Mindre kulturkräftor, mer kulturkoftor!

Mindre kulturkräftor, mer kulturkoftor!

Kultwatch’ egna Sara Abdollahi och Linnéa Sjödin chattar om #Montergate, oinsmickrande kvinnor och hur en kräftskiva egentligen går till.

Sara: Nu vill jag se kultur på kultursidorna!

Linnéa:  Istället för kulturjournalisters/redaktörers interna bråk, menar du? Jo, det vore definitivt uppfriskande, även om jag måste säga att en av mina roligaste kulturupplevelser hittills i år var att läsa Åsa Linderborg likna Expressens kulturchef Karin Olsson vid ”Krösa-Maja”. Det är väl den galna kvinnan som bor på fattighem i Emil i Lönneberga? Som fångas i en korvgrop? Okej, vi behöver kanske inte gå in mer på det. Hur känner du inför…#Montergate? Det tar verkligen emot bara att detta bråk har ett namn. Och en hashtag.

Sara:  Men vad betyder ens Krösa-Maja? Känns iallafall oerhört förminskande? Inte läst Linderborg kalla männen samma typ av saker? Ibland känner jag att kvinnor är extra hårda mot kvinnor, som om de känner att de måste imponera på patriarkatet?

Jag känner så här: vissa har tid med #montergate och andra är kulturarbetare. Eller så här, luften är fri, men att sitta på jobbet och throw a personlig vendetta som inte har något med kultur att göra när man jobbar med kultur?!
Vad känner du?
Linnéa: Förstår verkligen inte heller Krösa-Maja, Linderborg menade ju på att Olsson känner sig viktig när hon får springa med skvaller, som Krösa-Maja alltså gör i Emil i Lönneberga. Definitivt förminskande. Hon kan väl kalla Daniel Suhonen för Emils arga pappa eller något åtminstone…Juholt kanske kan vara drängen Alfred? Nej, men håller med dig helt. Framförallt är det väl ett maktmissbruk å det grövsta att upplåta några av landets största kulturredaktioner åt ett personligt bråk? Det är absurt! Jag vill se kultursidor som handlar om kultur, om faktiska verk.
 
Sara:  Känns som om att om man tar en debatt från kräftskivan till kultursidor kan man inte be folk att inte hysa åsikter. Och man öppnar upp för en hel del spekulationer och skvaller. Lite som att skryta om ett one night stand, klart folk kommer ha åsikter.
 
Linnéa: Det roliga är ju att Linderborgs ursprungliga text på riktigt tar avstamp i någon slags privat kräftskiva? Really? Undrar om dessa personer totalt glömmer bort att ja, typ 99.9% av deras läsare är fullkomligt ointresserade av detta? Att kultursidorna är väldigt Stockholmscentrerade vet vi ju sedan innan (och det är ju ett problem i sig) men detta tar det hela till en ny nivå. Var kluven till att ens skriva om detta, men känner samtidigt att det är ett symptom på ett större problem?
Sara: Kanske är det vår tid? Man är extremt tänd på att få klicks, delningar och snabba reaktioner. Då offrar man även kulturen. Är också trött på när kulturen används för politiska ändamål. Vad tänker du om det? Jag har till exempel sällan sett avvikande analyser på Aftonbladet Kultur, vilket är synd. För uppskattar verkligen många kritiker som skriver där, inte minst Åsa Linderborg. Men taket känns inte så högt? What happens at a kräftskiva should stay at a kräftskiva!
 
Linnéa: Ja, den här typen av bråk skapar såklart klick och reaktioner eftersom, let’s face it, vi alla älskar skvaller i någon utsträckning. Inte minst jag.  Åh, har tänkt så mycket på detta med kultur och politik! De två är ju givetvis sammanlänkade, men kan samtidigt känna en längtan efter mer…estetik?

