När blir det barnporr?

När blir det barnporr?

Agnes Vittstrand skriver om avsaknaden av ett komplext samtal om sexuellt våld mot barn, och frågar varför det skrivna ordet inte anses ha makten att göra skada?

Knausgård hyllas i Aftonbladet. Jag har inte läst boken som hyllas och har inga åsikter om den, men jag har mycket åsikter om det offentliga samtalet om skildringar av sexuellt våld mot barn. Är det drygt att tycka att diskussionen är banal?

Förlåt i så fall.

Den ”kulturdebatt,” som tog avstamp i skildringar av sexuella övergrepp mot barn, har än så länge handlat om:

landskapets skönhet
litteraturens villkor
utmanandet av normer
grekisk mytologi
jakten på det vackra
misogyni
avsändarens meriter
sverigedemokraterna
läsarens njutning

och en massa andra saker.

En sak som den inte handlat om är skildringar av sexuellt våld mot barn. Jag behöver hjälp att tänka på det, och skulle verkligen önska mig en kulturdebatt som vågade diskutera det.

Hur och varför vi skildrar sexuellt våld mot barn är en viktig och intressant fråga. Men en lika intressant fråga är varför en debatt kan kretsa ofokuserat kring detta ämne utan att någonsin komma att faktiskt handla om det. Hur dessa litterära verk kan användas vid grooming (vuxnas kontakter med barn i sexuella syften), hur det kan vara att läsa dessa verk som utsatt barn i groomingsammanhang, hur dessa verk läses av pedofiler. Alla frågor som erkänner att sexuellt våld mot barn är en realitet och inte bara en fantasi i den vuxnes huvud, utelämnas. Tystas, som vanligt, vill jag bittert tillägga.

Borde vi inte diskutera, rent praktiskt, avsändar- och mottagaransvar? För missförstå mig inte, jag menar inte att ett verk ska förbjudas för att det normaliserar sexuellt våld mot barn eller kan användas vid grooming (jag har inte tänkt färdigt, och behöver som sagt hjälp med det). Jag vill bara att även dessa funktioner hos ett verk ska få plats i det offentliga samtalet, eftersom de är en del av verkets sammanhang. Jag skulle vilja ta del av andra människors tankar om vad som är barnporr och om vårt förhållande till det. Det är intressanta frågor om vi orkar tänka efter.

Jag har beskrivit mina egna erfarenheter av sexuella övergrepp som barn, vilket i praktiken är en form av dokumenterade övergrepp. Om de får spridning så kommer de vara tillgängliga för pedofiler att använda som pornografi. Även beskrivningar av smärtan kan användas på det viset, så var går gränserna? Varför är det olagligt för mig att rita bilder av det jag upplevt (teckningar är kriminaliserade enligt barnpornografilagstiftningen) men både jag och Knausgård får skriva vad vi vill?

Det är kanske inte mitt ansvar hur folk använder mina texter men det känns ibland som en fortsättning på övergreppen, framför allt om de skulle hamna i någon av mina förövares händer. Mina texter äcklar mig ibland. Det känns som om jag utnyttjar och sviker det barn jag var. Det barn som ville hålla övergreppen hemliga. Ibland tycker jag inte att det spelar någon roll, att sexuellt våld inte bara är våld, det är sexuellt också, och det kan vi aldrig komma ifrån. Att chansen till kommunikation om dessa upplevelser är värda att betala ett högt pris för. Att jag genom att själv beskriva dem ändå äger upplevelserna mer än om de hålls kvar i den tystnad som ofelbart tillhör förövaren, oavsett hur andra människor sen använder mina beskrivningar. Men varför är det plötsligt mitt ansvar när jag använder mig av bildmediet istället för text? Varför tillskrivs tecknare och författare så olika förmågor att påverka mottagaren? Förvirringen är total.

Nog är vi ändå många som skulle uppskatta en debatt som kunde föras utan att missta kritik eller problematisering för censur, men med förståelse för att också kritik och diskussion är en del av det öppna offentliga samtalet. Jag skulle verkligen ha nytta av en kulturdebatt som förmådde att gå nära dessa problem, väga nyttan mot nöjet så att säga, utan att snöa in på självförhärligande eller bli rädd för ämnet. Det kan inte vara så att jag är den enda som funderar över dessa frågor. Jag tror på att det är bra att avbilda det som existerar, på så vis får vi fler sätt att förhålla oss till våra verkligheter. Jag tycker bara att vi måste våga ställa frågor om ansvar också, det är genom dem som vi respekterar kulturens inflytande. Eller frånskriver vi litteraturen förmågan att påverka människors liv?

 


Agnes Vittstrand är resultatet av en barndom fylld av sexuellt våld, och sedan tjugo års grubblande i tystnad.

Foto: Sam Nasim

AV

Kommentera