Resedagbok från Film Bus Project i Israel

2012 deltog dokumentärfilmstudenten Anna Padilla i ett projekt kallat Film Bus Project i Tel Aviv och 2014 deltog animationsstudenten Sarah Gampel i samma projekt. Här följer en sammanfattning av deras erfarenheter av detta projekt samt en uppmaning till filmare, konstnärer, studenter och kulturarbetare, att inte delta i detta projekt samt bojkotta samarbeten med Tel Aviv Universitet. 


Vi båda var intresserade av att åka till Israel och Palestina i form av ett kulturutbyte med unga filmare för att få chansen till möten och kontaktnät till olika freds – och proteströrelser mot Israels ockupation av Palestina. Vi var nyfikna på hur israeliska och palestinska filmstudenter förhåller sig till ockupationen – den unga generationen filmare, hur tänker de kring den och hur skildrar de den?

Efter våra erfarenheter av och med mer kunskap om detta projekt och om Tel Aviv Universitet, som driver projektet, är vi båda starkt kritiska till det och vårt deltagande i det, vilket vi beskriver varför, i följande text.

Vårt syfte med deltagandet i projektet var förhoppningen om att kunna påverka med våra kritiska röster mot ockupationen i direkta möten med unga studenter. Men i ett sammanhang som på förhand är styrt av en institution som inte öppnar upp för kritiskt tänkande, utan tvärtom, vill tysta detta, bidrar vårt deltagande endast till att normalisera och legitimera Tel Avivs Universitet och då i förlängningen Israels ockupation av Palestina som förtrycker palestinier och bryter mot flera internationella lagar.

Det finns en lång rad universitetsprofessorer, lektorer och studenter världen över som redan skrivit på en maning till akademisk bojkott av Israel och som stödjer den globala bojkottrörelsen PACBI (Palestinian Campaign for the Academic and Cultural Boycott of Israel)

Vi uppmanar alla universitet, studenter och kulturarbetare att stödja PACBI och bojkotta kulturella och akademiska utbyten och samarbeten med israeliska universitet och andra institutioner, organisationer och filmfestivaler som inte tydligt tar ställning och aktivt arbetar mot ockupationen. PACBI är en del av BDS som står för Bojkott, Desinvestering och Sanktioner.

En akademisk och kulturell bojkott av Israel innebär att:

vägra delta i akademiska samarbeten och samarbetsprojekt med israeliska universitet. 

avstå från att delta i samsponsrade konferenser och andra akademiska aktiviteter som hålls på israeliska universitet.

Avstå från att delta i filmfestivaler och teaterfestivaler som hålls i Israel.

Dessa punkter gäller så länge dessa sammanhang inte aktivt tar ställning mot ockupationen – om de gör detta, ska de inte bojkottas. 

Bojkotten bör gälla samtliga kulturella och akademiska utbyten och samarbeten med israeliska universitet och andra israeliska institutioner, organisationer, teatrar, filmfestivaler och teaterfestivaler som inte tydligt tar ställning och aktivt arbetar mot ockupationen.

Bojkotten gäller alltså inte israeliska sammanhang som aktivt arbetar mot ockupationen.

Bojkotten gäller inte heller enskilda israeliska akademiker och kulturarbetare – oavsett deras åsikter.

Vi vill samarbeta med och stödja israeliska organisationer, aktivister, studenter, forskare, kulturarbetare och akademiker som arbetar för ett avslut av ockupationen och för mänskliga rättigheter för palestinier.

Sarahs resa

Efter att ha sett en animerad studentfilm från Jerusalems Konsthögskola Bezalel frågade jag min institution om det fanns något samarbete eller möjlighet till terminsutbyte med den skolan. Det fanns det inte, men däremot fanns ett projekt som anordnades av filmavdelningen på Tel Avivs Universitet. Projektet kallas Film Bus Project och är en del av Tel Aviv International Student Film Festival.

Projektet innebär att ett gäng filmstudenter åker buss och visar sina filmer på olika ställen. I ansökan och i beskrivningen av projektet går att läsa att målen med projektet är att initiera sociala förändringar.

Jag söker till projektet därför att jag p.g.a. beskrivningen tror att filmbussen kommer åka till både Israeliska och Palestinska städer, eller åtminstone kommer behandla Israels ockupation av Palestina kritiskt.

