Vi flydde, för att kunna finnas till

Vi flydde, för att kunna finnas till

Första veckan!

Ett stort grått, och trist stycke av tyg sveptes över landet. Särskilt skräddarsytt av de andra. Men inte av oss. Vi hade inte valt tygstycket, eller ens färgen på stycket, det är helt enkelt konsekvens av andras handlingar. Inte våra! Vi ville inte ha det över oss. Varför skulle vi det? Det har alltid varit väldigt grått och trist i landet. Så länge jag kan minnas. Det kändes som om blockaden och sanktioner som FN vidtog inte bara berövade folket det relativa välståndet, det mesta gick ändå till eliten. Den berövade oss den relativa glädjen, vi blev ändå bara glada åt det lilla. Men den skänkte också fattigdom. Det skänkte den tråkiga, trista stämningen. Det skänkte slitna hus och byggnader. Den skapade tråkiga och maktlösa människor. Vi räknar ålder på människor, på byggnader och hus efter hur många krig de har överlevt. Så var den trista verkligheten. Jag har levt 2 krig. Okej egentligen 3 men ett av dem räknas egentligen inte. Fast det borde det göra. Men det var inte bara husets fysiska överlevnad som vi pratade om. Vi burkade säga att i varje hus kunde man hitta tragedi, en förlorad make, en förlorad son eller förlorad värdighet. Varje tragedi skulle intressera de antikgrekiska filosofer, eller 1800-talets ryska författare. Var det alltid så? Nejdå. Det brukar berättas om en annan tid, inte så längesen då allt var ganska bra. Men jag föddes inte där, jag föddes i den trista – och snart farliga- tiden.

Jag föddes under det året då landet låg i krig med grannlandet. Jag var inte i centrum, ingen av oss var det. Det var istället nationen ära och heder som var i centrum. Så dumma idéer.  17 dagar efter min födelse upphörde kriget. Segern utropades. Oklart varför egentligen, vi hade förlorat så många människor. Som sagt, tragedi i varje hus är inte svår att hitta. Min mor brukade dock säga att jag bringade med mig tur och fred för landet. Bara det att landet hamnade i krig 2 år efter dess. Förlusten av det kriget, medförde en revolt som slogs ner och sedan, från och med revoltens nederlag bestämde FN:s skräddare att skänka oss tygstycket.

Vi levde i trygghet och säkerhet. Givetvis inom ramen som byggdes för oss. Smal och obekväm ram. Men vi accepterade den. Så länge just du inte yttrade det kritiska ordet om regimens brott mot människor, var du säker… men det stämde inte alltid. Det fanns alltid risk, människan i centrum, inte i nationalismens centrum i alla fall. Din granne yttrade kanske något och annat och du dras med in. Oavsett vad du anser om saken. Alla visste saker och ting men ingen sa något. De enda gånger en tilläts att öppna munnen var för att sjunga hyllande sånger om vår Fader. Om hur snäll vår Fader, och ledare – så kallades han bland annat- är mot oss. Min pappa sa en gång till mig; Du går inte till lejonen för att säga till honom att han luktar illa i munnen. Det vet han, det vet vi men vi låter det vara. Vi låter bli att säga det. Rebellen i mig var alltid ifrågasättande. Jag var skeptisk. Jag ljuger dock inte för er, jag sjöng med. Men se bara på verkligheten och se på de styrande, invände jag innerst inne, viskande i mina egna tankar. Vi fick det tråkiga tygstycket just på grund av ”vår faders” handlingar. Varför fortsätter människor att hylla honom? Vill de inte vara i centrum, och beslut fattas med hänsyn till dem? Då förstod jag, på något sätt jag som inte minns att det var propaganda, på propaganda, redan i skolan. Att människor handlade mot sin egen vilja.

Livet var trots allt ”enkelt”. En utebliven fotbollsmatch på TV (vi hade ändå bara 2 statskontrollerade kanaler). Inte för att lagen ställde in matchen på grund av övernaturliga orsaker, snöstorm, regn, eller outhärdlig värme. Matchen spelades men vi fick inte se den. Vi hade helt enkelt inte tillgång till El. Inte alltid. Men det fick inte gnällas. Vår fader gjorde alltid sitt bästa. En ny vaken jag, som skulle tvätta ansiktet men ur kranen kom inget. Brist på vatten. Men kom ihåg, vår fader gjorde sitt bästa. Brist på bra vägar, du får inte gnälla, och du får inte gnälla. Till slut fanns det inget att gnälla på, det perfekta nationalistiska samhället.

