Därför behövs separatism i kulturen

Därför behövs separatism i kulturen

Att inte passa in i eller bryta mot normer på olika sätt kan ofta innebära att man inte känner sig hemma i vissa sammanhang, inte minst i kulturvärlden. Därför är separatistiska initiativ viktiga och rentav livsnödvändiga för oss som av olika anledningar inte trivs i, eller vill röra oss i de homogena rum som redan existerar.

 

Det finns få saker som provocerar människor så mycket som separatism och utövandet av det, speciellt när det används som verktyg för att skapa trygga rum för olika marginaliserade grupper i samhället.

Det vanligaste argumentet mot separatism är att det är fel att “dela in” folk, och en del påpekar att det finns gråzoner man måste ta hänsyn till.

 

När jag förra året startade initiativet till en separatistisk klubb för personer som rasifieras som icke-vita, var de flesta reaktionerna positiva. Många hörde av sig med pepp och sa att de längtat efter något liknande. Men det var långt ifrån alla som stöttade eller förstod sig på projektet. Majoriteten av de negativa kommentarer jag mottog kom från personer som inte rasifieras som icke-vita. Att ens prata om ras kan vara extremt känsligt och provocerande för vissa, och då kanske det är förståeligt att folk blir upprörda när en grupp människor bestämmer sig för att skapa någon form av andrum fritt från vithetsnormer.

 

Samma fenomen kan också uppstå när folk vill starta HBTQ-separatistiska initiativ. I höstas när klubben Venus öppnade på Nobelberget som jag hade huvudansvar för var jag redan från början tydlig med att jag ville att klubben skulle vara till för, göras av och med HBTQ-personer. En del straighta (cis-)* vänner undrade nervöst om de ens fick komma till klubben då jag i en intervju uttryckt att jag vill att straighta cispersoner tänker på att de kanske tar upp en plats på klubben som en HBTQ-person hade kunnat ta om de bestämmer sig för att komma dit.

 

I det fallet handlade det kanske inte så mycket om att helt exkludera vissa människor, utan mer om att signalera att man riktar sig till en viss målgrupp och att det är den målgruppen vars åsikter och tankar prioriteras i det rum man skapar. Det här är något som är viktigt att göra om man inte vill att rummet ska tas över av personer som man av någon anledning inte vill ska bli ens huvudmålgrupp. Händer det så kan det få som följd att det inte blir ett tryggt rum längre.

 

Jag tror att vi alla kan komma överens om till exempel att en grupp kvinnor som utsatts för mäns våld som startar ett initiativ där de träffas och pratar om sina erfarenheter ska kunna få göra det utan att män ska vara närvarande. Det är en form av separatism. Anonyma Alkoholister är en annan typ av separatistiskt rum.

 

Något som jag upplever som hycklande är att folk kan vara för en viss typ av separatism men vara emot en annan. Jag har diskuterat med folk som stödjer kvinnoseparatistiska utrymmen till fullo, men när det kommer till separatistiska rum för personer som rasifieras som icke-vita är de helt oförstående och tycker det är bland det dummaste de hört.

 

En vanlig kritik mot separatism för oss som utsätts för rasism är att anklagas för att gå högerextrema krafters ärenden och att man sysslar med någon sorts rasbiologi genom att dela upp och exkludera vissa människor från att delta. En av de personer jag pratade med som passerar som vit svensk ifrågasatte att den inte var välkommen att delta i ett initiativ för personer som rasifieras som icke-svenskar med motiveringen att den hade ursprung från olika länder i Europa. Här gäller det att vara väldigt tydlig och definiera om man pratar om så kallad svenskhet eller förmågan att kunna passera som vit svensk.

 

Självklart kan man som invandrare från t.ex. Östeuropa känna sig exkluderad från det svenska samhället och känna att man inte är en del av kulturen minst lika mycket som personer med utomeuropeiskt ursprung. Men man måste även förstå att man har vissa privilegier om man faktiskt kan passera som vit svensk till vardags, inte minst om man är så att säga assimilerad. Det finns så många som också vill vara förtryckta men som vägrar förstå rasismen på ett strukturellt plan och se att det finns flera olika faktorer som måste räknas in när man pratar om förtryck.

 

Många som är och som passerar som vita åtnjuter privilegier som vi som inte passerar aldrig kommer kunna ta del av. Den ständigt ökande rasismen, ofta i form av islamofobi och afrofobi, gör att vi som märkbart inte är en del av det svenska samhället på samma villkor som många andra riskerar att bli utsatta för rasistiskt motiverade hatbrott och attacker precis när och var som helst.

 

För att förstå varför separatistiska rum inte borde vara så provocerande som de upplevs vara kan man till exempel dra paralleller till en hemmafest. Du bestämmer dig för att ha en fest i din lägenhet och bjuder bara in dina närmaste vänner. Under festen knackar det på dörren och en helt främmande person som ingen av er känner står utanför och vill komma in. Med största sannolikhet skulle du inte släppa in personen.

Separatistiska rum fungerar precis på samma sätt; en utvald skara personer bjuds in att delta i sammanhanget baserat på en eller flera kriterier. Kanske att de är nära vänner. Kanske att de har problem med alkoholberoende eller att de varit utsatta för mäns våld. Kanske för att de har transerfarenheter. Och så vidare.

 

Skulle du bli upprörd om du inte fick komma på en random persons hemmafest? Eller bröllop? Eller födelsedagsfirande? Om du svarar nej så är du för separatism. Om du svarar ja… Då har du tyvärr problem som du behöver reda ut.

 

Varför blir folk då så upprörda och känner sig berättigade att få tillgång till rum där deras närvaro inte önskas eller rentav kan uppfattas som direkt hotfull? Varför kämpar folk för sin rätt att få ta plats i precis alla rum i hela världen?

 

Personer som kränks av separatism är oftast de som är en del av normen på ett eller annat sätt och som redan har tillgång till de flesta rum, och när det plötsligt dyker upp ett initiativ där personerna av någon anledning inte släpps in så blir de genast provocerade.

Nästan aldrig har dessa personer ens något intresse av att delta i sammanhanget utan blir bara kränkta av faktumet att de inte får delta, vilket blir helt absurt när man tänker på hur dessa personer faktiskt har tillgång till samhället och att de ofta är en del av en norm som premieras och privilegieras.


Separatism utövas oftast av grupper i samhället som är marginaliserade på något sätt och det är därför som separatistiska rum är så viktiga; de fungerar som trygga, fria oaser där folk kan träffa personer med samma upplevelser som de själva, utbyta erfarenheter och ord och kanske organisera sig. I tider som dessa då hatbrott mot marginaliserade grupper ökar så behövs separatismen mer än någonsin.

 

*En cisperson är en person vars könsidentitet och könsuttryck stämmer överens med hens juridiska, sociokulturella och vid födseln tilldelade kön.


 

George Chamoun är frilanskonstnär, klubbarrangör och ledare på ett fritids för HBTQ-ungdomar. Han älskar babygetter, god mat och Soundcloud.

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.