När min mormor var en finndjävel

Stellan Beckman om rasifieringen av finländare i Sverige.

Min mormor kom från Kangasniemi i Finland till Sverige tidigt 50-tal. Hon flydde från en kristen sekt som hon och hennes syskon hamnat i. Planen var senare att fortsätta till Kanada men hon stannade kvar i Sverige. Hon hade träffat min morfar.

Något jag minns väldigt väl med min mormor var att hon sällan tolererade skämt om finnar eller Finland. Då förstod jag det inte så mycket, jag hade inte särskilt nära relation till Finland eller finska traditioner. Visst lagade mormor mat från Finland under jul och påsk, och visst hörde jag henne prata finska. Men det var som en främmande värld som gjorde sig påmind då och då. 

Nu, när hon varit borta ur mitt liv i snart fem eller sex år, har jag börjat gräva i svensk historia i syfte att förstå var det var som skapade den som blev min mormor. Jag började med att fråga mamma och morfar. Bland många saker var det dels att på den tiden som min mormor skaffade familj med morfar i Sverige, 50-talet, så var finnar något exotiskt. Arbetskraften som kom från Finland vid den här tiden var inte liten. Och statistik över andelen finnar som bodde i olika svenska städer går lätt att hitta på nätet.

Min mormor fick höra att hon inte skulle lära sina barn finska eftersom de kanske skulle få det svårt med svenskan. Ja, det fanns inte ens undervisning på finska i skolorna vid den här tiden och finska barn fick inte tala finska på skolgården heller. Att finskan fick en högre status blev en verklighet i samband med att sverigefinnar fick en minoritetsstatus i Sverige, tack vare lång och organiserad kamp. 

Att det finska språket sågs som mindre fint, vilket också var en syn finska migranter internaliserat, gjorde att de flesta valde att helt enkelt inte tala finska offentligt. De kände sig även osäkra på det svenska språket och blev kända som ‘tystlåtna’.

Andra stereotyper som kretsade kring finnar var även att de drack mycket sprit, jobbade hårt (och skadade ackorden vilket gjorde svenska arbetare förbannade) och slogs med kniv. Finska män ansågs även vara oerhört potenta, och sågs på så vis som ett hot mot den svenska mannen. 

Det fanns även en tendens att i tidningar välja negativa saker kring finnar, före de positiva, och att använda epitetet ‘finndjävel’. Pressens användning av det begreppet gjorde att finska ambassaden till slut ryckte in för att stoppa bruket. Däremot vet jag inte ifall det gjordes något mot det faktum att finnar ibland kunde nekas att gå på restauranger.

Jag har främst läst om allt detta i Tiden har haft sin gång av Mirjalisa Lukkarinen Kvist och Är Du Finsk Eller? Av Marja Ågren. Ibland har jag varit tvungen att lägga undan dem för att smälta de saker finnar var med om, saker som min mormor förmodligen fick uppleva.

Under tiden finns det fortfarande stereotypiseringar av finnar kvar där ute. Senast var det genomslaget av Partajs parodi av Jarmo från K-rauta reklamen. Ni vet, beställ en finne av det rätta virket, som bygger på just de exotifieringar som kretsat kring finska män. Jarmo är här för att lära svenskar hur vi ska göra, han ska lära svenska män att ligga som riktiga män. En kommentar till de videor med Jarmo som ligger uppe på Youtube klagar på att det hela är en konspiration, menat att skapa bråk mellan svenskar och finnar. Vi är nordiska bröder, anser kommentatorn. Men med tanke på den historia som Sverige och Finland delar på så många plan, och vad min mormor kan ha upplevt vill jag helt enkelt säga nej, det är du som är konspirationen.

I dag ses finnar som väldigt integrerade. Ingen finne talar som mumintrollen, brukar det låta. Men jag själv, och andra finskättlingar jag talat med, vet att det är en grov förenkling. Att den här bilden har vuxit fram kan lika gärna bero på att efter 70-talet så kom det nya migranter från andra delar av världen. Som Marja Ågren visar i sin avhandling ledde det till att finnarna inte blev utsatta för den vardagsrasism de tidigare fått erfara. Istället blev de en del av den svenska vitheten. 

I en tid då vi pratar väldigt mycket om integration, och sällan frågar oss vad integration är, tror jag det är viktigt att ta upp finnarnas historia i Sverige. Den ställer många frågor, tillsammans med samers, romers, tornedalingars och judars historia i Sverige: om Sveriges syn på sig själv som ett tolerant land. Om inte annat visar den det hyckleri som ändå finns bakom den där fasaden.

Bild 2015-10-03 kl. 15.57

AV

1 kommentar

  • Eva-Kristina 6 oktober 2015 den 1:23 e m

    Välskrivet och viktigt om en historia som inte längre är självklar. När jag växte upp var alla invandrare finnar, greker eller italienare, men som du skriver räknas knappt finnar som invandrare längre, de är bara en slags “svenskar light” med en lätt touch av Mumin…

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.