Jag minns den där dagen mycket väl. Jag och min vän Laith planerade att spela fotboll hemma hos mig. Laith var 2 år yngre och bodde bara 10 meter från mitt hus. Vårt hus hade två våningar. Det har överlevt 4 krig. Likt många hus i vår gata. Fasaden var vit. När man kommer in hittar man ett utrymme, som vi kan kalla för gård, sen en trädörr som ledde till vardagsrummet. Till vänster hittar vi barnens sovrum. Jag har 2 syskon. En äldre syster, och en yngre bror. Och till vänster om vårt rum, hittar man föräldrarnas sovrum. Befinner man sig i en skärningspunkt mellan vardagsrummet och barnens rum så hittar du framför dig en trappa som leder till den andra våningen. Det fanns 2 rum där uppe. Bakom trappan hittar man en stor gård. På den gården spelade jag fotboll med min vän Laith. När Laith kom hem till mig hade han nyheter. Två stora byggnader i USA har attackerats och de har rasat samman. Den väldigt amatörmässiga utrikespolitiska experten i mig svarade nonchalant att det säkert var Ryssland. Men det var det inte.

Andra veckan!

Vi levde i en säkerhet, inom ramen som var byggd för oss, givetvis. Säkerheten, eller den lilla vi haft kom så småningom att omvandlades till osäkerhet. Osäkert, men det är redan bestämt. Vi visste bara inte det, men ändå kände vi det. Men de ville låta oss leva kvar i osäkerheten. De har redan bestämt hur saker och ting ska bli. De förberedde sig. Att leva i osäkerhet var första tortyr. Det var den mentala tortyren. Vi hoppades givetvis på ett mirakel. Men förgäves. Vi vet att de som hoppas på ett mirakel är de som inte har läget under sin egen kontroll. Och det hade vi inte. Vi var bara en liten familj bestående av 5 personer, vars en av de viktigaste pelare inte fanns hemma. En syster som är oerhört känslig, poetisk, och drömmande. Mörkt hår, och stora ögon, men hon hade glasögon, det bidrog till mobbning från mindre kloka ungdomar i området. Hon var längre än jag och den patriarkala normen sa alltid till mig att det var fel. Mannen (egentligen var jag bara pojken i huset) ska vara längre. Jag och syrran berättade allt för varandra. Vi brukade vara uppe sena i natten för att prata. Det är ändå bara 2 år som skiljer oss. Bästa vänner? Javisst. Självständig? Javisst men väldigt hjälpsam och stark. En bror som älskade fotboll lika mycket som jag gjorde. Det var ändå jag som lärde honom att spela fotboll, även om hans 6 åriga jag gick i never på mig. Kortväxt men med annorlunda hår typ, lite rakare. Hans hudfärg var mörkare än normen vilket det också bidrog till dumma kommentarer från en och annan. Och en värmande, och kärleksfull mamma som alltid betonat vikten av en utbildning, av kunskap och av att vara ambitiös. Och en pappa som gjorde allt för att vi ska ha ett bättre liv. Människan i centrum? Javisst, men bara hemma hos oss.

Att leva i otrygghet är påfrestande oförutsägbar och mentalt utmattande. Det vill man inte för sina kära. Det paradoxala är dock att man vill ha sina kära där med sig. Ett moraliskt stöd, en lugnande styrka, och ett värmande skydd. Pappa valde att lämna landet. En äventyrlig hjälte. För ett bättre liv i Sverige. Omständigheterna tvingade honom att lämna landet, och det gjorde han. Ensam. Vi stannade kvar. Det skulle visa sig vara tärande drag. Det fungerade, det gjorde det, men tyvärr inte snabbt nog. Min far observerade det som skulle hända oss på långt avstånd, utan att veta mycket om oss, sin familj.

