En druva i solen (A Raisin in the Sun): en 57-årig pjäs i samtiden

En druva i solen (A Raisin in the Sun): en 57-årig pjäs i samtiden

En modern teaterklassiker har i vår nordisk premiär på Riksteatern. Lorraine Hansberrys A Raisin in the Sun är ett gripande familjedrama som utspelar sig i efterkrigstidens Chicago. Alex Rodallec ser i pjäsen ett tidlöst drama som perfekt passar in i en svensk samtid.


 

Harlem

Vad händer med en dröm som skjutits upp?

Torkar den ut
Som en druva i solen?
Eller varar den som ett sår —
Och rinner sen?
Stinker den som ruttet kött?
Eller skorpnar den och stelnar över —
som nåt sirapslikt sött?

Den kanske sviktar
som när tunga bördor hängs.

Eller kanske sprängs?

— Langston Hughes (1902-1967)
Översatt av Alex Rodallec

Med sin pjäs, A Raisin in the Sun, så blev Lorraine Hansberry (1930-1965) samtidigt den yngsta författaren och första svarta kvinnan att få en pjäs uppsatt på Broadway. Titeln till pjäsen hämtade hon från ovanstående dikt ur poeten Langston Hughes diktsvit, Montage of a Dream Deferred. Och det är också drömmar som är det stora temat i detta gripande familjedrama.

 

Pjäsen, som hade premiär 1959, och som då också av New York Drama Critics’ Circle utsågs till årets bästa pjäs, har hunnit bli en modern teaterklassiker, och är sexfaldigt belönad med Tony awards, som teater och som musikal. Fruktade New York Times kritikern Frank Rich menade i en artikel 1983 att A Raisin in the Sun “förändrat amerikansk teater för all framtid”. När pjäsen nu i vår med den svenska titeln En druva i solen har premiär på Riksteatern, så har det tagit 57 år för detta storslagna drama att nå en nordisk scen för första gången. Ett faktum som är talande för svensk teater, men inte verkets konstnärliga kvalitet.

So you butchered up a dream of mine —you— who always talking ’bout your children’s dreams.

En druva i solen är först och främst ett storslaget familjedrama om drömmar. Drömtematiken är också styrande i den diktsvit av Langston Hughes varifrån pjäsen hämtar sitt namn. På scenen gestaltas en familjs inre och yttre konflikter mellan generationer, patriarkala värderingar och feminism, religion och ateism, rasmaktsordningen och antirasism, allt sprunget ur möjligheterna som kommer när en död faders arv ska betalas ut. Sonen Walter Lee vill använda pengarna, dottern Beneatha likaså, men det är modern Lena som har ärvt dem, och det är i hennes hus som de bor.

 

Lorraine Hansberry bjuder på ett spel av drömmar som växer och krossas i ett välskrivet drama som hela tiden överraskar. De starka viljorna hos de olika familjemedlemmarna växlar väl med dramatiska kast och komplexitet i karaktär på ett sätt som konstant utmanar våra förväntningar vad gäller rollfigurernas nästa drag. Främst är det syskonen Beneatha och Walter Lee som är i konflikt.

 

Beneatha drömmer om att bli läkare, men får slåss mot patriarkatets värderingar som vill att hon ska nöja sig med att bli sjuksköterska. Hon är ung och dejtar två radikalt olika män, vilka också på ett sätt speglar en ökande konflikt mellan koloniala föreställningar och en växande svart medborgarrättsrörelse. Något vi även kan se i dagens Sverige. “There he is! Monsieur le petit bourgeois noir—himself!” skriker Beneatha åt Walter Lee i en svidande kommentar som i sin mästerliga komplexitet både är kritiskt vass i sitt fördömande av Walter Lees paternalistiska självgodhet som den samtidigt är förfrämligande i sitt kolonialt intellektuella uttryck à la francaise. Walter Lee drömmer om att investera och bli affärsman, och sätter sin vilja framför alla andras i god patriarkal ordning. Modern Lena vill göra rätt för hela familjen, men det finns bara så mycket pengar.

Isn’t there something wrong in a house, in a world, where all dreams, good or bad, must depend on the death of a man?

En druva i solen är också ett utforskande av var en som ekonomiskt otrygg kan fästa sina drömmar, sina förhoppningar. Pjäsen kommer ur ett tydligt arbetarklassperspektiv. Familjen har inte fått något gratis och lever inte i något överflöd. När arvspengar väl kommer in i bilden med faderns död så förvandlas ekonomiska spänningar snabbt till konflikter. Det blir tydligt att pengarna kan vara den enda chansen till ett bättre liv för samtliga inblandade. Men vem har rätt till dem? De två syskonen tycker sig envar ha självklar rätt till pengarna, och då främst Walter Lee. Både Walter Lee och Beneatha knyter sina drömmar till pengar som inte är deras, och som de ännu inte fått. Vad är arvets betydelse för de som inte har egen rikedom? Hur fungerar pengar som en söndrande faktor för en familj där alla är ekonomiskt beroende av varandra? Lorraine Hansberry utforskar pengars plats i och effekt på en familjs drömmar, moral, och hierarkier, på ett gripande sätt.

