Varför skriver ingen om Makode Lindes konst?

Varför skriver ingen om Makode Lindes konst?

Debatten kring Makode Lindes utställning “N-kungens återkomst” på Kulturhuset i Stockholm går fortfarande varm. Det mesta som har skrivits om utställningen har inte gått något djupare på själva konsten, och där det har förekommit har mottagandet inte alltid varit positivt, exempelvis Linda Fagerströms recension i Sydsvenskan. Samtidigt firar en övervägande vit kritikerkår modet i ett uttryck som ska provocera men som kanske inte gör det där den är tänkt att göra det. Johan Palme skriver om en konst vars kritik han håller med om, och undrar vad som gör kritikerkåren nästintill oförmögen att tala om självaste utställningen. 

Är Makode Lindes utställning på Kulturhuset ens en utställning längre? Är Makode Linde ens en konstnär?

Sveriges kulturvärld, inåtvänd, vithetsnormativ och homogen, står fortfarande och trampar osäkert kring de starka rösterna som är rättmätigt arga på institutionernas skeva representation och strukturella rasism. Diskussionen tvingas om och om igen, yrvaket, upprepa grundläggande frågor om bildspråkets makt, om vilka röster som kommer till tals, om hur sammansättningen av ledningarna i kulturvärlden påverkar innehållet – kanske inte så underligt i ett land där en märkligt dominerande ådra i kulturdebatten består av slipsnissar som lajvar hakkorsprydda punkare, fetichiserande den heiliga provokationen.

I en sån värld blir Makode Lindes utställning en arena för politiska ställningstaganden, inte en arena för konstdiskussion. Varje debatt, varje intervju, varje krönika, varje recension, kretsar nästan enbart kring frågan om Kulturhusets och konstnärens strukturella position. Grundläggande ordval, som sedan länge borde vara slutdiskuterade, tvingas ältas om och om igen. Om konsten har pratats om är det bara den delen som explicit kommenterar debatten som har fått utrymme, en liten skärva av den mångbottnade, sammanbundna multiinstallation som utställningen består av. Kanske är det en oro från den fortfarande enormt vithetsdominerande kritikkåren att inte trampa snett som gör att de väljer att hellre prata runt konsten än att konfrontera dess innehåll på riktigt. 

Vilket blir ofantligt märkligt. Makode Linde är en personlig, säregen konstnär, som samtidigt har en stor flora intertextualla kopplingar och referenser till andras teoribildningar och konsttraditioner. Just det som en konstkritikerkår förväntas kunna bena fram och förmedla.

Makode Linde arbetar som konstnär med sig själv i första hand, både som verktyg och motiv. Mest känd är hans självporträttserie [Makode Lindes ordval. reds anm] Afromantics, där han tar kulturella objekt med stark identitet och målar på ett oformligt golliwog-ansikte, en illasittande rasistisk karikatyr som suddar ut objektens innehåll. Symboliskt görs varje möjlighet till självständighet och identitet omöjlig av den vithetsnormativa världens påklistrade stereotyper. Makode Linde är fast i sin golliwog-mask – både sedd utifrån, universellt konstruerad som Den Andre, men också fast i en persona, ett clowneri, en minstrel show.

Här har han mycket gemensamt med en feministisk konsttradition. Att visa upp bilden av sig själv i ett stereotypt kulturellt skal är att uppfodra betraktaren att begripa koppligen mellan struktur och människa. I Marianne Lindberg DeGeers lika omfångsrika fotomålningsserie Jag tänker på mig själv tvingar hon den som tittar att se hennes ansikte i finkulturens och populärkulturens ikoner. Cindy Sherman iscensätter fotografiskt kvinnoroller med sig själv i centrum. Cosey Fanni Tutti gick ett steg längre när hon själv medverkade i en förnedrande porrindustri och ställde ut de tryckta resultaten. Kroppen är bokstavligen samtidigt stereotypen. Gränserna mellan den strukturella Andre och medmänniskan – Immanuel Levinas andre – blir otydlig, abjekt, och förtrycket mot en grupp som konstrueras stereotypt kan inte längre hållas separerat från förtrycket av den individ som faktiskt finns framför oss. Det är i den relationen man måste läsa den ökända tårtan, där Makode Linde sitter och skriker genom hela performanceverket; det är han, hans egen kropp som blir uppskuren lika mycket som den rasistiska symbolen, och han kopplar ihop dem till ett obehagligt komplex som stirrar tillbaka från avgruden.