Några dagar innan avresa får jag ett email med info om vilka städer vi ska besöka. Samtliga ligger i Israel och jag känner mig besviken. Jag kontaktar en filmstudent som åkt med filmbussprojektet två år tidigare, Anna Padilla och dokumentärfilmaren PeÅ Holmquist, som åkt mycket till Israel och Palestina. Både PeÅ och Anna bekräftar mina farhågor angående att filmbussen inte åker till städer i Palestina och att inga palestinier från de ockuperade områdena Västbanken och Gaza, deltar på resan. På Annas resa var endast en deltagare palestinier, Samar, som är israelisk medborgare och bor i Tel Aviv. De varnar mig och berättar att projektet inte har en kritisk profil. Men jag bestämmer mig för att åka ändå.

Tel Aviv International Student Film Festival, som Film Bus Project är en del av, organiseras och genomförs av filmstudenter på Tel Aviv Universitets Film och TV-avdelning. Festivalen är en del av deras utbildning. Förutom att visa studentfilmer har festivalen olika sidoprojekt och ett av dessa är Filmbussen. Projektet är liksom filmfestivalen internationellt så förutom ett tjugotal israeliska filmstudenter deltog 6 internationella filmstudenter. I år kom de från Brasilien, Frankrike, USA, Belgien, Tyskland och jag från Sverige.

Resedagbok

Dag 1 tisdag den 20/5

Alla deltagare samlas på Tel Avivs Universitets Campus för invigningsceremonin. Det bjuds på öl, champagne och popcorn. Vi lastar bussen med vår packning och filmutrustning och åker iväg.

Vi bor på en kibbutz i Urim. Efter middagen samlas vi för att presentera oss för varandra samtidigt som vi får ett schema för resan. Vi får reda på vilken kväll våra filmer ska visas och organisatörerna berättar att filmbussen även jobbar med ett projekt som kallas Film Groups. Det innebär att ungdomar från de olika städerna vi ska åka till i förväg har skrivit ett kort manus, som de tillsammans med studenter från bussen spelar in under samma dag som filmbussen besöker respektive stad, sedan visas kortfilmen på kvällen tillsammans med våra kortfilmer.

Sen är det fest och det bjuds på öl och sprit. Jag frågar en filmstudent hur hon ser på sin framtid i Israel och ifall de är engagerade mot ockupationen. Hon verkar uppgiven och säger att Israel aldrig kommer avsluta ockupationen, det enda som kan förändra situationen är påtryckningar utifrån och bojkott. Hon menar att kritik mot ockupationen från Israeliskt håll skulle leda till inbördeskrig.

Dag 2 onsdag 21/5

Varje morgon är det tidig väckning för att hinna äta frukost innan vi tar bussen till dagens aktivitet. Idag ska vi besöka Ofakim Park som är en Keren Kayemeth LeIsrael-park (KKL http://www.kkl.org.il/eng/). KKL är även en av Filmbussens och Filmfestivalens huvudsponsorer. När vi kommer till parken får vi först en sionistisk föreläsning. Guiden föreläser på engelska och tilltalar de internationella filmstudenterna som om de vore judiska immigranter (vilket ingen av dem var, förutom jag). Tyvärr var jag för oförberedd för att kunna ställa frågor. Detta var raka motsatsen till vad jag förväntade mig av Filmbussprojektet.

Föreläsningen handlar om hur KKL, med hjälp av insamlade pengar världen över, har planterat träd och anlagt parken på det som tidigare var ödemark och öken. (Senare under resan och efter att jag kommit hem hittar jag info om raderade palestinska byar som dessa parker är anlagda på http://www.bdsmovement.net/activecamps/jnf och http://www.palestineremembered.com/GeoPoints/Jerusalem_528/SatelliteView.html).

Vi går runt i parken med en fågelskådare som arbetar där. Den här platsen är en utav de obehagligaste ställen jag besökt. Mitt i parken står en gammal igenbommad arabisk polisstation. Guiden berättar om olika växter och fåglar. Han berättar om göken och om hur den lägger ägg i andra fåglars bon. Gökägget och gökungen är större än de andra fågelungarna som puttas ut ur boet. På så vis får gökungen all föda som fågelföräldrarna kommer med. Han berättar vidare att trots att gökägget är mycket större än de andra äggen så gör fågelföräldrarna inget åt det, han menar att de tolererar gökungen, vare sig de förstår eller inte förstår att det inte är deras ägg. Fågelguiden drar sin slutsats; trots att det utifrån sett kan verka orättvist, så jämnar det till sist ut sig eftersom göken bara gör såhär lite då och då, han kallar det för naturens terrorbalans. Sen tillägger han att de europeiska gökarna skiljer sig från de israeliska med sin förmåga att ändra storleken och färgen på sina ägg, för att inte väcka de andra fåglarnas misstankar, men det är en annan historia säger han och vi går vidare till eukalyptusodlingen.

