“Dagens klassresor är ofta en resa nedåt i samhällshierarkin”

“Dagens klassresor är ofta en resa nedåt i samhällshierarkin”

Klass – en samtalsserie på Kultwatch

När Anneli Jordahls bok Klass – är du fin nog gavs ut slutade en del av hennes kulturvänner att prata med henne. Någon tänker kanske att de nog inte var riktiga vänner om de så lättvindigt slutade att prata med henne. Så kan det förstås vara – men jag tänker att händelsen också sätter fingret på något annat: att det är obekvämt och ovälkommet att adressera frågor som rör klass. Man blir den sura glädjedödaren i sammanhanget.

Klass – är du fin nog är en bok som jag ständigt återkommer till. Den ligger där – alltid nära till hands – läst, älskad och markerad av och med alla hundöron jag har vikt i den under läsningens gång. Faktum är att antalet hundöron har kommit att bli lika många som antalet sidor i boken, vars röda tygtapetsliknande omslag ska påminna om överklassens tygtapeter.

Även om boken gavs ut 2003 kom det att dröja till sommaren 2015 innan jag läste den. Sent. Mitt inträde i kulturvärlden skedde för bara några år sedan vilket gör mitt intresse för boken med en tematik som kretsar kring klass och kultur mer begriplig nu – när jag rör mig i kulturella rum och jobbar med kultur. I dag fungerar den som en slags bibel för mig.

Jag tar med mig boken när jag träffar Anneli Jordahl en solig dag i mitten av september för att prata om klass och skrivande. Vi träffas på det hajpade Södermalmsfiket där växter trängs i kapp med förläggare, författare och journalister. Det är ett ställe där man får passa sig för att skvallra för högt, för man vet aldrig vem som sitter runt hörnet. Anneli Jordahl har med sig sin hund, han lägger sig tillrätta vid hennes fötter. Jag sätter mig mittemot. Klassboken får ligga mellan oss på bordet.

– I offentligheten tyckte man att det var mossigt att prata om klass. Genus och etnicitet räknades bara. Men det handlar om faktiskt klass när jag sitter tillsammans med andra feminister och de påstår att vi sitter i samma båt, apropå maktunderläge. Det tycker sällan jag. För de andra kommer från akademikerföräldrar, de har studerat och doktorerat i närliggande ämnen som föräldrarna, och fått hjälp med avhandlingen. Mina föräldrar hade inte gått gymnasiet när jag växte upp. Någon hjälp har jag inte fått, varken med studier, vägledning eller kontakter.

Anneli Jordahl är lågmäld. Samtidigt håller hon fast vid sin analys och skriver fram sin kritik och sitt författande på ett kärnfullt sätt. Jag följer den kritik hon skriver på Aftonbladet kultur med stort intresse, och har köpt nästan alla hennes böcker. Oftast kan jag relatera, när jag inte kan det lär jag mig alltid något av läsningen. Jag känner mig sedd, inte ensam. Det får mig att tänka på feminism, att en del av den offentliga kulturfeminismen har fått mig att känna mig ensam, galen, som en glädjedödare. Ja, som om jag inte vill eller får vara feminist. Jag är nyfiken på vad Anneli Jordahl har för erfarenheter av den offentliga kulturfeminismen?

– I början av 90-talet kom tidskriften Bang, otroligt stor grej, det blev en ny våg av feminism. Men de flesta kom från akademikerhem, det påverkar innehållet. En gång hade de ett självrannsakande tematisk nummer om klass. Minns att Lo Kauppi som kommer från arbetarklassen skrev om sitt utanförskap i sammanhanget. I bland tror man att man är ensam, men det fick mig att andas.

– Jag dömde ut medelklassen för hårt som obildbar vad gällde klassmedvetenhet. Efter hand har jag förstått att det inte är lätt för någon att greppa hela intersektionaliteten. Det finns en välmenande akademikerklass som jag inte längre raljerar över för att de har svårt att begripa några subtiliteter vad beträffar socialt underläge.