Sara: Håller med dig helt om 08-centreringen. En av de få gånger Aftonbladet Kultur skrivit om andra ställen än Stockholm var ju den extremt märkliga texten om Missenträsk…som du besvarade så bra!

P.S varför var du kluven att skriva om detta?
Linnéa: Åh, Missenträsk! Tyckte dock att det blev en intressant debatt, men önskar att den kunnat vara mer ständigt närvarande.För att detta kan ses som att vi ger Linderborg och Suhonen än mer uppmärksamhet, samtidigt är jag ju trött på den retoriken. Är ju som ”ge inte SD mer uppmärksamhet genom att prata om dem”-snacket. Okej, dålig liknelse kanske, men du förstår min poäng. Tror dock jag tycker detta bråk är spännande eftersom det sätter fingret på hur otroligt snäv den svenska kulturvärlden är.
 
Sara: Håller med angående estetik, jag menar kulturen kan inte vara ett substitut för politik. Skulle vara förödande om kultur ersatte politik, hur skulle det då gå med resursfördelningen? Det är inte som att kulturarbetare sitter på massa pengar och makt. Inflytande, visst, men politik är politik, och kultur är kultur.
Linnéa: Tycker just detta med skillnaden mellan makt och inflytande är väldigt viktigt, tycker du skrivit om det väldigt bra. Inflytande är inte nödvändigvis lika med makt. Angående politik/kultur kan jag fundera kring vilket slags kulturutbud vi får om bara de verk som känns politiskt slagkraftiga uppmärksammas?
Sara: Tänker också på vilka som kan använda sina offentliga utrymmen till personliga bråk utan att riskera så mycket, vad tänker du om det?
Kulturen och konsten skulle bli platt, plakat, pretto (på ett tråkigt sätt) om allt politiserades.
Linnéa: Exakt! Sedan tänker jag att Åsa Linderborg givetvis löper en viss risk att bli avfärdad som ”hysterisk kvinna”, men samtidigt sitter hon såpass säkert på sin position, upplever jag det som.
Gällande kultur och estetik så kan jag ibland vilja ha mer skönhet? Liksom, ibland kanske en dikt, en tavla eller en film bara är tänkt att vara just vacker.
Sara: Ja men där håller jag helt med. Har redan sett folk avfärda henne som känslosam. Som om hon inte har en egen agens. Medan män kan orera i absurdum på samma sätt och få rollen som genier?
Linnéa: Beundrar faktiskt Linderborg just för att hon vågar vara arg och dessutom ärlig och öppen med den ilskan. Suhonen är väl minst lika upprörd i sin replik, eller vad tycker du? Hos män ses ilska som ett tecken på styrka, att säga ifrån och värna om sig själv, men som kvinna tappar man sin värdighet så fort man förlorar absolut kontroll över sina känslor.
 