Under hela resan känner jag att jag går miste om att lära mig om alla de platser vi besöker. Guiderna berättar endast väl valda delar av platsens historia, delar som överdrivet skönmålar Israel och tiger om Israels våldsamma historia i Palestina.

Sedan åker vi till Ofakim där vi ska visa filmer senare på kvällen. Vi delar ut flyers för att få folk att komma till filmvisningen.

På kvällen samlas vi ute vid en amfiteater där filmerna ska visas. Varje kväll är två studenter ansvariga för popcornmaskinen. Vi visar filmgruppfilmen som ungdomarna gjort samt tre studentfilmer. Innan varje film får regissören presentera sig och sin film.

Efter filmerna åker vi tillbaka till vårt vandrarhem på kibbutzen, det är fest för de som vill.

De israeliska studenterna är måna om att de internationella studenterna har kul och får en positiv och trevlig erfarenhet av Israel.

Dag 3 torsdag 22/5

Idag åker vi till Netiv Ha’Asara, en moshav som ligger precis vid separationsmuren utanför Gaza. Vi får en föreläsning, på hebreiska, utav en boende som även guidar oss till en utkiksplats där vi kan se separationsmuren och Gaza. Guiden berättar bland annat att de endast bygger hus som även fungerar som missil och bombskydd från de missiler som kommer från Gaza och hon berättar om målarterapin som hålls med barnen så att de inte ska vara rädda för missilerna. (En utav Israelerna viskar att dessa missiler är gjorda av 16-åringar och att de sällan träffar nånstans). Busschauffören säger att det inte är så synd som det verkar om de som bor i Netiv Ha’Asara eftersom de får bidrag från staten.

Det pratas ingenting om Israels blockad av Gaza och hur Gazas befolkning förtrycks och lider av den och Israels upprepade militära attacker.

Efter att vi sett Gaza från utkiksplatsen är det bråttom och filmstudenterna säger att vi måste skynda oss så vi hinner ha tid för sol och bad på stranden norr om Gaza. Hela resan präglas av att det alltid är bråttom för att hinna till stranden eller för att dricka öl. Det finna inget utrymme för samtal eller diskussioner. Denna fest och aktivitetshets gav en stundtals känslan av att vara på ett militärläger.

Efter stranden visar vi film i Netiv Ha’Asara. Sen fest.

Dag 4 fredag 23/5

Idag ska vi till en beduinstad som heter Shegev Shalom och jag ska vara med i filmgruppen och spela in film med ungdomar från staden, mitt deltagande är frivilligt och jag ser fram emot det. Medan de andra besöker ett Israelitiskt samhälle, hjälper jag till med dagens filminspelning. Ungdomarna pratar arabiska, men som tur är så kan en av de israeliska studenterna arabiska. Vi hjälps åt att filma och även om jag och resten av israelerna inte förstår vad som sägs är det kul och det går lätt. Ungdomarna har valt att göra en film som ska ändra på omvärldens, och framförallt israelers bild av beduiner, den handlar om att den stereotypa bilden av beduiner som våldsamma och kriminella inte stämmer.

Innan middagen firar vi kabbala sabbat och vi dricker inte lika mycket vin och öl som de andra kvällarna för att respektera de boende som är muslimer.

Några israeliska studenter klagar skämtsamt om att de är oroliga för att bli våldtagna efter att ha pratat med de boende.

Efter filmvisningen på kvällen sover vi alla i ett stort tält.

