När finnen blev svensk

När Anders Behring Breivik dömdes var det ingen tvekan om att han var högerextrem till sin ideologi. Att han agerat utifrån en särskilt politiskt tänkande och fostrats in i den högerextrema ideologins korridorer var alla överens om. Den spektakulära terrorismen han utförde – massaker och bilbomb – stämmer väl in på den typ av terrorism vi är vana vid. Gå in på en offentlig plats, spräng dig själv eller andra, skjut vilt omkring dig, få uppmärksamhet. Det enda som gjorde det hela svårt att förstå var att han faktiskt var vit.

Den vita terrorismen har sedan länge haft en teoretiskt bildning, som sträcker sig tillbaka flera årtionden. Den så kallade ensamvargen – Lone Wolf – är några av de saker Mattias Gardell tar upp i sin bok Raskrigaren (Leopard Förlag, 2015) om en annan vit terrorist som dömdes samtidigt som Breivik: Peter Mangs. Skillnaden låg dock i att de använde sig av olika strategier. Mangs valde att verka under radarn med ett ‘lågintensivt krig’. Under nästan tio år höll han hela Malmö gisslan som ‘den andra lasermannen’.

Men en annan skillnad gentemot Breivik var också att han inte dömdes för att ha utfört morden som en övertygad rasist. Att Mangs florerat och tagit lärdom av den högerextrema miljön, inte bara i åsikter utan också i sitt sätt att föra ‘raskamp’, gick det svenska rättsväsendet förbi. Mycket hamnade i förundersökningens skräphög, den s k ‘slasken’. Men det är även en annan faktor som spelade in. “Argumentet att Mangs inte gillade ‘invandrare’ föll på sin orimlighet”, skriver Gardell, “Hans far var ju Finlandssvensk.”

Oavsett om vi tittar på ockupanterna i Oregon, eller gatupatrullerna i Finland, eller för den delen alla attentat gentemot asylboenden sedan 30 år tillbaka är det tydligt att om du är vit hamnar du under rättsväsendets radar. Det var utifrån denna vetskap som Peter Mangs agerade. Han visste, och fick rätt, i att polisen inte undersöker eller har någon som helst förståelse för rasistiska brott. Om det fanns goda bevis på vithet i svenskt samhälle så är det ju hur vita terrorister kan agera ostört under lång tid. Det är en märklig samklang mellan strukturer, institutioner, utomparlamentarisk agitation och enskilda individer.

Men som också framgår är hur Mangs, emedan han såg sig försvara Sverige, samtidigt inte var en del av svenskheten. Hans fader Rudolf är en finsk nationalist som (såklart) bor i Florida, USA. När Gardell träffar honom talar han varmt om “skillnaden mellan svensk ordningskultur och finsk stammentalitet, vilket i hans föreställningsvärld går tillbaka på skillnaden mellan ariskt och mongoliskt blod.” Att denna ‘ordningskultur’ kom till Sverige genom katolicismen eller att svensk rasbiologi riktade sig främst gentemot samer och finnar på grund av deras ‘asiatiska drag’ verkar ha gått Rudolf förbi. Nej, Sverige var “Finlands frälsare”. Det är som att läsa orden från någon vars tänkande är helt igenom koloniserat. Hans misslyckande i livet berodde på “‘fackförbundsidioter, kommunister och rödgardister’, som förstås var finnar hela bunten.” Rudolf finska nationalism verkar ibland kretsa mer kring grannlandet Sverige än Finland.

Att jag valt att understryka detta när Gardell inte gör det handlar mångt och mycket om att jag tror Peter och hans far Rudolfs tankegångar kan säga en del om vitheten i Sverige. Den är villkorad, vilket de flesta säkert förstår, men att Mangs känner en relation till Sverige handlar inte bara om att han ignorerar den rashierarki som historiskt har funnits här. Visserligen anses det ju ‘bättre’ att ‘vara svensk’ till skillnad från att vara ‘finsk’, och det kommer att fortgå så länge vi inte ifrågasätter rashierarkin i Sverige. Visserligen kommer de med minst en far eller morförälder, oavsett de kan finska eller ej, räknas som ‘Sverigefinnar’ i svensk statistik.

Denna förändring till att upphöja sverigefinnar till skyarna som ‘mer integrerade’ har dels att göra med ‘den andre’ helt enkelt har ‘förkroppsligats’ av helt andra kroppar. Den globala politiken delar heller inte in världen på samma vis som på 60-70-talet eller innan dess. Idag står det mellan den ‘vita’ och ‘kristna’ västvärlden gentemot den ‘svarta och bruna’ ‘muslimska’ öst. Föreställningen om en geografisk gemenskap specifik för just skandinavien, ofta känd som Nordism, dyker upp i samtalen Gardell för med Mangs i form av begreppet ‘Nordbo’.

Visst finns det historiska belägg för att Sverige, Danmark, Norge och Finland varit i olika unioner och samarbeten genom tiderna. Men oftast har Sverige stått i centrum. Och den här idén om ‘tacksamhet’ gentemot ‘Finlands frälsare’: skulle samma sak kunna sägas om före detta kolonier? Nej, jag syftar inte på att Finland koloniserades på samma vis som andra under slaveriets epok. Men den som läser om Finlands historia förstår ganska snart att Sverige ofta agerade i området av egenintresse. Skogarna i Norra Finland skulle exempelvis bosättas för att göra gränsen mellan katolska Sverige och ortodoxa Ryssland mer skarp.

I en intervju med Robert Aschberg säger Peter Mangs att han “föddes svensk” men valt att “inte definiera [sig] som det”. Trots det ‘passerar’ han som svensk, men berättelsen om Mangs visar också hur villkorad svenskheten kan vara. Och i det han har utfört, i sina egna och sin fars resonemang, kan jag själv i egenskap av finskättling inte se något annat än en ‘nyttig idiot’. Vi kan skönja hur ‘finnen’ helt plötsligt har blivit ‘svensk’. Fast bara nästan. Men för vissa räcker det gott och väl.

Bild 2015-10-03 kl. 15.57

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.