Sara: Kvinnor ska slå in sina ord i små söta rosa rosetter. Så fort vi har svar på tal anses vi antigen för känslosamma eller arga.
Linnéa: Precis! Och alltså, jag tycker Linderborgs ilska och irritation är fullt rimlig, däremot kan jag ju ställa mig….högst tveksam till att den ska ta plats på kultursidorna. Tänker även på hur Åsa Linderborg beskrivs som att hon styr AB kultur med järnhand, i det Suhonen skrev? Liksom ja, hon är ju kulturchef? Klart hon har sista ordet?
 Har ju såklart ingen aning om hur AB kultur jobbar, men tycker det är spännande att Suhonen uttrycker sig i så hårda termer kring att Linderborg faktiskt är…chef.
Sara: Alla kulturchefer styr nog kultursidorna, men funderar på om han inte menar att utrymmet på Expressen Kultur är lite mer fritt? Att olika röster får komma till tals där på ett sätt som de inte gör på Ab kultur?
Fast det du skriver om Suhonens sätt att skriva om Linderborg som chef är iof intressant ur ett genusperspektiv, kvinnor som leder tillskrivs många gånger som hårda, fast de mest sköter sitt jobb?
Linnéa: Ja, det håller jag med om! Och det kan jag känna är problematiskt (har verkligen börjat avsky ordet ”problematisk” pga överdosering av det), att perspektivet blir så likriktat. Upplever också att Expressen Kultur uppvisar mer variation. Tänker att Linderborg av många ses som ”hård” etc, åtminstone har jag hört det rätt mycket.
Men egentligen kanske det till viss del handlar om att hon inte är varm, insmickrande och hjärtlig? Och att det sticker många i ögonen när en kvinna är så?
 Sara: Älskar människor som inte är insmickrande. Oftast är det sådana jag upplever som mest ärliga?
 Linnéa: Det finns en dokumentär om amerikanska Vogues chefredaktö Anna Wintour som heter ”The september issue” där hennes kollega får frågan om Anna Wintour verkligen är en ”ice queen” som hon brukar beskrivas som. Då svarar han ”Nej, hon är bara inte tillgänglig för människor hon inte behöver vara tillgänglig för”. Och det tycker jag är så bra svarat!
Sara: Har aldrig hört män få kommentaren att de ska le, medan kvinnor hela tiden får höra det. Jag själv kan påverkas av det också, försöker dock inte kräva vissa saker av någon bara för den är kvinna, alla ska liksom kunna vara människor.
Linnéa: Precis. Kvinnor ska alltid vara tillgängliga för män, men också för andra kvinnor. Både fysiskt och emotionellt. Vad skulle du vilja att nästa kulturdebatt handlade om?
Sara: Du får svara först, jag får prestationsångest av frågan, tänkt mycket på det men blir helt blank i hjärnan när frågan kommer så rakt på, så märkligt!
Linnéa: Tycker också det är svårt! Men jag hade nog velat se en debatt om ett enskilt verk. Typ en diktsamling som personer tycker väldigt olika om, där de måste motivera varför.
Sara: För eller emot en diktsamling!
Linnéa: Så njutbart att få läsa någonting som inte fokuserade på PERSON utan på VERK. Sedan, om vi ska ta en mer politisk fråga ändå, så vill jag se mer samtal om hur unga kulturarbetare ska kunna hålla på med kultur, kunna försörja sig. En framtid utan kulturarbetare känns väldigt fattig, men även kulturarbetare behöver betala hyran.
Sara: Men då kanske det skulle krävas att man gick ut och såg världen, träffade andra och inte bara hängde med likasinnade på kräftskiva.
Linnéa: Så är det ju. Att kultursfären är så heterogen som den faktiskt är bidrar ju till att Linderborg och Suhonen tycker det känns rimligt att ha denna typ av konflikt på nationella kultursidor, tänker jag. Vill ha en metaforisk kräftskiva där alla är bjudna, hur idealistiskt det än låter.
Sara: Precis, ekonomiska villkor för kulturarbetare är en av vår tids viktigaste frågor rent kulturpolitiskt men också för kulturens skull: om det ska finnas utrymme för den att växa. Det är en fråga för kultursidorna i högsta grad.
Nyfiken, har du förresten varit på en kräftskiva någon gång? Kanske är för att jag aldrig varit på en, men har bilden av att det är dyrt och inte så kul eller gott. Fast jag trodde iof opera var tråkigt innan jag blev bjuden till Folkoperan och blev helt såld.
