Flerfaldigt prisbelönta filmen Nahid

Flerfaldigt prisbelönta filmen Nahid

Arazo Arif skriver om Nahid, en film av Ida Panahandeh och skriven av henne tillsammans med Arsalan Amiri. Filmen visades på Stockholm filmfestival.


Havet. Vågornas smekningar mot sandstranden. En grå himmel. En man. En hund. En kvinna som närmar sig mannen. Så inleds filmen Nahid, skriven av Ida Panahandeh och Arsalan Amiri, i regi av Panahandeh. Filmen har hittills hunnit visas på flertalet festivaler – och  kammat hem Cannesfestivalens pris Un Certain Regard, Chicago filmfestivals Roger Ebert Award, pris för bästa foto på Manaki filmfestival, pris för bästa regi och bästa skådespelare (Navid Mohammadzadeh för sin tolkning av Ahmad). Nomineringarna är flera, bland annat för Bronshästen – bästa film under den pågående Stockholm filmfestival.

 

Nahid är berättelsen om en kvinna som lever i en kuststad i norra Iran. Kaspiska havets vågor är en ständigt återkommande bild genom filmen. En vacker symbol för oändlighet och en mötesplats för karaktärerna på vilken de uttrycker sina djupaste begär. Där träffar Nahid sin älskare Masood i smyg. Nahid har en son, Amir Reza från ett tidigare äktenskap med Ahmad, som har missbruksproblem. Ahmad vill ha tillbaka Nahid i sitt liv och förkunnar sin kärlek för henne, intet vetande om hennes hemliga relation. Och Nahid fortsätter smyga, för sitt barns bästa, eftersom hon riskerar att förlora sonen skulle hennes kärleksrelation komma Ahmad till känna.

 

Nahid slits mellan sin kärlek för Masood och sin kärlek för sonen, Amir Reza. Hon kämpar för att få livet att gå ihop rent ekonomiskt, har svårt att betala hyran och sonens utbildning på en privatskola. Amir Reza struntar i moderns ansträngningar, skolkar och vägrar göra läxorna. Han trotsar sin mor, de grälar mycket, och en stor del av hennes frustration går ut över honom. Amir Reza hänger istället på ett café och spelar backgammon för att tjäna pengar. Han ljuger för sin mamma och lurar henne, föredrar att umgås med sin pappa Ahmad, som inte riktigt kan ta hand om honom ordentligt. Ahmad har skulder, blir misshandlad, får aggressiva utbrott – allt inför Amir Reza. Emellertid försöker Masood göra allt i sin makt för att stötta Nahid, såväl ekonomiskt som emotionellt, och hjälpa henne att vinna vårdnaden över sin son. Alltsammans är en komplicerad härva av starka känslor, lögner och olika viljor. Och Nahid gör vad hon kan för att navigera, trassla upp.

 

Tematiken är tydlig. Filmen är en 105 min lång, gripande berättelse om Nahids inre konflikt – valet mellan sin åtrå, sin personliga lycka – eller vad hon uppfattar som det bästa för sin son. Det är också en berättelse med ett tydligt klassperspektiv. Pengar är en genomgående källa till konflikt. Skillnaderna tydliga mellan Masood den rike hotellägaren, Nahid som jobbar som kontorist för dålig lön och ständigt lånar pengar, och Ahmad som står i skuld och inte verkar ha ett förvärvsarbete.

 

De yttre omständigheterna och konflikterna driver berättelsen framåt. Karaktärerna är trovärdiga och skådespeleriet fantastiskt. Panahandehs bildspråk uträknat, minimalistiskt och vackert. Filmen utspelar sig under hösten, tunga grå moln över havet och staden förstärker den genomgående känslan av ambivalens och frustration. Till och med skådespelarnas kläder går i dova färger. Att Nahid lever och verkar i ett samhälle som präglas av patriarkala traditioner framgår tydligt, men hon befinner sig inte i en kuvad position, hon accepterar inte status quo i likgiltighet, utan drivs av en envis och stark vilja, mod och list. Nahids omständigheter och konflikterna som uppstår omkring henne utgör inte huvudproblematiken eller filmens egentliga budskap.

 

Ännu insjunken biosalongens mörker, berörd av filmens estetik, i tankar om filmens tematik –gläds jag när en av filmfestivalens medarbetare efter filmens slut förkunnar att regissören suttit mitt ibland oss under visningen. Han ropar upp henne på scenen och det tar inte lång tid innan jag sjunker ned ytterligare, men denna gång i stolen, av skam. Personen frågar regissören hur det känns att vara med och tävla om ett pris här i Sverige, ett land som är så jämlikt, så feministiskt. Och hur hon kan vara en så bra filmregissör, med tanke på att hon kommer från Iran, ett land som är så repressivt – särskilt för filmarbetare.

 

Medarbetaren i fråga är inte ensam om sin platta förståelse för gemene medborgares liv i Iran eller filmen Nahid, så präglad av okunskap och fördomar. På hemsidan beskriver Stockholms Filmfestival Panahandehs film som ett ”vemodigt drama om en iransk kvinnas kamp för att bli självständig”. De få recensionerna i västerländska medier är inte bättre. De flesta beskriver filmen som ett vittnesmål om iranska kvinnors förtryckta liv. De fokuserar på de yttre konflikterna, och flera lägger oerhörd vikt vid något som egentligen inte har en bärande innebörd i filmen – det faktum att iranska medborgare kan ingå i tillfälliga äktenskap, (äktenskap som inte är officiella i deras handlingar). Kritiken och mottagandet skulle kunna vara komiskt, men det är framför allt pinsamt och sorgligt. Filmskaparna bakom detta träffande drama förtjänar bättre än så.

 


 

Omslagsfotot visar en scen ur filmen Nahid, skickad till Arazo Arif av medförfattaren Arsalan Amiri.

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.