Finns det en solidarisk vänster?

Internationell solidaritet kan låta som en bra idé, genom lokala initiativ och insamlingar ska socialister världen över hjälpa varandra. Men en aktuell fråga är: hur långt sträcker sig denna form av solidaritet?

Under Vietnamkriget fanns det inom svensk vänster en enorm solidaritetsrörelse som ställdes sig emot USAs invasion av landet. Folk gick ut på gator och torg för att visa vilken sida de stod på och många politiker visade sitt stöd. Däribland Olof Palme. Sedan dess har många olika kamper i världen fått sitt solidariska stöd från vänstern. Bland annat Zapatisternas autonoma rörelse, palestiniernas intifada, baskiens frihetsrörelse samt kurdernas kamp för ett samhälle med demokratisk konfederalism.

Men det är något som ger oss en olustig magkänsla. Det var ganska nyligen som medialt fokus talade om att kurderna gör revolution i Rojava, Bashur, Bakur och Rojhilat. Men att den kurdiska revolution, om något, har pågått sedan 1800-talet är något som vi sällan hör någon diskutera om eller ens ta i mun. Detsamma om Zapatisternas revolution som fortfarande pågår! Lika bortglömd verkar Marockos ockupation av Väst-Sahara vara. Gällande just Zapatista-rörelsen lade de sedan en tid tillbaka ner sina vapen i syfte att satsa på att skapa sjukvård och skola åt lokalbefolkningen. Kanske har detta bidragit till att ingen är intresserad av att rapportera om Chiapas? Det förs ingen väpnad kamp, och det går ju inte för sig?!

I nutid är det kurderna som blivit uppmärksammade av vänsterkretsar och deras revolutionsromantik. Den form som består av väpnad kamp – och om vi med ‘väpnad kamp’ endast ser till AK-47:or – är det uppenbart att medieskuggan och de egna preferenserna skapar fokus på vissa kamper, trots att vänstern i Sverige skulle kunna lära sig av andra former av kamp för självbestämmande. Marinaleda i Spanien, exempelvis, har bytt till lokalstyre utan att avfyra en endaste kula. Istället tog lokalbefolkningen till ockupation av mark som redskap för kunna styra över sina egna liv.

Lika lustigt är det när dessa solidariska strömningar på ett eller annat sätt ska peka med pekpinne för hur en ‘revolution’ ska föras. Helt plötsligt vet svensk vänster hur kurdernas kamp ska föras och med vilka som ska stå i fronten. Rojavakommitéernas första möte i Stockholm, där styrelsen som mest består av vita majoritetssvenskar, hade idén att UD skulle uppmärksammas om situationen i Kurdistan om det blev möjligt för svenskar att åka ner till Kobane och hjälpa till med återuppbyggandet. Åhörare var inte sena att protestera med att kurderna vill bygga upp samhället från grunden, utan inflytande från västvärlden, och med Abdullah Öcalans teori om demokratisk konfederalism som utgångspunkt. Med demokratisk konfederalism är det inte givet att alla kurder står för en nationalstat så som vi känner till det. Men tydligen ville kommitéerna bestämma hur kurdernas kamp ska föras, istället för att låta kurderna styra, vilket är en anmärkningsvärd strategi.

Vi får osökt ett intryck av att vi snarare har med en sorts kulturimperialism att göra, än någon form av solidaritetsrörelse. Vi approprierar andras kamp utan att tänka efter vad vi kan lära oss från densamme, när solidaritet borde bestå oavsett hur kampen förs varesig av kurder eller andra rörelser där ute? Dessutom undrar vi om inte solidaritet ska vara ömsesidigt, där vi som visar vår solidaritet kan lära oss något från dem vill väljer att hjälpa? För som det ser ut nu framstår det bara som något innehållslöst ego-masserande som har liten betydelse för de som vi känner solidaritet med, men väldigt stor betydelse för oss själva i egenskap av ‘solidarisk vänster’.

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.