Way Out West: reviews och afterhours

Way Out West: reviews och afterhours

Nu när festivalen är över, och alla efterfesterna är över, så blickar jag bakåt med lite mer eftertanke. Jag hann inte med allt jag hade velat göra, men vem gör det på en festival?

Lite fler reviews…

KYGO – Det första jag säg när vi kom in på festivalområdet var KYGOs spelning. Jag uppehöll mig inte så länge där. Och det var väl inget som överraskade mig av det jag såg.  Det är ett DJ set. Fullt med folk. De har kul. Många dansar. Jag dricker min öl, och är rätt nöjd med livet. Helt klart värt för den som är ett fan tänker jag mig.

FKA Twigs behöver vi inte gå in på. Missade du henne så behöver du check yourself. Vackert. Nämner henne bara här igen för att.

En annan britt som är på väg upp är Lianne La Havas. Hon har en ganska soft, och kanske väldigt brittisk framtoning. Det är rätt avskalat, ganska välpolerat. Och sen kommer lite mer. Låten Out of sight får mig att tänka att hon har stor potential men att hon inte levererar något extra på scen. När hon sen spelar Grow, från den nya skivan, så känns det som om nästa steg har tagits. Det kommer bli intressant att se vart hon beger sig.

Nu vill jag återvända till Lauryn Hill, med eftertanke. Kritiken om att rappen inte var on point är on, men det ska till en seriös afficionado eller utövare för att störas av det: GPs recensent missar det helt exempelvis. Vad jag snöar in på är variationerna i sången. Det är något extra. Hon har helt arrangerat om. Det är splices på nya melodier, som om hon ympat nya låtar på de gamla. Jag hittar något nytt i varje vers, varje refräng. Hennes lust att vara på scen är inte påtaglig, men det bekymrar mig inte så mycket. Vad ligger bakom? Ekonomin, oviljan att spela för den här publiken, vem vet? Who cares, I saw Lauryn Hill! 

En legendar som jag måste medge att jag inte är så bekant med är rockdrottningen Patti Smith. Hon är här och spelar den 40åriga skivan Horses. Ett sällsamt tillfälle. Publiken är engagerad, men jag finner inte allt som de uppenbarligen funnit i hennes musik. Det som inte saknas och som berör är hennes scennärvaro, hennes ärlighet, den raspiga rättframma rösten, hur hon inte bryr sig om att spotta ut en ordentlig loska på scenen, hur hon är helt vanlig på så många sätt, och hur hon väser ut sådana självklarheter som publiken tror på. Freedom!, skriker hon, och alla ba, Yeah! Vilket nästan får mig att skratta, men det känns fel. För den biten är genuin.  Hon har något extra. Och hennes hyllningslåtar till döda rocklegendarer, såsom Morrison och Hendrix, och så många andra som hon känt och älskat, vars musik vi känner och älskar. Det är att se ett stycke historia när hon spelar låtarna från albumet som fyller 40 år: Horses. Hon läser en dikt. Hon berättar om en dröm som föranledde hyllningen till Morrisson, en dröm om en ängel fångad i marmorstaty. Break it up. Vi måste break it up, för att bli fria. Och hon lyckas får så många att tro på det en sekund till. När jag går därifrån förstår jag varför hon är älskad, och jag är säker på att hennes fans går därifrån med stora leenden. Men jag undrar om hela folkhavet som kommit för att se henne är fans. Det känns som om folkmassan aldrig tar slut. 

Rae Morris – Här är något jag inte alls upptäckt. När jag hör stämmorna befinner jag mig vid öltälten i ett oskönt tillstånd. Kanske är det känslorna som bebor min kropp i stunden som hittar en motpol i den vackra sången och melodin. Jag rycks upp, jag känner mig fri, och finner hopp i det vackra. Det här är något jag vill lyssna mer på. Det var inte ens en spelning jag bokat in. Den bara kom, och sen gav den och gav den. Rekommenderar det här som medicin mot depression. Stämman ligger i hoppfullhet. Tältet är knökat i regnet. Men jag vet att de inte är där för regnet. Jag vet att jag är i regnet för att det är menat att vara.

Ups and downs and afterhours

Nånting är det med Way Out West som inte funkar för mig i alla stunder. Det känns kanske för städat, för marknadsfört och brandat för att vara min typ av festival, jag gillar det avskalade, men klagar inte heller när jag kan ladda telefonen vid ett tält. Det finns väl fördelar och nackdelar, precis som med allt annat.

Vad som inte skrivs om är de evenemang som dyker upp runtomkring festivalen: svartfesterna. De jag var på var supernice! Jag missade Stay Out West spelningarna helt. Jag dansade loss i en tågtunnel över räls, jag hoppade som en galning i en lagerlokal. Om du ska på Way Out West, så ska du se till att gå på svartklubbarna efteråt, det är kronan på verket. Skaffa länkarna till varje pris! Men gå gärna på Stay Out West innan. Det är ofta en guldgruva. Denna gång blev jag utan.

Overall så var det en helt ok festival. See you next year…

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.