Varför vill en del som inte är arbetarklass så hemskt gärna vara arbetarklass?

– Vår bransch är hård, jag har kämpat för att ta mig hit, vill medelklassen poängtera. Sen kan ju medelklassen ha sin bildning, kulturella kapital, men dåligt med pengar. Det är svårt att se sitt överläge i en makthierarki om man har ekonomiska bekymmer.

Kan vi prata om klass på samma sätt i dag som när du skrev boken?

– När jag skrev klassboken var kulturellt kapital tungt vägande i dag bör man prata mer om socio-ekonomi. Sverige är det land där de ekonomiska klyftorna ökar snabbast. I dag är löneskillnaderna mellan arbetare och tjänstemän rekordstora.

I dag skriver du inte längre sakprosa utan skönlitteratur, hur kommer det sig?

– Jag ville skriva skönlitterärt redan som ung, men fick nej två gånger när jag skickade till olika novellantologier. Jag trodde inte jag hade begåvningen.

Hur kom du över spärren?

– Jag blev kontaktad av Susanna Alakoski för att hon skulle vara med och sammanställa antologin Tala om klass, och sa först nej för jag hade skrivit om klass redan. Men skrev till sist en novell om en kvinna som jobbar i kommunen. Hon fick klassångest som växte till en stor böld på halsen. Hon bar alltid svart storpolo. Där någonstans började jag tro att jag hade en viss förmåga att gestalta.

– När jag sedan skrev min första roman hade jag kunnat skriva biografi över Ellen Key, men idéen skulle inte fungera som biografi. jag är glad att jag skrivit tre romaner. Men när jag är ute och föreläser om dem så är det just Klass – Är du fin nog? Som folk vill prata om.

Hur känns det att folk vill prata om just klassboken fortfarande?

– Det känns dubbelt. Jag skriver ju romaner nu! Jag tänker: Den gamla trasan! Men jag inser hur det självbiografiska berättandet ofta vinner över fiktionen vad gäller att nå ut och påverka.

Anneli Jordahl skriver på en samtidsskildring som ska bli klar till januari. Hon berättar i en enkät på Kultwatch att boken handlar om en pensionerad kvinna som lever ensam med sin hund på landsbygden, sörjer sin man som omkommit i en arbetsplatsolycka, och som inser att arbetarklassen inte omfattas av rättssamhället. På samma gång sker demonstrationerna i Ferguson och hon ser hur afroamerikaners liv inte heller värderas. Så reser hon till USA.

Anneli Jordahl vill inte avslöja så mycket mer:

– Jag kan inte säga mer än vad jag gjort. Eftersom romanen inte är klar. Det går inte att analysera vad och varför eftersom jag inte är framme ännu. Jag har skrivit tre historiska romaner och nu ville jag skriva om samtiden.

Om vi backar till klassboken igen, hur tycker du att den står sig i dag?

– Statistiken och hänvisningar till aktuella medier är daterade.  Och klass är numera intimt förknippat med etnicitet. När jag skrev boken kändes det fel och töntigt att åka ut till någon förort och ställa klassfrågor. I dag finns det många skribenter som vuxit upp i storstädernas ytterområden som själva problematiserar klassfrågan.

Anneli Jordahl bodde för tio år sedan vid Skanstull på Södermalm, men flyttade så småningom till Hammarbyhöjden och sedan till Bagarmossen. Nu är det hippt att flytta till dessa områden, unga människor vill flytta dit, men det har inte alltid varit så:

– Då var det inte okej för en söderbo. I dag är det hippt. När jag och min exman skulle köpa en lägenhet i Bagarmossen tog mäklaren mig åt sidan och frågade ”hur kan ni köpa en lägenhet i Bagarmossen”. För tio år sedan vågade folk inte åka ut till Bagarmossen, nu har det blivit en generationsväxling.

Jag kan förstå kritiken mot innerstad/förort och stad/land men känner samtidigt en oro när den mestadels riktas mot kulturarbetare på Södermalm, och sällan kring den makt och den ekonomiska resursfördelning som är koncentrerad kring ställen som Östermalm och Danderyd. Hur tänker du?

