Relativismcocktail och baksmälla

Jag har nått vägskälet som många akademiker till slut når, där huvudet är sprängfullt av fantastiska teorier långt bortom det som vardagligen diskuteras runt landets fikabord, så till den grad att jag ibland har svårt att göra mig förstådd. Diskurser, dekonstruktioner och reflexivitet är en malström av tankematerial som formligen sliter sönder och samman vardagens enklare resonemang. Vad är verkligt? Vad är identitet? Finns makt och vem är det då egentligen som besitter den? Det finns inget tydligt svar, ingen tydlig sanning, bara teorier och mer eller mindre välgrundade spekulationer.

Den vänsterintellektuella idealismen, drivet av kritisk teori och olika former av postmodernism, poststrukturalism och posthumanism, med ett konstant ifrågasättande av allt är lika underbar som utmattande. Teorierna leder en till en allt mer abstrakt tankevärld som avsiktligen bryter i hög grad med den folkliga majoritetens synssätt. Jag har gått från att se två biologiska kön, till att se en uppsjö av olika genustolkningar, från att se religiös terrorism till att se ett komplext system av koloniala, patriarkala och kapitalistiska mönster, från att se enskilda individer till att se nätverk, demografi och makt. Många har gjort samma resa som mig men långt ifrån alla.

Resten av befolkningen måste ibland tro att vi är galna, när vi slänger oss med vårt analytiska maskineri. Jag måste hela tiden vara medveten om att de flesta under sin utbildning enbart fått en bild av verkligheten: den statiska, pragmatiska och i grunden positivistika synen på ett samhälle vars existens inte behöver förklaras – det bara är. Gemene man vet inte ens vad ordet socialisation innebär, detta ord som är själva grundstommen för sociologiskt tänkande. Det är oerhört frustrerande. Hur ska de då kunna ta del av komplexa utsagor om makt och ideologi, när de inte ens fått de grundläggande verktygen för att analysera den sociala verkligheten?

Det märktes inte minst då Mona Sahlin år 2014 stöttade möjligheten att rehabilitera återvändande IS-terrorister. Hon blev formligen dränkt av kritik för det uttalandet, vilket är förståligt om man utgår från en statisk verklighetsbild där de goda är goda, de onda är onda och terrorister är terrorister. Lägger vi på ett lager av analys kan man förstå att Sahlins uttalande endast är en förlängning av den redan etablerade humanistiska kriminalpolitik som Sverige haft etablerat i decennier. Det är egentligen inte radikalt, men ställs i direkt konflikt med den härskande statiska världsbild och den känslomässigt laddade retorik som driver politik framåt.

Det här är en del av det som knäckte 68-vänsterns möjligheter att göra ett ordentligt avtryck; den filosofiska obskurism som uppstår i allt mer djupgående idealistiska analyser som förkastar alla fasta punkter i en tillvaro. Det fokliga ”bondförnuftet” diskvalificeras och vi får helt enkelt inte tro på någonting – allt är socialt konstruerat, relativt och därmed blir verkligheten bara en fråga om tolkning. Klyftan mellan oss som dagligen arbetar med sociala teorier och alla andra, vilket inkluderar naturvetenskapligt högutbildade, blir i detta ytterst påtaglig.

Självfallet vore det önskvärt att alla var lika bevandrade i sociala teorier, att alla kunde förstå skillnaden mellan kön och genus och att alla män med dagens absurda normssystem kan ses som potentiella våldtäktsmän. Det är dock en omöjlighet i en värld där många fortfarande är fullt upptagna med att få vardagen att gå runt och klyftan mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap är så stor. I en sådan värld måste människor hitta fasta punkter, symboler och idéer att hålla fast vid när världen stormar. Vi har upplöst kyrkans dominans, nationalismens järngrepp, kärnfamiljens kvävande gemenskap, heterosexualitetens totala hegemoni och tagit steg mot att upplösa patriarkatet och klassamhället. Men vad ersatte vi egentligen dessa institutioner med, utöver en numera svag välfärdsstat och en teknokratisk rationalism?

Det är här faran ligger i mötet mellan okunskap och extrem idealism. Människor behöver gemenskap, utöver en lösryckt allmän humanism, om de ska klara av vardagens påfrestningar i ett egoistiskt samhälle. När politiken dessutom målats in i ett hörn av en globaliserad kapitalism, då är goda råd dyra. Erich Fromm gjorde effekterna av detta tydligt i sin analys av nazismen: En ökad individuell frihet från maktstrukturer har en bieffekt av ökad upplevd otrygghet då individen upplever sig allt mer avskild från sina medmänniskor, vilket i sin tur skapar en lockelse till den bedrägliga och auktoritära skuggan av gemenskap i nationalismen.

Min poäng är att vi måste finna något nytt som människor kan tro på, finna en gemenskap i och stärkas av, utan att det ska behöva vara ett förtryckande system. Ett nytt stort samhällsbygge kanske, byggt på delaktighet och breddad social kunskap? Till dess måste vi så kallade vänsterintellektuella lära oss att kommunicera bättre, på breddgrader som är mindre abstrakta… och tills dess kommer fascismen att vandra framåt, obönhörligt och skoningslöst.

Som Dennis Lyxzén sjunger i låten Får aldrig tro: Jag är så less på den nya tiden, jag är så less på ett färglöst liv, jag är så less på alla tvivel, för vi får aldrig tro på nått!

Profilbild2015

Oscar Sedholm är samisk politiker, sociologistudent i Umeå och norrländskt lokalodlad debattör.

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.