Dag 5 lördag 24/5 

Under bussresan till Haifa blir jag intervjuad av en student som har i uppgift att skriva en blogg om resan. Jag passar på att fråga honom om han känner till några organisationer som arbetar med samarbeten mellan israeler och palestinier. Han säger att det inte är så vanligt men att han just nu deltar i ett sådant. Det är ett filmprojekt där ett gäng Israeliska samt Palestinska filmare gör kortfilmer på samma tema. Temat är sport och de färdiga filmerna visas sedan i ett och samma block på filmfestivalen. Men, säger han, som alla samarbeten mellan israeler och palestinier, så möts aldrig filmarna. De gör sina filmer på var sitt håll. Jag passar på att fråga honom om hans tankar kring Palestina och han säger att han inte klarar av att prata om det eller tänka på det, att det är för jobbigt. Sen är det slutpratat.

Vi besöker Ein Hod, en konstnärsby med bl.a. ett Yanco Dada Museum. Museiguiden berättar om den dadaistiska konströrelsen och förklarar att den uppstod som en protest mot första världskriget och det samhälle som tillät kriget. En utav de Israeliska studenterna invänder och säger att dadaismen inte är en protest mot nånting och diskussionen dem emellan blir den enda diskussionen på hela resan.

Vi bor på hotell i Haifa och på kvällen visar vi film i ett samhälle som heter Tirat Ha’Carmel. Innan filmvisningen äter vi pizza och dricker öl på hotelltaket.

På kvällen är det fest.

Dag 6 söndag 25/5

Idag är vi i Givat Olga. Vi visar film på förmiddagen samt har en föreläsning med en israelisk journalist, Ilana Dayan. Många av studenterna ser fram emot hennes föreläsning och berättar att hon med sin radikala och vänsterorienterade journalistik är en idol och förebild. I en och en halv timme berättar hon om reportage där hon avslöjar politikers mutfiffel blandat med tips om kameravinklar och berättargrepp. Hon nämner aldrig Israels ockupation och pratar bara om de tekniska aspekterna av journalistik och dokumentärt filmande.

Ingen nämner Palestina.

Efter föreläsningen och filmvisning badar och solar vi på stranden. På kvällen visar jag min film. Sen är det fest, det bjuds alltid på öl och sprit och vi leker sällskapslekar.

Dag 7 måndag 26/5

Innan frukost har vi yoga på stranden. Sen åker vi till Harduf, en antroposofisk kibbutz där vi matar kalvar och höns och lagar en ekologisk lunch. Guiden visar byns skola och förklara den antroposofiska undervisningsmetoden. En kort diskussion utbryter ang. ifall barnen blir hjärntvättade.

Innan kvällens filmvisning i byn Deir al-Asad där invånarna är palestinier och israeliska medborgare, ska vi träffa några studenter från staden. Vi träffar fem studenter från Deir al-Asad och vi presenterar oss för varandra. En av studenterna berättar att hon är glad att träffa oss och att hon har startat en NGO som ska hjälpa ungdomar i staden att studera vidare på universitet. Mötet avbryts snabbt och det är bråttom att hinna till filmvisningen på kvällen. Några av de israeliska studenterna gör narr av och pratar skit om invånarna i staden, inklusive de vi just träffat.

Dag 8 tisdag 27/5

På förmiddagen hajkar vi i en KKL-park vid Golanhöjderna, guiden berättar hur patriotiskt stolt han känner sig när han ser odlingarna och vi sjunger sånger på hebreiska som jag inte vet vad de handlar om. Sedan badar vi i Genesaretsjön, samt äter melon och dricker öl.

Resans sista filmvisning är i Beit She’an och på kvällen är det avslutningsfest med vin, öl, sprit och sällskapslekar.

Dag 9 onsdag 28/5

Innan vi åker tillbaka till Tel Aviv har vi en snabb runda där folk får säga vad de tyckte om resan. Många var glada och hade haft kul.

Efter två dagar på Tel Aviv International Student Film Festival 2014, där efterfilmen – samtalen med regissörerna mest handlade om hur mycket gräs de rökt, badat och festat i Tel Aviv fick jag nog och åkte till Ramallah, Hebron och Betlehem i Palestina. Här är Filmfestivalens introfilm, d.v.s. en kortfilm som studenter gjort och som okritiskt visades innan varje filmvisning: https://www.youtube.com/watch?v=Q43SBwGv20Q

Tack vare dokumentärfilmaren PeÅ Holmquist får jag tillfälle att åka till Ramallah på Västbanken och träffa filmstudenter på Birzeit-universitetet, där PeÅ undervisar i en dokumentärfilmskurs. Kursen går ut på att studenterna under en månad ska producera egna dokumentärfilmer. Vi ser några exempel, bl.a. en dokumentär om en palestinsk kvinna som trots upprepade hot och mordbrandsförsök vägrar lämna sitt hus till illegala bosättareDe palestinska studenterna är frustrerade efter filmen. De vill göra film om ockupationen, men menar att det är svårt att göra film om ämnet på ett nyskapande sätt och som når ut till omvärlden, eftersom det i Palestina gjorts så många dokumentärfilmer om detta redan. Kontrasten mellan de Israeliska filmstudenternas kompakta tystnad och ignorans av ämnet och de Palestinska studenternas diskussionsiver gällande ockupationen och film som medel för förändring, är slående.

