Det finns ingen plats bland oss för “vulgoblatten”

Det finns ingen plats bland oss för “vulgoblatten”

Att engagera sig är för många något man gör på sin fritid. Jag har själv alltid varit engagerad politisk. Sen om det verkligen har grundat sig i något så förenklat som “intresse” är jag högst tveksamt till. Idag är jag engagerad i det civilasamhället i ideella organisationer och partipolitik. Förra året gick jag i väggen. Jag gick i väggen i mitt ordförandeskap och avgick mitt under min mandatperiod. Det var något av det bästa jag har gjort, men konsekvenserna var delade.

Jag upplever att det finns en otrolig elitism inom rasifierade grupper. Att det är skamfullt att visa på svaghet, rättelse sårbarhet.

Vi är en stor del att upprätthålla en norm bland oss rasifierade; man härdar ut, man förhåller sig till läget, även om det är för jävligt eller att det finns en uppenbar orättvis behandling – “det är bara att gilla läget”.

Vi pratar mer än gärna om strukturerna på objektiv nivå men total vägrar ta konflikten på subjektiv nivå i våra egna organisationer. Detta är inget nytt. Det har tidigare generationer gjort, nuvarande och det kommer även ske i framtiden. Det är en konstant upprepning.

Jag upplever att det är tyst i vår egna grupp när det gäller att prata om oss med erfarenhet av att leva som arbetarklass eller som upplever en arbetarklassbakgrund som en helt vanlig vardag med fattigdom.

Om jag utgår från mig själv; uppväxt i miljonprogram, föräldrar som INTE har akademisk examen eller för den delen ens gymnasieexamen från deras hemländer, att ha växt upp i fattigdom, med föräldrar som varit arbetslösa eller sjukpensionärer, bidragstagare – är till största delen min uppväxt. Att själv inte ha fixat gymnasiet, på papper inte ha gymnasieexamen , inte läst på högskola och inte har de perfekta betygen utan snarare mer åt lägre än medioker.

Förra året var ett oerhört jobbigt år för mig. Jag var arbetslös och bidragstagare mer än ett års tid, samtidigt så flyter ens “engagemang” på som ingenting. Att stressa hur man ska få ihop dagen, allt från ekonomi att ens ta sig till möten; Med vilka pengar? Kan jag fixa skjuts? Helvete nu kommer kontrollanten; “kolla ut genom fönstret” och “agera casual så ingen frågar om din biljett” – var osynlig.

Jag har samtidigt fokuserat på mötet samtidigt som jag har smsat runt var jag kan övernatta när jag har varit bostadslös:

– Varför går du runt med en resväska jämnt?
– Varför har du inte tagit körkort? Det är mycket enklare att ta sig någonstans med bil?
– Varför har du inte ätit idag? Det finns en matbutik runt hörnet, vad är problemet?

I mitt engagemang har jag börjat bli mkt ärligare med min verklighet och folk kan inte hantera det. Ibland inte ens rasifierade runt mig i organisationen. För oftast kan jag inte identifiera mig ens med dom. Klassiskt att träffa och matas med rasifierade tjejer som gör klassresor och högpresterande, och att alla är lugna, duktiga, pratar fint, läst juridik. Inte nog med att man inte matas tillräckligt med förebilder som man antas representera sig med men när vi väl matas med någon som ser ut som en så är det som är “succesful” – den här idén att om du jobbar tillräckligt hårt då kommer allt lösa sig, och med det även förtjänat ditt värde.

Jag känner att det ibland inte finns utrymme för “vulgoblatten”, att det hämmar mig att våga tro på mig själv, att jag  avstår från att söka vissa politiska tjänster, eller från att göra vissa saker, skrämd för att bara köra. Det hämmar mig.

Varför skulle inte en person som mig kunna vilja skriva rapporter, skriva bok, krönikor, starta eget? Kräva makt och utrymme? Bli politiker?

Men det hämmar mig  att det inte står tillräckligt på papper. Jag känner att jag är min största fiende, Hämmar mig själv av rädsla. Typ; Hur kommer jag uppfattas? Vem tror jag att jag är? Är jag naiv? Dum? Kommer jag bli utskrattad eller förminskad? Blir jag tillräcklig trovärdig fast jag är självlärd och folkbildad i politiska och civila organisationer?

Jag tror vi fortfarande har en lång väg kvar och gå om vi kan prata om strukturer på objektiv nivå men att vi fortfarande bestraffas och bestraffar oss på individnivå – när vi vet att det egentligen inte är jag som ska behöva hämma mig själv.

Lisbeth Estrada Pérez är fritidspolitiker i Uddevalla och styrelseledamot i Interfem. Skrattar sig igenom politikens tragedikomedi och även så genom livet.

AV

1 kommentar

  • Elisabeth Öhman 25 februari 2016 den 6:46 e m

    Bra skrivet! Att vara fattig är så jobbigt och dom som inte är fattiga och aldrig har varit det förstår inte. Ibland tror jag att många inte vill förstå. Vi borde prata mer om hur det är att vara fattig.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.