När jag hör min röst ser jag dig

“Attention is the rarest and purest form of generosity.”

Simone Weil

Jag vande mig vid att berakta livet genom ett nålsöga: det lärde sig barnet redan i fosterstadiet. Jag avvärjde minnen som väckte plågsamma känslor och det ockuperade jaget förvisade mig in i böckernas och teoriernas skyddsrum. Jag tillbringade min barndom i ett kaotisk och hotande mörkrer och vände bort mitt ansikte så att ingen skulle se mig. Kroppen föll samman i olika delar för att jag felkopplade smärtsignalerna. Det förträngda förvandlade mig till en känslomutist, en mental anorektiker, som förvägrade mig livet med inlästa glosor och välrepeterade repliker.

Jag insåg efter ett tag att jag tittade åt fel håll med en inre kompassriktning som ledde mig på avvägar. Längs förvirrelsens kunskapsväg mötte jag solidariska kamrater som gav mig svårtydda ledtrådar och mystiska tecken. Det tog mig ett sekels världsomsegling  för att kunna formulera: kroppen är min men den bedömdes av andras objektifierande blickar.

Judith Butler lärde mig att ingen skulle känna igen mig om jag inte klädde på mig igenkännbara normer som gradvis skulle ge mig identiteter. Livsberättelserna om oss sammanflätas med andras men det är inte alla sömmar som håller och vi bär klädesplagg som vi inte ens trivs med eller tycker om. ”Vem är du”? ”Vem är det som tilltalar mig”, undrade jag till slut. Det var nästan redan försent när jag ställde frågan som tålmodigt hade väntat på mig längst inne i mörkret.

Jag remmiterades till en krigs – och traumaterapeut. Han som fick i uppgift att sy ihop mig med hållbara trådar ─  var högste chefen för teamet för krigs och tortyrskadade. Jag kände en djup skuld över att jag tog vårdtider från dem som behövde dem bättre än mig. De som hade det mycket värre. De med synliga tortyrskador, granatsplitter i kroppen eller låg i apatiska tillstånd och fick sondmatas. Jag såg alla traumatiserade flyktingar som jag hade försökt hjälpa genom åren.  Åren som Förintelseforskare. De verkliga offren.

”Vad skulle du vilja kalla barn som ligger på kvinnokliniker med livslånga skador i underlivet”, frågade traumaterapeuten efter några månaders samtal. Han lutade sig över bordet och tittade vänligt på mig, och pekade på de medicinska journalerna, som han hade begärt ut från olika vårdavdelningar. ”Vilken berättelse innehåller alla de här meterhöga akterna?”, sa han med en uppfodrande röst.  Jag svarade inte men mindes alla underlivsdiagnoser som började med den tolvåriga flickans äggledarinflammationer, livmoderskatarrer och två månader som tillbringades på sjukhus, i sjätte klass. Cellförändringarna som började vid sexton års ålder och slutade med att halva livmodern fick opereras bort. Missfallen.  Mina övervakade graviditeter eftersom störtblödningarna inte upphörde förrän i sjunde månaden med något av mina barn. Samlagen när den skadade kroppen penetrerades och den stönande fejkade njutningen men blodpölen på lakanen talade med ett nedtystat skrik.

Snart fyller jag 49 år. Jag har två vuxna barn. När jag fick min psykos sa min son till sin storasyster: ”mamma blev sjuk för att hon ville bli sjuk”. Tre år senare efter sammanbrottet  återvänder jag till teorierna och det är som att återse kära gamla vänner. Jag hälsar glatt på  Judith Butler,  Michel Foucault,  Alain Badiou,  Nancy Fraser, Bell Hooks och Hélène  Cixous. Det situerade subjektets kroppstillblivelse är en historieskrivning som  kräver många reverserade läsningar, innan dess praktiker kan tolkas och förstås.

Jag gapflabbar när jag läser:  “[dessa] beundransvärda hysterikor som utsatt Freud för så många vällustiga och skamfulla stunder, då de bombarderat hans mosaiska skepnad med sina köttsliga och passionerade kroppsord…”, ur Cixous senaste bok Medusas skratt. Språkkroppens katedral kan fly/befrias, från panoptikon genom skriften, kreativiteten och konsten. Det går att komplettera Cixous med Terry Eagletons reflektioner om den universella slitsamma kroppen som förenar oss; är det som att komma ut ur språklabyrinten ─ som en mer integrerad kropp utan ett förlorat socialt patos.

När man frågar en människa: vem är du? Den frågan ska man inte ställa om man inte vill ha ärliga svar. Vad är en människa? Klä av henne plagg efter plagg och fråga vem som tillverkade kläderna. Vem rev sönder underbyxorna? Vilka skötte om såren?  I de djupaste skikten av oss själva befinner sig en begärande, levande,  sårbar, stark, social, politisk och dödlig kropp. Vad utmärker våra kroppar? Jag känntänker att intellektualiseringen som var mitt starkaste psykologiska försvar; hyllmeter efter hyllmeter med böcker, forskarstudierna, universitetsläraren var min långa och meningskapande omväg. Jag väljer alltmer en annan berättelse. Den kunde inte skrivas utan metaberättelsens blödande narrativ och tolkningen beror på vilken plats och position vi läser texten ifrån.

 

*Medusas skratt, Översättning: Sara Gordan & Kerstin Munck, Modernista förlag 2015.

 

Cecilia Persson är författare och historiker

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.