– Det är så typiskt. Överklassen och välbeställda lyckas alltid verka i det tysta, och arbetarklassen omkommer på jobbet i det tysta, medan medelklassen som arbetar med media käbblar högljutt med varandra. Men där händer också en del. Det kommer nämligen alltmer forskning kring överklassen, Mikael Holmqvists Djursholm Sveriges ledarsamhälle var ett fint tillskott.

Anneli bodde sju år på sörmländska landsbygden. I dag bor hon i Sigtuna, som fortfarande har närhet till skog och natur.

Varför vill du bo nära skog och natur?

– Jag känner mig fri. Mina egna tankar blir väldigt klara. Det är kul att åka till Stockholm och gå på bio, barer, restaurang. Men mina tankar blir ockuperade av andras åsikter, besserwissrar om vad som gäller just nu inom kulturen. När jag flyttade till en liten by var det befriande med  landsbygdens mera klassblandade umgängen. I Stockholm är umgängesvanorna så homogena att man storknar.

Du beskriver klassresenärens dåliga självkänsla i kontrast mot någon som kommer från medelklassen: klassresenären vill helt enkelt dölja sitt ursprung när de tar kliv in i kulturvärlden. 

– Det finns ett utbrett dåligt självförtroende hos unga tjejer i medelklassen också, men hårdrar man det, sätter det sig i kroppen detta var någonstans i samhällshierakin ens föräldrar befunnit sig. De som tjänar, servar och fixar åt andra för ofta över en social osäkerhet  till sina barn. Det är en annan sak att växa upp med föräldrar och släkt i maktpositioner. De överför inte minst kontakter och vägledning, en känsla av ”det är möjligt”. Även en medelklass utan pengar satsar på utbildning, medan arbetarklassen har svårare att motivera varför de ska satsa på en lång utbildning som sannolikt  inte leder till någon anställning.  Kvinnor som satsar på konst äger ett kapital, visar senare forskning.

Du skriver också att medelklassen voterar varandra in i kulturvärlden och olika positioner, hur menar du?

– Svågerpolitiken i den svenska kulturvärlden är grundmurad. Man känner igen efternamnen på de nya rösterna som hörs och verkar.  Ofta barn till de etablerade. Nyligen gjordes en amerikansk undersökning av svenska medier och upptäckte att adliga efternamn var överrepresenterade, samt efternamn från högstatussläkter.

Vad kan vi göra med våra positioner och vårt inflytande?

– Varje gång jag har hamnat i någon situation där jag kunnat göra alternativa val som välja in människor som inte är självklara, tar jag chansen. Det finns en självgenererande konsensus kring stipendier och priser. Inom en viss krets förstår man och läser varandra och ger ”de sina” priser. Men så finns det undantag. När jag har suttit i sammanhang där jag har makt har jag gjort mitt bästa, som när jag satt i PEN:s styrelse. Då fick Raine Gustafsson – Situation Stockholms hemlöse krönikör – Bernspriset för årets bästa stockholmsskildring.

I en passage i Klass – är du fin skriver du om att ha råd med bra och varma vinterkängor, att din mamma tycker 1 500 kr för vinterkängor är dyrt, och att du försöker övertala henne att köpa kängorna. Till slut drar du fram plånboken för att gå fram och betala men hon känner en skuld om dottern ska betala och drar snabbt fram plånboken och betalar. Hur upplever du som klassresenär att denna typ av händelse påverkar din relation till familjen?

– I mitt fall är relationen med föräldrarna mer jämlik nu. Människor som har haft slitsamma arbetaryrken lever ofta upp som pensionärer. Mina föräldrar tränar, släktforskar, engagerar sig i Riksteatern och medverkar i bokcirklar. Medelklassnöjen!

Kommer vi klassresenärer någonsin i kapp den infödda medelklassen?

