Mekko: en film om en spirituell resa hem

Mekko: en film om en spirituell resa hem

Alex Rodallec recenserar Sterlin Harjos tredje långfilm Mekko som visades på Stockholms filmfestival.


Sterlin Harjos tredje långfilm, Mekko, är en symbolisk saga om kulturens makt som blandar lika delar hopp, utbredd amerikansk misär, och en mans resa till spirituellt återuppvaknande. Mekko, vars namn betyder hövding på creek, har precis släppts från fängelset efter nitton år, för mordet på sin kusin. Kusinen var en konstnär, och betydelsen av konstnärskap är ett återkommande tema i filmen. Mekko är tystlåten, men vi lär oss ganska snabbt att han nu ser världen med nya ögon. Trots detta vägrar hans familj att välkomna honom hem. Han tvingas ut på gatan.

Mekko följs genom handlingen av vad som förmodligen är hans mördade kusins röst. Återigen och återigen trycker den på ett konstnärligt och kulturellt tema. Traditionens vikt framhävs. Konstnärens röst kallar sig t.o.m. för räddaren. Från vad? Många recensioner har läst in en kamp mellan gott och ont. Möjligen är det så i andarnas värld. Men kampen pågår på gatan och i en nyligen frisläppt fånges huvud. Vi får reda på att Mekko dödade sin kusin när han var full. Det är en viktig ledtråd till filmens kanske största tematik: alkoholism. Att filmen utspelar sig bland amerikaner gör detta särskilt viktigt.

According the Indian Health Services, the rate of alcoholism among Native Americans is six times the U.S. average.

…one in 10 Native American deaths is alcohol-related [three times the average for the broader population] (International Business Times)

Mekko känns lite estetiskt osäker. Filmen pendlar mellan mer typiska dokumentär och spelfilmsestetiker. Men jag blir inte kvar i den tanken, för det finns ett starkt berörande och otroligt välregisserat iscensättande av kulturens läkande effekt i den här filmen. Att huvudkaraktären heter “hövding”, och känns igen som “krigare” av antagonisten Bill, “häxan”, är talande. Att hans familj förskjuter honom är också talande.

Men “hövdingen” mottas väl av både de som är drabbade av alkoholismen och hemlösheten, såväl som de som klarat sig undan den. Han förskjuts enbart av “häxan” och av sin familj. De som har sårats av att han som det framstår oavsiktligt dödade sin kusin, och av den man som faktiskt går runt och dödar andra med avsikt. Familjens vrede kan vi förstå, men häxans är något annat. Häxan utövar sin kontroll över andra via drogernas och alkoholens makt. Han är en symbol för något större.

Känner man till amerikanernas historia så vet man att med européerna så kom sprit och starkare viner, tillsammans med en annan dryckeskultur. Det kom en kultur som försökte förgöra amerikanerna och deras kultur och drev dem till den nya civilisationens utkanter. Idag är amerikanska folk den fattigaste gruppen i Förenta Staterna, tätt följt av svarta. Häxan Bill är “fienden mitt ibland oss”, han är häxa för att han utger sig vara kulturen, krigaren, och beskyddaren, men han är allting utom det.

Bill dödar folk när de sover, när de är försvarslösa. Han ger dem droger för att göra dem svagare. Mekkos uppgörelse med Bill är symboliskt för ett samhälles uppgörelse med de demoner som kommit utifrån, för att kunna självläka genom kulturens och konstens helande kraft. Mekko letar efter konstnären han först haft ihjäl i alkoholens dimma. Han själv är den synske som nu nyktert klart kan se och skära ut cancerns hjärta från sitt samhälle. Mekko är stark berättelse som ger mig hopp.    

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.