De har redan bestämt sig. Var de skulle slå och hur och NÄR. Alla protester, och demonstrationer var förgäves. Att uppleva ett krig är en svår process. Första kommer den mentala tortyren. Blir det krig? Blir det inte krig? När blir det krig, om det nu blir krig, vilket krig blir det då? Sen kommer det visuella tortyren. Det visuella innefattade armens förberedelser inför kriget. Soldater som var utstationerade med tunga vapen. Vapen som faktiskt var rostiga, som gjorde mera skada än att skada. Sen kommer talet till Nationen. ”Vår fader” kallade kriget för det avgörande kriget. Och det visade sig vara det avgörande. I alla fall för ”vår faders” del. Det var märkligt att vi alltid hade el just när “den store ledaren” skulle hålla tal till nationen och folket. Sen börjar själva kriget. 20.e mars. Moralen bland soldaterna var att landet inte var värt att försvara. Därför hade många soldater civila kläder under sina uniformer. Samma uniformer som skulle slängas när det var kört. Landet var inte värt att försvara. Inte på grund av hat till själva landet, tvärtom. De flesta älskar det mer än allt annat. Vi har lidit länge, och mycket. Men landet förknippades starkt med dess ledare, och dess ledare var inte alls omtyckt. 100 % i presidentvalet, och en enda kandidat. Massdemonstrationer som alltid arrangerades av Partiet för att hylla Ledaren.

Livet var trots allt nu, inte alls enkelt. Ännu större brist på allt nu. Vatten, el, mat och mycket mer. Alla i landet var inte emot kriget. Tyget som lades över oss, av de som nu för kriget ska helt enkelt tas bort, tyckte många. Det väntar enbart välfärd, välståndet och det goda livet. Naiva idioter. Det är mycket som förändras under kriget, människors mentalitet först och främst, och mycket mer. Människor började ljuga för sig själva -det är inte så konstigt- vi uppfostrades att ljuga för andra och ljuga för oss själva. Varför skulle det vara annorlunda den här gången? Rutiner ändrades och dags, och nattsrytm ändrades det också. Även varelser som alltid flög i himmeln ändrade karaktär, figur och ljud. Från älskvärda fåglar till avskyvärda flygvapen.

För att förhindra de amerikanska piloterna från att se vad som fanns i marken, bestämde regeringen för att bränna oljan. Det skulle i sin tur skapa svart rök som skulle skymma siktet för piloterna.
Vem tänkte på miljön? Ingen.
Vem tänker på människor som har astma? Ingen.
Vem brydde sig om hur vi skulle andas? Ingen.
Försvaret utgjordes i stort sett av shiamuslimska och sunnimuslimska klaner som inte trodde på den västerländska propagandan om frihet och demokrati. Trots att dessa idéer var väldigt eftersträvansvärda i landet. Kriget är alltid en svår process. Krig är antingen hektiskt aktivitet, eller brutal sysslolöshet, för att hämta citat från Giganternas fall. Problemet var bara att den hektiska aktiviteten alltid ägde rum på kvällarna och nätterna. Som 13 åring tänkte jag alltid; Varför måste det ske på nätterna, vill inte soldaterna ha ljust för att se bättre? Som om rädslan för döden var mindre på dagarna. Döden dök upp var det än ville och önskade sig. Träffade vem det än ville och önskade sig. Jag minns de gångerna då den ena släktningen från min fars sida kom efter den andra och bad oss att följa med hem till dem. Krig är konstigt. Otroligt nog kan det överlevas, eller känns åtminstone mindre påfrestande om det är flera som befinner sig i ett och samma hus. Min mor är som en Spartanask krigarinna, eller helt enkelt en Bagdadisk hjältinna.  Jag kommer aldrig att glömma vad min mor sa till dem: ”Om jag och mina barn dör, så föredrar jag att vi dör hemma hos oss. I vårt hus. Tillsammans”. En feminist? Javisst, men utan krångliga analyser.