Mot slutet av lektionen presenterar jag mig själv och berättar om bussresan. Studenterna frågar vad de Israeliska studenterna säger om Palestina, hur ser de på ockupationen? Vad säger de om oss? Hur ser deras diskussion ut?

Det känns tungt att svara på frågan med att berätta om de israeliska studenternas tystnad och ointresse av att prata om och engagera sig mot ockupationen. Jag gör mitt yttersta för att komma på något positivt att säga. Men de fattar hur det ligger till och suckar uppgivet.

Tel Aviv International Student Film Festival

Tel Aviv International Student Film festival ägde rum några dagar efter bussresan. Både under bussresan och filmfestivalen diskuterades aldrig Israels ockupation av Palestina, trots att vi stundtals befann oss några meter från Palestina och så att säga hade ockupationen med dess förtryck och humanitära katastrof rakt i ansiktet.

Båda projekten är mer jippon än kulturutbyte där jag och de andra internationella studenterna refererades till som turister, medan de israeliska studenterna gjorde sitt yttersta för att visa Israel okritiskt samt se till att vi alltid var upptagna med fest och lek.

I beskrivningen av projektet står det att filmstudenterna som anordnar festivalen och filmbussen gör det som volontärer, men egentligen ingår det i deras utbildning. De måste arbeta med filmfestivalen för att få sina högskolepoäng och detta gör att stämningen på filmbussen ibland får en att känna sig som om en är del av en tråkig och påtvingad skoluppgift.

Annas resa

Då filmbussprojektet startade, år 2012, och dokumentärfilmstudenten Anna Padilla deltog, fanns ett antal inslag där ockupationen uppmärksammades ur kritiska perspektiv, men dessa har nu alltså helt försvunnit.

Under det första projektet ställdes ett inbokat seminarium in på grund av att de israeliska studenter som arrangerade bussresan ansåg att det blev för kritiskt mot Israel, och, som de uttryckte det, var rädda att de internationella deltagarna skulle få ”fel bild” av landet. Seminariet som ställdes in var med organisationen Breaking the Silence, en israelisk organisation där före detta soldater i IDF (Israel Defence Forces) vittnar om de övergrepp mot palestinier de begått och bevittnat under sin tjänstgöring.

Det var efter ett seminarium med den israeliske producenten Liran Atzmor, som producerat dokumentärfilmen ”The law in these parts” (2011), som några av de israeliska studenterna blev upprörda och beslutade att ställa in mötet med Breaking the Silence.

Filmen ”The law in these parts”, som visades första kvällen på filmbussprojektet 2012, är en dokumentär som handlar om ockupationens militära rättssystem som påtvingats det palestinska folket.

Under seminariet sa filmens producent, Atzmor, att; ”… de flesta gick inte ut på gatorna om de visste att kampen var mot ockupationen. De gick aldrig ut i stora massor för att kämpa för att avsluta ockupationen. Det var aldrig en miljon människor i Israel som protesterade mot ockupationen, men, mot priset på ost i mataffärerna, då gick en miljon människor ut ur sina hus för att kämpa. Det är något ofattbart. Hur människor, på ett så extremt sätt, inte kan se verkligheten.”

De israeliska studenterna blev upprörda över att producenten, som de uttryckte det, tog tillfället i akt att kritisera Israel. De sa att de hade förväntat sig att han skulle ha pratat om själva filmprocessen, och nämnt Israel på ett mer neutralt sätt.

