Världens mest missförstådda pedofil

Världens mest missförstådda pedofil

Agnes Vittstrand recenserar litteraturklassikern Lolita, en roman av Vladimir Nabokov som kom ut 1955. Förlaget Modernista ger nu ut den för att fira bokens sextioårsjubileum.

Jag behöver läsa detta. Det är som att äta eller sova. Detta är den typen av läsning som tillfredsställer grundläggande överlevnadsbehov.
Jag har alltid trott att Lolita var en fånig roman vars handling sexualiserade flickor och försökte ställa frågor om när barn blir till kvinnor. Nu känner jag mig lite snuvad av denna missuppfattning. Jag kunde ju ha läst detta för länge sedan (när jag behövde det än mer akut).

Lolita är en roman som handlar om hur kärlek utan empati kan vara grymmare än hat.

Det är roman om en mördare och utlevande pedofil som våldtar sin styvdotter och har ihjäl ett okänt antal människor.

Berättarjaget är en man vid namn Humbert Humbert som sitter fängslad. Han skriver ett försvar inför sin rättegång, riktat till den jury som ska döma honom. Genom boken tilltalas läsaren som just jury (vilket ständigt och välbehövligt påminner en om att vara uppmärksam, och dömande). Jag tror att han, för att få lindrigare straff, försöker konstruera sannolika händelseförlopp. Han behöver, som alla bra lögnare vet, lägga sig så nära sanningen som möjligt. Han måste erkänna alla de (enligt straffskalan) små brotten, och komma med rimliga förklaringar för visa på sin oskuld när det gäller de allra grövsta. Men Humbert är hal, kanske har han helt andra mål, eller flera olika.

Dynamiken mellan berättarjaget och läsaren påminner om den mellan förövare och offer. Som läsare blir jag förvirrad och misstänksam och ifrågasätter mina tolkningar, vilket leder till att jag blir än mer benägen att bli förförd av Humberts självsäkerhet.
Enligt Humbert är det i Lolitas nymfiska och demoniska natur, som våldet har sitt ursprung, inte i honom. Han blir han ett lidande offer för hennes förtrollningskraft eftersom han förstår att läsa världen, och hennes kropp, bättre än andra.

Saker vänds ut och in och blir sin motsats. Läsaren manipuleras åt olika håll. Skildringarna av lusten inför Lolita är medryckande och lockande tills perspektivet förskjuts lite grann och det sexuella våldet framträder i all sin grymhet. I förvirringen kommer de lustfyllda pedofila begären nära, och därmed kringgås avståndstagande och beröringsrädsla. Försvaren bryts ned. Humbert försvarar sina handlingar genom att visa att han bara gör det som förväntas av honom. Han hänvisar till lagar, skolsystem, världslitteratur och händelser i samtiden. Överallt behandlas barn som egendom. Detta är ännu ett av de tillfällen då utsagan obemärkt övergår i sin motsats, osynliggörandet av våldet mot Lolita blir efter ett tag istället till ett synliggörande av hennes och alla barns utsatthet.

”På hotellet hade vi skilda rum, men mitt i natten kom hon snyftande in till mig och vi försonades mycket ömt. Ni förstår, hon hade absolut ingen annanstans att ta vägen.”

Det är så sorgligt att man kan gråta. Men det gör inte jag. Jag blir lugnad av att läsa Lolita. Språket och berättarstrukturens frustrerande uppbyggnad är i perfekt samklang med innehållet.

Jag känner mig mindre ensam i mina funderingar över hur vi beskriver sexuella övergrepp mot barn utan att skapa normaliseringsverktyg för förövare, och utan att, i alltför hög grad, bjuda på barnporr. Jag förstår mig själv och mitt förflutna bättre och känner mig verkligare (i brist på bättre ord). Detta är en roman för oss som blivit våldtagna av våra pappor, men också för alla som behöver lite hjälp med att orka tänka på sexuellt våld mot barn.

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.