Jag minns den natt så väl, då vi för en gångs skull var flera än bara de närmaste familjemedlemmar. Vi stannade kvar i huset. Min moster flyttade dock in hos oss eftersom striderna intensifierades i det område där de bodde. Det gjorde det eftersom en av Ledarens palatser var där. Den där kvällen satt vi och pratade. I sällskap med vårt hårt kämpande levandeljus. Vi pratade och skrattade men jag minns inte åt vad. Plötsligt hörde vi ett tjut, öronbedövande tjut. Och hela huset skakade och dansade på livet sköra lina. Vi visste att en byggnad i närheten hade träffats av en bomb. Hur många överlevde attacken? Vi visste inte det. Sekunder därpå ett liknande tjut, och huset skaka på nytt. Vi satt på golvet och kände varje vibration. Sekunder därefter ett till tjut och jag började fundera hur länge till huset skulle hålla. Vi skrattade under de öronbedövande tjuten. Kanske sista skrattet i livet, sista s.k. ”nöjet”. Jag visste inte varför vi gjorde. Döden och rädsla är kanske inte så skrämmande om man kan skratta åt dem.

Jag minns den dagen mycket väl. Det var en solig eftermiddag. Jag gick till min väns hus, Mustafa. Hans pappa var aktiv i Partiet. Mustafa hade västerländska drag. Blont hår, gröna ögon och var lång och smal. De hade ett större hus. Jag knackade på dörren och Mustafa klev ut, med en nyhet. Han sa att ledaren hade störtats. Först känslan var givetvis chocken. Jag minns också att jag flinade. Jag svarade att jag inte vet något. Nej, det gör du inte givetvis men det vet jag och han är borta. Jag sprang direkt hem till mig efter min väns omskakande nyhet. När jag kom in i huset, var min mor på den yttre gården. Jag viskade, i rädsla att ledarens spioner skulle höra oss. Mamma, Mustafa sa att ledaren är borta. Du ska vara tyst, vi vet ju inte, sa hon. Det här är kanske test för att se vem som är ”lojal” mot ledaren in i det sista. De gjorde så under revolten 1991. Ryktet spreds då att ledaren hade flytt landet. Människor firade. Men det hade han inte, och människor som firade såg man aldrig igen!

Men min väns nyhet visade snart sig vara en sann sådan. Kriget var över, så påstod de i alla fall. Vi kände lättnad, en märklig känsla skulle man tycka. Kriget var över 10 april. Det tog bara 3 veckor. Snart började en annan utmaning, att återförenas med pappa, som observerade det hela från långt avstånd, som inte visste om vi hade levt, eller hade dött.

Tredje veckan!

Jag skulle gärna vilja skriva om min tredje vecka mycket längre än enbart dessa meningar. Men jag tycker inte att den är slut än. Den tredje veckan började snarare 8-6-2004. En ny vecka, ett nytt liv. Åttonde juni, dagen då jag, mamma, syrran och lillebrorsan anlände i Stockholm. Vi flög från Damaskus med SAS.  I Arlanda väntade pappa, och en man som var kompis till min far som skulle köra oss till vad som skulle bli, hemorten. Vi körde genom Stockholm. Det var soligt, dagen var varm på ett perfekt sätt, och allt var nu bra. När vi kom fram till lägenheten klockan 21:30 lade jag märke till att solen fortfarande var uppe. Sverige var visst fullt av överraskningar. En enda tanke korsade min hjärna då. Vi skulle visst kunna spela fotboll hur länge som helst, solen är uppe så länge ju, tänkte jag. Visst har mycket hänt. Politiskt, diverse olika val, ekonomiskt, finanskriser och oroligheter, och socialt, utmaningen att börja skaffa sig nya vänner, och att lära sig språket. Otroligt nog så gick det.  Men veckan är inte över.

Åttonde juni: vi gick upp till lägenheten. Den låg på sjätte våningen i ett grönt höghus bestående av 7 våningar. Lägenheten hade 2 sovrum och vardagsrum, och ett fint kök, men inga möbler. En typisk svensk lägenhet. Utsikten över Mälardalen var härlig och det påverkade mitt första intryck. Solen höll på att ta förväll av dagen, och färgen på himmeln var blandad, blå över det hela och orange, solnedgångens-orange runtom solen. Pappa hade lagat traditionell maträtt och ris. Vi satt i köket och åt. Trötta men glada.  Jag hade nu efter 2 års separation återförenats med en av husets – eller nu lägenhetens- viktigaste pelare, pappa, tillsammans med hela familjen. Det gick visst inte snabbt att komma hit till Sverige, tänkte jag. Men nu är vi här, för att kunna finnas till.

Av Julián Carax

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.