Samar Qupty, är palestinier och israelisk medborgare från Nazareth men numera boende i Tel Aviv. Hon var tidigare filmstudent på Tel Aviv Universitet och den enda palestinska deltagaren på resan, 2012. Hon beskrev hur hon kände att hennes deltagande utnyttjades för att projektet utåt sett skulle se bra ut. Hon är starkt kritisk till projektet och säger att; ”Jag tycker att kulturell bojkott är ett rätt och fredligt sätt att göra Israel medveten om att världens ögon är öppna och ser deras krigsförbrytelser och ockupation. Jag tror att det gör dubbel nytta: teoretiskt och praktiskt. Dessa kulturutbyten, som filmbuss-projektet, har andra syften än att bara vara kulturella och akademiska. De är där för att ändra världens uppfattning av Israel, för att sprida ett annat ”perspektiv” av ockupationen. De samlar unga människor från hela världen, visar dem landet, matar dem med historisk information som inte alltid visar hela bilden av sanningen, och får dem att förälska sig i Israel – och inte i Palestina. Därför är kulturell bojkott inte mindre viktig än ekonomisk bojkott.”

Samar berättade om hur hon, som palestinier, blev diskriminerad under sin filmutbildning på Tel Avivs Universitet. Hon sa att; ”Etnisk diskriminering börjar med språket. Som ni vet är det formella språket på universiteten hebreiska. Palestinska studenter som kommer från små byar, eller även de som kommer från städer (som Nazareth till exempel) har inte varit i kontakt med det hebreiska språket tidigare. Plötsligt är allt de hör akademisk hebreiska, allt de ska skriva är på akademisk hebreiska. Så, från starten är förutsättningarna olika för arabiska studenter och judiska studenter”.

Samar berättade också att; ”… när jag bad filmavdelningen på mitt universitet att få skriva min uppsats på arabiska, med hänsyn till språksvårigheter, var deras svar; ”Vi är ledsna, men vi har inga arabisktalande lektorer som kan evaluera din uppsats, så du måste skriva den på hebreiska”. Detta är bara några få punkter som jag tycker är de mest objektiva. Jag kommer inte att säga något om rasismen mellan lärare och studenter som oftast avslöjas i betygssättningen, inte heller om rasismen mellan studenter, eftersom det inte är fallet för alla, så jag ser det inte som rättvist att generalisera. Men låt mig säga att den finns där, i stora mått. Jag letar fortfarande efter ljuset i änden av tunneln. Jag vet att det finns därute, vi behöver bara vilja nå dit, riktigt mycket!”

Slutsatser efter vårt deltagande i Film Bus Project

I efterhand ångrar vi vårt deltagande i Film Bus Project och är båda starkt kritiska till projektet som drivs av Tel Aviv Universitet, främst då universitetet samarbetar med IDF, Israel Defence Forces (vilket vi inte visste innan resan). Ett exempel på samarbete med IDF är att det går att läsa att Filmbussen 2014, även besökt IDF’s ubåtsenhet, vilket inte gjordes, men det visar att projektet planerat ett utflyktsmål i samarbete med IDF. Projektet sponsras även av organisationer som KKL (vilket vi inte heller visste innan vi åkte) vilka förespråkar värderingar som vi starkt motsätter oss.

Det finns en rad studenter och professorer som redan skrivit på en maning till akademisk bojkott av Israel, https://electronicintifada.net/blogs/nora-barrows-friedman/swedes-call-academic-boycott-israel

Mer info: http://annawester.se/2010/02/12/kth-forsokte-stoppa-mote-om-bojkott-av-israel/

http://israel-academia-monitor.com/index.php?type=large_advic&advice_id=8258&page_data[id]=178&cookie_lang=en

Som internationella studenter och filmare bidrar vårt deltagande i att normalisera och legitimera Tel Avivs Universitets Film och TV-utbildning och då i förlängningen Israels ockupation av Palestina som bryter mot flera internationella lagar.

Länk som manar till bojkott av Tel Avivs Universitet ”Cinema and Media Studies Conference” samt förklarar anledningen till bojkotten:

http://donotapplyhebrewu.wordpress.com/boycott-israeli-cinema-and-media-studies-conference-at-tel-aviv-university/

Utdrag ur länken ovanför:

Tel Aviv University

Tel Aviv University is complicit in Israel’s unequal treatment of Palestinians (5% of its student population), the majority of whom are citizens of the Israeli state, and the suppression of political dissent; for instance:

Tel Aviv University has chosen to remain silent while the entire population of Gaza has been excluded by the Israeli government from the possibility of enrolling and studying at the university.  Palestinian students from Gaza have a better chance of acceptance at a university in the United States than at Tel Aviv University.[1]

The Tel Aviv University administration restricts the freedom of speech and protest of Palestinian students by honoring the “Nakba Bill,”[2] discriminatory legislation meant to discourage academic discussion and public commemoration of a day of mourning, on the anniversary of the establishment of Israel, for the expulsion by Zionist and Israeli forces of over 750,000 Palestinians from their homes and land, and the massacre of thousands more, during 1947-49. In a similar spirit, the University recently canceled a lecture commemorating Land Day that was to be given by Palestinian political figure Mohammed Kena’ana[3].

