Orden med Lars Raattamaa

Orden med Lars Raattamaa

Drömmer du i bilder eller ord?

Det kanske låter konstigt men jag drömmer i hus. Samlingar av hus, miljöer, konstellationer, konglomerat, områden. Oftast platser där jag inte varit förut. Och som väl oftast ännu inte finns annat än i drömmen.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

Jag tror det är helt nödvändigt. Sanningen är ett trassligt ord men om man tänker lite som Theodor W Adorno att sanningen är en plats att vistas på, ett rum att vara i snarare än en ägodel så är det ju väldigt mycket samma sak med språket (och med lyckan som Adorno ville förklara den gången). Förlåt, jag hakar fast vid frågan förut om det kollektiva i text. Sen ungefär millennieskiftet har det funnits massor med fantastisk svensk litteratur, väldigt mycket i poesin, men mycket prosa också. (Och jo, jag pratar också i egen sak här, men inte bara.) Frågar man de författarna om vad de håller på med så säger de allra flesta att de ”undersöker”. Språket. Verkligheten. Människor. En stor sorg växer i mig därför att så få utanför litteraturen ens intresserar sig för de här undersökningarna. Väldigt många pratar tillexempel om stereotyper idag – och svaret om någon utsatts för en oförrätt är nästan alltid ”man ska inte dra alla över en kam” – samtidigt pågår ett arbete med att förstå mekanismerna i stereotyper (är inte alla ord stereotyper?), ett arbete som aldrig skulle låta sig nöja med kammetaforen (hur skulle vi kunna tala om varje blad på björken hade ett eget namn?), men ingen bryr sig om det arbetet. Istället ser man bara de här texterna som krångliga. Jag frågade en gång en av redaktörerna i tidskriften Fronesis varför de inte skrev om litteratur, lite generat hade han inget annat svar än att de inte kunde de frågorna. Det svaret räcker inte. (Bara för att förtydliga: De jag pekar på är inte de som avtäcker dolda språkavgrunder som ”Nogger Black” och annat, sådana avtäckanden är livsviktiga, inte minst för att bygga sanningen, de är som en slags poesi i sig.) Så om jag gör det här långa svaret kort istället. Ja, vi kan bygga ett sanningens rum. Men ingen hittar sanningen ensam.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

Sara Stridsberg sa en gång att uppdraget är att göra bra konst. (Jag minns ganska exakt så i mitt huvud, ledsen Sara om det blivit lite fel längs vägarna.) Men det är inget sätt att smita från ansvaret. (Och det har jag aldrig trott att Sara Stridsberg menar heller.) Jag har alltid varit inspirerad av hur Levinas tänker om moral. Moralen är inget program, det är inte en samling påbud vi kan följa. Det är i vart fall inte där den börjar, med tiden kommer alltid de påbudstexterna – med nödvändighet – att skrivas ner. Men moralen börjar som estetiken, vi ser någon, någon som vi inte riktigt begriper, någon helt främmande, att den visar sig är i sig ett krav på mig, och allt jag gör kommer egentligen att vara avsteg från den moralen. När jag säger att någon har bruna ögon så har jag redan där, genom sorterande, reducerandet av den andre till en typ, påbörjat vägen bort från moralen. Våldet börjar redan där. Vi kan alltså, enligt Levinas, aldrig fullgöra moralen, det är varken en pliktmoral eller en utilitaristisk moral han pratar om, utan moral – och därigenom tänkande och språk – börjar på samma sätt som estetiken. Vi ser. Förundras. Försöker översätta. Det misslyckas. Men vi måste försöka igen, misslyckas bättre.

Vem skriver du för?

Jag ska börja bakifrån. Jag gör ofta det när jag pratar (inte lika ofta när jag skriver). Jag är jätteglad för alla som vill läsa mina texter. Jag hoppas att också konservativa läser, och att de får ut något av dem. Jag läser själv gärna konservativa författare, ofta med stor behållning, som Ernst Jünger, Selma Lagerlöf, Thomas Mann, Bruno K Öijer, Malte Persson, Mohamed Omar, Göran Greider. Eller liberalerna i Arena. Men ju mer jag skriver – väldigt mycket beroende av den där längtan efter sammanhang jag pratade om tidigare – ju mer tvingar sig riktningen på. Så jo, jag skrivet för de som drömmer om en annan värld, de som tror att det är möjligt, de som vill en värld där rikedom inte är att människor exploaterar andra människor, de som tänker att vi måste bygga den här. (Och inte hoppas att den finns vare sig i himmelen, i Jerusalem eller i New York.) Jag skriver för de som ofta kallar sig ”vänstern”, för socialister, anarkister, kommunister, feminister, antirasister, för all de som arbetar på den världen vad de än kallar sig. Det handlar inte på något sätt om att läsa med ”partiboken” som man sa förritiden. Mer är det väl en saknad, drömmen om ett sammanhang, ett samtal, en värld – om än aldrig så liten. Som Dexy’s Midnight Runners sjöng i sången I Couldn’t Help It If I tried ”Point at that someone, who feels just like me.”Tystnaden gjorde att jag slutade skriva poesi förra december och högtidligen begravde namnet Lars Mikael Raattamaa på twitter, jag måste hitta andra sätt att skriva nu. Ja, jag vet, jag blir patetisk här. Men patetiken har alltid intresserat mig som konst, möjligen börjar jag bli lite mer tillåtande I liv.

Varför skriver du de texter du skriver?

Det är nog den svåraste frågan jag hört. Om jag försöker svara. Lite för att försöka bygga de där världarna, lite för att förstå hur språket blir till, lite för att försöka förstå hur människor blir till, väldigt mycket för den där drömmen om sammanhanget. Där man kan finnas. Inte bara som text utan också som människa.

                  En tjej i Göteborg hjälpte mig på traven nyligen. Jag har alltid haft lite svårt att förklara vad det är med alla människorna i min senaste bok, det är ju inte porträtt jag skrivit. Jag har försökt förklara det som seanser. Hon sa att hon tyckte att det var som att de människorna inkarnerades genom min bok, kända och okända kommunister och andra kommer till Valla torg där jag bor och till den som läser. Det tyckte jag var ett fint sätt att tänka.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

Nej. Är det korta svaret. Ångest har jag för andra saker som att handla mat i affären, svara i telefon, höra post falla ner i brevlådan eller när det ringer på dörren. Däremot finns det andra kusliga känslor, rädsla, nervositet, som en bergsbestigare som är rädd mitt på stupet (men inte känner ångest) eller som en förälder som är nervös när barnet ger sig ut på egen hand (men nog inte känner ångest). I min senaste bok Kommunismen är 147 människor med, de flesta av dem är döda men 6 av dem lever, jag har ju tillexempel varit (och är fortfarande) jättenervös för vad de skulle säga om jag mötte dem, tänk om Hanna Krabbe kom hem till mig en dag, jag skulle nog säkert bli rädd. Men samtidigt glad. Jag är väldigt glad att de finns där i min bok. De får leva där. Jag hoppas att de också skulle vara glada om de visste. Om andra sen vill döda boken (och nog också har lyckats) så lever vi ändå där.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Ida Börjel, Alejando Leiva Wenger, Helena Österlund, Andrzej Tichy, Olga Ravn, Henriikka Tavi.

Lars Mikael Raattamaa är en poet och författare. Raattamaa är utbildad arkitekt.

Foto: Leon Mendoza 

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.