förorten. Problem i förorten kulturaliseras. Människor i förorten sägs handla och existera endast som ett resultat av deras kultur, religion eller nationalitet. Hos de invandrargjorda anses dessa tre fält också vara statiska – förståelsen för världen härstammar från en stagnerad kultur eller religion och detta innebär indirekt att för att komma vidare behöver de anamma ”svenska värderingar”. Just bristen på ”svenskhet” antas vara ett avstannande i civiliseringsprocessen; en tankebana som dominerar svensk integrationism.

De senaste veckorna har denna kulturalisering av problem fått massiv uppmärksamhet i media och bland politiker, med formuleringar som ”skäggiga skuggor”  ”förortskalifat”  ”i förorten växer männens diktatur”  ”könssegregationskulturerna” och andra liknande rasistiska benämningar.

De kulturaliserade tankegångarna om förorten som dominerar hos den vita majoriteten söker sig ofta till problemformuleringar som sammanfaller med dessa. Man söker då aktivt personer som inte uppfattas vara vita men som kan agera eko för tankegångarna och sökandet leder till självuppfyllande profetior om förorten. Eftersom ”vi” tycker detta redan och nu får ”vi” en av ”dem” som säger likadant måste det betyda att det är sant. Fiktionen om förorten låter sig inte rubbas.

Fiktionens starka fäste blir tydlig när Maimuna Abdullahi och Manijeh Mehdiyar skriver en replik där de utmanar användningen av rasistiska stereotyper för att bekämpa andra former av förtryck. Det är alltså långt ifrån att Abdullahi och Mehdiyar nekar några kvinnors erfarenheter utan påpekar endast att det inte kan bekämpas med rasism och islamofobi. Reaktionen mot deras artikel är en medveten felläsning gjord av ledarsidor och debattörer: Adam Cwejman på Göteborgs-Posten menar att man måste kunna debattera ”den problematiska kvinnosynen i traditionell islam”; ETC publicerar en intervju med vänsterpartisten Amineh Kakabaveh där hon påstår att om det ”finns förtryck måste vi kunna prata om det”; Patrik Kronqvist på Expressen skriver, i ren kolonial anda, om än implicit, att vi måste rädda bruna kvinnor undan farliga bruna män.

 

“Medan vita män sägs agera utifrån patriarkala strukturer är agerandet från muslimska män på grund av ‘könssegregationskulturer’…”

 

Att problem, så som misogyni, existerar i förorten är inte något som någon kan sätta sig emot. Ingen kan neka andra människors erfarenheter. Vad som däremot blir tydligt är att orsakerna till misogyni bland vita män och icke-vita män beskrivs på olika sätt. Man menar att visserligen finns kvinnoförtryck även bland vita svenska män, men vita svenska män förtrycker ”med respekt”, medan icke-vita män – speciellt muslimska sådana – är hänsynslösa barbarer. Alltså sker en kulturalisering av problemet. Medan vita män sägs agera utifrån patriarkala strukturer är agerandet från muslimska män på grund av ”könssegregationskulturer” och ”fundamentalismen”. Dessa kulturaliseriade tankegångar är naturliggjorda och som Ericson påpekar är inte ”de berättelser som omtalar den Invandrartäta förorten” bara där som naturliga, utan snarare ”naturliggjorda och fungerar som bärare av budskap i förhållandet till samhällets föreställningar om kultur, identitet, normalitet och det nationella.”

 

Två måttstockar på alla plan

Kulturaliseringen av problem förekommer i princip i alla arenor där den så kallade invandraren upplevs bete sig avvikande. Avvikelsen innebär då det som ligger utanför den normerande svenskhetens tolerans – ett begrepp som också skiktar samhället och där ”invandraren” avhumaniseras. Förekomsten av demokratiskt underskott i förorterna förklaras inte med bristande makt- och resursfördelning (ta t ex stadsdelen Östra Göteborg, där Bergsjön ligger, som har över 50 procent av invånarna som betecknas ”invandrare”, men där 100 procent av chefspositionerna innehavs av vita) utan med att ”invandraren” kommer från diktaturer och icke-demokratiska samhällen och därför inte är van med att delta i den demokratiska processen. Vita som inte deltar i den demokratiska processen förklaras antingen vara en radikal som står upp mot eller som pga andra faktorer inte har tillit till systemet.

Den här kulturaliseringen medför enorma konsekvenser på både mikro- och makronivå. I Sverige har vi sedan ett år tillbaka en nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, där huvudfokus ligger på våldsbejakande islamism. I islamistjakten förklaras radikalisering ske utifrån perversa religiösa föreställningar – trots att forskning visar på att det inte finns något samband mellan extrema åsikter och terrorism. I en av de få studier, The Edge of Violence, där man jämfört radikala som begår våldshandlingar och radikala som avstår, som gjordes 2010 av Jamie Barlett, görs slutsatsen att ”al-Qaida inspirerad terrorism i Väst har mycket gemensamt med andra kontra-kulturella samhällsomstörtande grupper med framförallt arga unga män”. Forskaren Arun Kundnani skriver att ha ”en tro på ”extremistisk” islam, hur det än definieras, innebär inte någon som helst involvering i terrorism”. Forskningen på området motsätter sig kulturaliseringen av problemet – men den politiska kunskapen är mäktigare än den sakliga.

Och så fortsätter det och så fördjupas klyftor och rasismen blir allt mer normerande och osynlig i samhället. När vi har fel analys av ett problem skapar vi fler problem och det kan vi se genom att i flera decennier gjort insatser för att komma under bukt med ”problemen” – men vi ser att de slagit fel. Lösningen har blivit allt mer radikal under åren och Sverigedemokraternas slutsatser har nu blivit både Kristdemokraternas och Moderaternas, som vi har sett under den gångna veckan i Almedalen. Kulturaliseringen fortskrider, med andra ord, till allt mer extrema former. Vart vi landar kvarstår att se.

 

Amanj Aziz är skribent och debattör, pluggar sociologi, jobbar i en av Göteborgs förorter, skribent på NyansMuslim.se och aktiv i människorättsfrågor.

 


Konst: Jean-Léon Gérômes Le charmeur de serpents (Ormtjusaren), en orientalistisk målning vilken bland annat prytt omslaget på Edward Saids Orientalism.

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.