VI KAN VARA HAV

VI KAN VARA HAV

Vi lägger oss ner i vatten

Vi antar att det är vatten eftersom vi får svårt att röra oss

Vi sveps

Det är en varning

Vi kränger med armar och ben

får sår

Vi tror att vi kommer över havet

Vi simmar och våra fotsulor famlar

En uppfattning om vad vi ser och vi hör svajar och blir något annat

Fåglarnas skrän, spelande sammet, fläckvist ljus

Vi undrar över fåglarna, de är stora och svarta

Vi förstår förstås att det är mörker

som formats till vingar och kroppar

Vi är rädda för horisonter

Vi är rädda för att slås samman.

Vi är rädda för att himmel hav och land skall smälta samman

Vi är rädda för mörkret

Vi är rädda att vår tyngd skall upphöra

Vi önskar att det är vi som är de fåglarna och att vi spänner våra muskler

Utrymmet är skärpt och de nya fåglarnas vingslag är snabba och reflexartade

Vi är förstora för att själva kunna lyfta

Vi kommer att börja röra oss framåt nu och tillslut kommer våra kroppar att vara så hårt vridna att de ger upp

Inom oss rör sig civilisationer precis som vi rör oss

Vi mjuknar, tar i marken

Asfaltsytan, markbålen

Det är en horisont vidare än att mäta från ett hav till ett annat

Vi söker tillräckligt med markremsa som tar emot

Vi kommer att sträva mot att röra oss igen

Vi kommer att vilja samla oss ytterligare.

 

Charlotte Qvandt bor i i Stockholm. Verksam som poet. Debuterade 2007 med Söka min mors ro. Aktuell med diktsamlingen Vi, Tigerhjärtat (Holmstrand böcker) och i början av 2016 släpps Epikris på Sadura förlag.

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.