 

En druva i solen är oundvikligen även en samhällskommentar på det dåtida USAs rasism och sexism. Året var 1959 när den hade premiär på Broadway, fyra år efter att Rosa Parks vägrat resa sig från sin plats i en segregerad buss, och fyra år före Martin Luther King Jr. skulle hålla sitt berömda tal, I Have a Dream. Men här får man inte fastna i en läsning bunden till USAs specifika kontext, vilken lätt skulle kunna knytas in i hur pjäsen genom sin drömtematik kommenterar på “The American Dream”, som i ett post-Andra världskrigets USA med dess “GI Bill” mer än någonsin var förknippat med äga ett hus i “Suburbia”.

 

Nej, den samhällskommentar som En druva i solen bär på kommer på en svensk scen få nytt liv som en kommentar på ett samtida Sverige, och vad som kanske kan kallas Den svenska drömmen, det tillstånd där många svenskar bland annat tror sig leva i ett samhälle där sexism och rasism inte längre är problem vi behöver bry oss om, ett samhälle som i växande ekonomisk segregation tror sig vara klasslöst. “Ni borde inte bo här” och “en kvinna skall veta sin plats” är några av de idéer som bearbetas. Pjäsen illustrerar också väl hur dessa idéer även upprätthålls via ens egen familj. På det sättet är En druva i solen ett viktigt porträtt av en intrafamiljär kamp mot kulturell hegemoni, där vi alla kan konfronteras med hur vi själva agerar ut olika förtryck gentemot våra nära och kära.

 

Pjäsen iscensätter patriarkala, koloniala, och ekonomiska värderingar och hur familjemedlemmarna på olika sätt både konfronterar och upprätthåller dessa. Den utmanar också kontinuerligt olika maktordningar, inte bara genom dess karaktärers komplexitet och den plats de får ta, utan också genom sin upplösning. Men ingenting är banalt, moraliserande, eller så övertydligt att det känns som ett slag på näsan. Ingenstans är dessa konflikter över. Och det är inte bara en berättelse om förtryck och förlust, utan också en saga om kärlek och solidaritet i ett samhälle som på olika sätt trampar på oss och tvingar fram våra värsta sidor. Vi får inga billiga lösningar, utan vi får följa trovärdiga karaktärer, vars öden kanske inte ger oss svar lika mycket som de ställer viktiga frågor. En druva i solen är ett otroligt välskrivet och engagerande drama som bör utmana de bästa skådespelare såsom den tröttaste publiken. Det är en pjäs som har något för alla.

 

Som regissör för den svenska uppsättningen finner vi kritikerrosade och prisbelönta Josette Bushell-Mingo. Bushell-Mingo är även konstnärlig ledare för Riksteatern Tyst Teater, för vilket hon i år vunnit Riksskådebanans kulturpris. Som skådespelerska och koreograf har hon tidigare jobbat med bland annat The Royal Shakespeare Company, och nominerats till Laurence Olivier-priset. Hon även belönats med utmärkelsen Officer of the Order of the British Empire för sitt arbete. Det är faktiskt svårt att tänka sig en mer kvalificerad regissör i Sverige för att iscensätta detta verk, då brittiskfödda Bushell-Mingo utöver sin prisbelönta förmåga som regissör även bär erfarenheten av att ha vuxit upp som svart kvinna i en arbetarklassfamilj i ett majoritärt vitt land, med engelska som modersmål, något som borde ge henne bättre förutsättningar än de flesta att närma sig de många detaljer och lager som Lorraine Hansberrys vävt in i sin rika text.

En druva i solen

Manus: Lorraine Hansberry

Regi: Josette Bushell-Mingo
Översättning: Lisbeth Grönlund

Scenografi-kostym: Lotta Nilsson

I rollerna:
Lena Younger: Kayode “Kayo” Shekoni
Walter Younger: David Lenneman
Ruth Younger: Anna Thiam
Travis Younger: Adam Högblom
Benetha Younger: Asha Ali
Asagai: John-Alexander Eriksson
George Murchinson: Måns Clausen
Mr Lindner: Calle Jacobson
Bobo: Måns Clausen

Foto: Urban Jörén. Grafisk form: Mam Foon

Nordisk premiär den 5 februari 2015 på Riksteatern.
I samarbete med Dalateatern, Norrbottensteatern och Regionteatern Blekinge Kronoberg.

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.