Tel Aviv University requires potential enrollees to take psychometric exams, a combined aptitude and personality test that has been criticized as culturally biased.  The university likewise administers English language proficiency entrance exams that are structurally biased as a result of Israel’s “separate-but-equal” primary and secondary education system, which prioritizes and promotes Jewish Israeli advancement while under-funding and thus under-developing Palestinian-majority schools.[4]

Like all Israeli universities, Tel Aviv University also adheres to an Israeli law which stipulates that universities must give special treatment to student military reservists—in the form of financial assistance, age restrictions for entry into particular programs, and student housing allotments. This evidences both Tel Aviv University’s complicity in the occupation and its discriminatory practices against Palestinian students, who are not required to serve in the Israeli military.  The university likewise discriminates against the small but significant number of Jewish conscientious objectors who refuse to serve in the Israel Defense Forces (IDF).[5]

Tel Aviv University is participating in a settler-run archaeological dig in the “City of David” national park located in the Silwan neighborhood of occupied East Jerusalem, in violation of international law.[6]

Tel Aviv University, like most Israeli universities, is built on the land of a Palestinian Arab habitat, in this case, Shaykh Muwannis, a large village whose inhabitants were forcibly expelled by the IDF in early 1948. The story of the expulsion, destruction and erasure of this village is told by Professor Shlomo Sand of the Tel Aviv University Department of History.[7]  Part of Sand’s description details the five decades of silence and denial by the University of the facts of this expulsion.

Länkar till sidor och dokument som bidragit till beslutet att skriva den här texten:

http://mondoweiss.net/2014/06/boycott-changing-landscape.html

http://australiansforbds.org/

http://usacbi.files.wordpress.com/2009/11/economy_of_the_occupation_23-24.pdf

Länk till riktlinjer för internationell akademisk bojkott av Israel:

http://www.pacbi.org/etemplate.php?id=1108

Länk till riktlinjer för internationell kulturell bojkott av Israel:

http://www.pacbi.org/etemplate.php?id=1047

Vi föreslår en bojkott eftersom det känns moraliskt riktigt samt att det är ett sätt för oss att föra vidare vår erfarenhet från resan. Även en utav de israeliska studenterna sa att hon hoppades på att omvärlden just skulle bojkotta Israel.

Vi säger därför; bojkotta samarbeten med Tel Aviv Universitet och samarbeta och stötta istället de israeliska och palestinska sammanhang som aktivt arbetar för fred och mot ockupationen.

Det finns en lång rad akademiker och kulturarbetare världen över som redan skrivit på en maning till akademisk bojkott av Israel och som stödjer den globala bojkottrörelsen BDS och PACBI som jobbar för att informera om och driva bojkott av kulturella och akademiska utbyten och samarbeten med israeliska universitet och andra israeliska institutioner, organisationer och filmfestivaler som inte tydligt tar ställning och aktivt arbetar mot ockupationen. Bojkotten riktar sig inte mot individer utan mot institutioner.

Israels ockupation av Palestina har pågått i 49 år och bryter mot internationell rätt, FN – resolutioner och mänskliga rättigheter. Gaza har sedan nio år varit utsatt för en blockad och upprepade israeliska militära attacker med tusentals civila dödsoffer och humanitär katastrof som följd. Vi har alla ett ansvar att fördöma och agera mot Israels apartheidpolitik och förtryck av palestinierna och vi tror på bojkott, desinvestering och sanktioner som ett handlingskraftigt och mycket viktigt sätt att göra detta på.

Sarah Gampel,
Animatör och filmare 

Anna Padilla,
Dokumentärfilmare

Stockholm 2015-12-28

 

Bild: Från en kortfilm som Sarah Gampel arbetar med och som handlar om bussresan. Filmen har premiär på Göteborgs filmfestival.

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.