Just uppskurna kroppar är ett tema som genomsyrar hela utställningen på Kulturhuset. Trasiga, kommodifierade, lemlästade kroppar finns överallt, och ekar återigen en feministisk konsttradition. Skyltdockor, upphuggna, målade i en giftgrodas grälla färgskala. Modeller och bäbisar, alla Makode själv i sin Afromantic-persona, har armar och ben delade som köttstyckning. Kungatronen vilar brevid en stor hög HIV-bromsmedicin. Populärkulturens all kroppsskräck krälar i den kväljande miljön, Alien-filmernas ägg kläcker otäcka spindlar. Är det ett självhat Makode Linde försöker gestalta, ett kroppshat? Valerie Kyeyune Backström läser intressant nog ett hat mot den egna svartheten, andra ser ett hat mot en frånvarande fader. Men det känns minst lika nära att läsa in en transpersons kroppsdysfori från en person som är ytterligt obekväm i sin tillskrivna identitet, och det är inte ett sammanträffande att det är just kvinnokodade kroppar som får vara den trasiga, sjuka symbolen.

Övergången är ständigt närvarande, även i de obehagliga transgressionerna och hånandet som konstnären gjort sina. Rachel Dolezal dyker upp bland afroamerikanska kändisar i ett hörn, hälften illusion, hälften fördomstest. En symbolvärld som ständigt dyker upp är den som relaterar till The Middle Passage, slavskeppens resa över Atlanten och den människoförgörande uppslitelsen. Rika subjekt reducerade till skräp, slängda över bord. Lika sjukliga som kroppen, alla kolonialismens kommoditeter, giftiga bananer, giftig bommull. Afrika förenklat, glättigt, upplaggt i en kundvagn, till salu. Dyra basketskor som ett nytt ekonomiskt slaveri. Skapandet av en rasifierad underklass, där svarta tvingas ta låglönejobb, illustrerad med en skurmopp gjord av hårflätor.

Tankarna känns igen från afroamerikansk vänsterkritik. Och relationen till afroamerikansk konsttradition, även i användandet av blackface, finns där hela tiden. (Kanske ironiskt med tanke på att konstnären anklagar sina kritiker för att vara för influerade av USA.) Att använda stereotypa uttryck blir i traditionen ett sätt att ställa obehagliga frågor till den vita blicken, att tvinga den vita publiken att förhålla sig till vad den vet är rasism för att fundera på sin egen position. Att skapa obehag över det som pågår, relationellt, är en nyckelposition i Makode Lindes konst. På Kulturhuset tvingas alla besökare gå över Afrika som en stor dörrmatta för att komma in i utställningen, delta i det symboliska förtrycket. Obehagliga ögon – i form av runda, stirrande serietidningsögon och i form av övertydligt skyltade övervakningskameror – är ständigt närvarande, tar över positionen från den maktmässiga vita blicken, förvandlar betraktaren till den betraktade. De som tittar tvingas in i Makode Lindes egen position, ständigt betraktad och bedömd. In i hans påtvingade clowndräkt, in i hans känsla av svek och hans vacklande självbild, hans ilska mot samhällets rasism och homofobi. 

Makode Linde på Kulturhuset är långt ifrån en rolig utställning, snarare smärtsamt utlämnande. Makode skriker inte som i tårtan, men verket på Kulturhuset är ett metaforiskt skrik, och utsöndrar en ofantlig smärta och utsatthet bakom vad som är presenterat som lustiga och sagoaktiga fasader.

Frågan är om den majoritetsvita publik som nu flockar till Makode Lindes utställning förstår det, eller om det bara ser den förmenta humorn som projiceras utåt. En genomgående kritik som riktats mot den afroamerikanska konsttraditionen som använder blackface är att den publik som ser verken snarare kommer roas än oroas, att förtrycket symboliskt reproduceras snarare än subversivt punkteras. Att så förnedrande uttryck idag bara borde användas i tydliga, varnande, pedagogiska sammanhang, i allvarsamma muséer och skolböcker, för att risken är så stor att de förstås fel av en oinitierad publik.

En vän nämnde härom dagen att han ännu inte sett en enda vit museibesökare beskriva sitt obehag över utställningen, att ingen har skrivit om hur illa till mods de blivit av innehållet. Kan det vara så att de helt enkelt inte förstår? Att budskapen och känslorna är för subtila och går över huvudet på de vita besökarna? Och, lika illa: Kan det vara så att konstkritikerna i den inåtvända, vithetsnormativa svenska kulturbubblan helt enkelt inte har kunskaperna och verktygen för att ta sig an frågor om slaveri, rasism och transfobi? Kan det vara anledningen att ingen skriver om konsten? Jag hoppas att det inte är så, att besökare och kritiker går därifrån och mår lika illa som konsten kräver. Men jag är inte säker, och det är inte obefogat att vara orolig för att Makode Lindes utställning finns i helt fel tid, i fel arena, når fel publik. Kanske behöver konstvärlden den där grundläggande förståelsen om representation och rasism innan den egentligen är mogen.

 


Foto: Matilda Rahm

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.