– Jag och andra som växer upp i liknande sammanhang kunde inte föreställa oss att bli författare och litteraturkritiker. Det typiska är att jag känner stor tacksamhet över att få arbeta med mitt älsklingsämne medan många ur medelklassfamiljer känner sig missnöjda med sina positioner. De tycker de är värda bättre. Vi klassresenärer kanske inte kommer i kapp. Men med åren har jag förstått att mitt dubbla perspektiv är guld värt när jag skriver.

Hur då?

– Jag har levt ett medelklassliv så pass länge så jag kan identifiera mig. Samtidigt är jag så präglad av arbetarklassen i min uppväxt så jag känner mig hemma där. Det är mitt kapital jämfört med en medelklass som har blinda fläckar vad gäller exempelvis arbetarklassens sociala utsatthet.

Varför pratar alla om klassresor uppåt men aldrig nedåt?

– Den frågan är den vanligaste när jag håller föredrag. Dagens klassresor är ofta en resa nedåt i samhällshierarkin. I början av 1900-talet var Sverige urfattigt och via välfärdstaten fick svenskarna materiellt välstånd och en social rörlighet. Universiteten var till slut gratis och öppna  för alla. Olof Palme införde studielånet. Men efter utbildningsexplosionen finns inte längre en självklar koppling mellan akademisk examen och anställning som motsvarar utbildningen. Många medelklassbarn är på väg att bli lägre medelklass, kanske en välutbildad arbetarklass. Dessutom kommer många välutbildade hit från andra länder och erbjuds okvalificerade yrken.

Hur går dina tankegångar när det gäller klassfrågan just nu?

– Det jag funderar mycket på nu är inte klassresor utan hur arbetaryrkena ska få åtnjuta rättmätig status som de viktiga yrken de oftast är. Under 70-talet när jag växte upp var det fint att ha ett vårdyrke, oavsett samhällsklass. Överklassen utbildade sig till socialarbetare och yrken som fritidsledare hade hög status. Jag är övertygad om att detta kommer tillbaka. Det värdefulla i att  ”arbeta med människor”. Få känna sig betydelsefull.

Vilka är dagens arbetarklass?

– Vår tids arbetare är en kvinna, arbetarklassen måste omdefinieras.

Hur tycker du patriarkatet manifesterar sig när det gäller klass med manliga arbetarklassförfattare? 

– När jag skrev klassboken 2003 försökte jag hitta en kvinnlig klassteoretiker att hålla i handen. Det fanns inte.

Hur ser det ut i dag på den fronten tycker du?

– Bättre, bland annat kom Lena Sohls avhandling Att veta sin klass som uppdaterade klassbegreppet genom att föra in etnicitet och sexualitet. Hon moderniserar hela begreppet, tar upp hbtq, vad det innebär att bo på en liten bruksort, vara arbetarklass och lesbisk.

Hur ska vi prata om klass i dag?

– Alla pratar klass i dag utom politikerna, de vågar inte var specifika för de tror att de skrämmer bort väljare om man inte pratar om medelklassen. i Sverige fokuserar man på migranter och flyktingar. Man borde prata mer om Fredrik Reinfeldt och hans gelikars buffertar som skattebetalarna står för, miljardärernas skatteflykter och de rikaste kommunernas ovilja att hjälpa någon människa i nöd, över huvud taget. Vi måste helt enkelt lägga fokus på orättfärdig resursfördelning.

Vi pratar i flera timmar innan vi måste bryta av. Innan vi skiljs åt ger hon mig sin senaste bok Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona med dedikationen: ”Lycka till med skrivandet! Stå på dig”.

Anneli Jordahls ord dröjer sig kvar hos mig. Jag tänker på hur skildrande till skillnad från agiterande inbjuder människor att spegla sig i varandra – även den som inte är stark nog att ständigt stå längst fram i första ledet. Jag tänker på skillnaden mellan att stå upp för rätten att skildra sina erfarenheter, och ta sig rätten att agitera andras erfarenheter. Och på Anneli Jordahls nyfikna texter som gör mig förbannad men samtidigt full med ork; du är inte ensam, vi är inte ensamma.

Sara Abdollahi

Bild: Sara Mac Key

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.