Linnéa: Jag har faktiskt aldrig varit på en kräftskiva heller. Vet faktiskt inte ens hur man äter kräftor? Det kanske också är talande. Linderborg skrev ju om det här med att Suhonen och Juholt enligt henne är klassresenärer, tyckte det var spännande. Vill ju egentligen läsa mer om klass!
Sara: Ja, den biten vill jag läsa mer om! Dock kan hon själv inte distansera sig från att också vara en klassresenär. Känns som många vill det, alla vill vara arbetarklass.
Linnéa: Verkligen. Men också arbetarklass på rätt sätt, tänker jag? Arbetarklass men med självförvärvat kulturellt kapital nog för att stolt kunna kalla sig arbetarklass i kultursammanhang. Medan personer som är arbetarklass utan det kapitalet kanske skäms och låtsas, imiterar.
Sara:  Typ dricka ett glas rött och prata om hur viktigt klass, men aldrig umgås med människor som inte är i den klass man själv nu befinner sig i?
Mhm, människor som är arbetarklass brukar många gånger framhålla att de inte alls är arbetarklass, att de minsann har det bra, är medelklass.
Känner själv ibland att jag fastnat i den där ”min arbetarklassbakgrund” identiteten. Tycker klass är viktigt, men man behöver inte göra allt till en identitet?
Linnéa: Precis! Att stoltsera (obs, menar inte att man ej ska få vara stolt över arbetarklassidentitet) med att vara arbetarklass brukar ofta tyda på att man numera har det rätt gött ändå tycker jag. Jag är så trött på att allt ska vara identitet och position, på något vis. Därmed inte sagt att klassbakgrund inte formar en.
Men är det inte ett problem att de inom arbetarklassen som får ta plats på kultursidor är klassresenärer som snarast är medelklass nuförtiden? Tänker att det gör någonting med hur kultur skildras.
Sara: Ja, för det är en lyx att kunna träda in och ut ur något. Klass handlar om ekonomi, materiella villkor och hur vissa liv begränsas i en under och överordning där pengarna styr allt.
Linnéa: Det är så befriande när du trycker på hur klass faktiskt är MATERIELLT. Kulturellt kapital i all ära, men jag kan inte köpa en bostadsrätt för att jag läst Proust.
Sara: Kanske, jag blir alltid stimulerad när jag läser Anneli Jordahl, Susanna Alakoski, Nina Björk och Lidija Praizovic, men annars är det lite fattigt när det gäller skildringar av klass som inte handlar om att distansera sig från sin klass och hela tiden prata om vikten av klass men aldrig fundera över sitt eget ansvar och att dela med sig alls.
Linnéa: Precis! Klass talas ofta om som en maktordning som man inte har något ansvar över alls om man inte är superkapitalist och stenrik, typ Ingvar Kamprad eller Bill Gates.
Sara: Jag önskar att vi som bodde i bostadsrätter insåg en sak: det är ingen ide att mörka och låtsas som vi inte äger. vi kommer för alltid vara skyldiga pengar till banken, och är det något man ska skämmas över är det hur banken äger oss, inte att vi har privilegiet att ha tak över huvudet.
Linnéa: Ja! Tror det är viktigt att betona att medelklassens säkerhet i sina bostadsrätter också är villkorad. Om bostadsbubblan spricker kan det gå åt helvete för alla belånade medelklasspersoner.
Sara: Så trött på en självspäkande medelklass!
Linnéa: Tycker att det måste finnas ett mellanting mellan att tillskriva medelklassen för stor makt och betydelse (de säljer ju fortfarande sin arbetskraft etc) och att frånta medelklassen allt ansvar.
Sara: Ps, måste sova snart. Sen min mobil blev snodd har jag fått en ”normal” dygnsrytm.
Linnéa: Har vi några famous last words om Linderborg vs Suhonen (och Juholt? Antar jag?) eller ska vi avsluta?
Känns som att det kanske kommit något gott ur stulen mobil, ändå?
Sara: Tror du kan ha några last famous words på lager!
Linnéa: Lite sugen på att Linderborg ska skapa en hel serie texter där hon liknar andra kulturjournalister och redaktörer än Karin ”Krösa-Maja” Olsson vid Astrid Lindgren-karaktärer. Ska maila henne med idéer.
Nej, men på riktigt: mer samtal om faktiska verk och mindre kräftskivetjafs.
Sara: Mindre kulturkräftor, mer kulturkoftor!

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.