Kreolpoesins plats: två översättningar och nuläget

Kreolpoesins plats: två översättningar och nuläget

Alex Valencia Rodallec bjuder på två dikter översatta/tolkade från fransk ortenkreol till ett “tredje rum” mellan den och svensk kreol. Han skriver om den franska ortenkreolens skillnader med den svenska, och om den svenska kreolens frånvaro från poesivärlden. 


“Västerlandet ligger inte i väst, det är inte en plats, det är ett projekt.”

– Edouard Glissant (1928-2011)

Panam’ är slang för Paris. Ursprunget är osäkert, men kopplas av en del ihop till namnet på en fancy hatt-typ och Panamaskandalen, en korruptionskandal som sänkte många framstående franska politiker och affärsmän i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet, pågrund av vilken namnet ibland också kopplas till glimmer, illusioner och spruckna drömmar. Namnet anspelar också genom det enorma kanalprojektet på stadens storlek. Och i den stora huvudstadens periferi finner vi la banlieu eller la cité, la téci – det som vi i Sverige känner som förorten, orten, miljonprogrammen eller programmen. Och där precis som här i Sverige så talar man en lokaldialekt som kanske bäst beskrivs som en kreol mellan romani, olika invandrar- eller minoritetsspråk, och majoritetsspråkets lokala dialekt. (För de som inte är bekanta med begreppet kreol i en svensk kontext hänvisar jag till Lewend Tasins och Anton Landehags rapport, Kreol – Ett spöke går genom orten.)

Men den franska ortenkreolen eller metropolitanfranska kreolen, för att särskilja den från sina syskon runt om i världen (bland andra kréyol la lwizyàn, lousianakreolen, français cadjin, cajunfranskan, och kreyòl ayisyen, den haitiska kreolen), skiljer sig på ett markant sätt från sin svenska kreolkusin, kanske bäst benämnd som suedikreol, – den använder sig av något som kallas verlan. Verlan är ett slags slang där stavelser i ett ord kastas om, ofta delar man ordet på mitten och byter plats på delarna. Ibland ändras även vokaler. Namnet verlan är i sig ett exempel. Det kommer från l’envers, vilket betyder ungefär bakåfram. L’envers, som uttalas ungefär som lanvär, med ett rundare a, som i engelskans lawn, blir lan och ver, som byter plats till verlan. Ett annat roligare exempel, som också tar det ytterligare en nivå, är feuk (uttalas ungefär fök). Motsvarigheten till snut på franska är flic, som på simpel verlan blir keuf och efter dubbel “verlanisering” blir feuk – för att likna engelskan fuck. Man kan alltså säga “fakk aina” med ett ord på fransk ortenkreol. Ni som är juggar känner kanske i verlan igen er variant, šatrovački.

En tradition av att leka med språket på det här sättet har funnits i franskan åtminstone sedan medeltiden, men den återfinns idag först och främst bundet till ortenkreol, alltså till språk som talas av en arbetar och underklass som mestadels rasifieras och oftast bor i stadens periferi. I det som skapar förortskreolen, precis som andra kreoler, finns en intern vilja att förstå och närma sig varandras olika ursprungsspråk och kulturer genom att låna ord, gester och seder för att skapa ett gemensamt språk och en gemensam kultur, men ibland också en vilja att dölja och särskilja från dom som är utomstående. Processerna genom vilka kreolen skiljer sig från “naturligt” språk är många. Och i dess skapelseprocess finns också en ren glädje av att bara leka med språket.

Trots denna språkliga lekfullhet och nyskapelse som blommar mer i förorterna än någon annanstans så är suedikreol extremt underrepresenterad i den svenska poesivärlden, egentligen obefintlig, åtminstone i vad som ses som den “seriösa” poesin. När man väl ser eller hör den suedikreolen är det som spoken word, vilket nästan räknas som något eget, och inte ses av etablissemanget som riktigt lika fint som traditionell poesi, även om det nu getts tillträde till de svenska “finrummen”, däribland Dramaten.

Så var finns då den skrivna “traditionella” poesin på ortensvenska eller suedikreol? Ingenstans bland boklanseringarna, tidskrifterna, eller i allt prat om demokratisering av kulturen. Istället hörs en uppsjö av poeter läsa sin poesi på samma majoritetssvenska och ofta på samma enformiga hypnotiska vis – som om det fanns en regelbok för hur poesi ska låta för att få kallas poesi, och detta gäller på ett sätt också spoken word, där det verkar vara lag på att trycka på alla ord som är viktiga, och helst av allt det sista ordet i raaaden. Men den dialektala segregeringens djupare processer och den monotona poetiska högläsningens växelvis inbillade eller inskolade lagar är ämnen som förtjänar egna artiklar.

Varför den svenska poesin inte lyckas lika väl som den danska debatterades förra året. Och samlar man det som debattörerna hävdade kring ålder, klass och rasifiering, så hittar vi samma anledning som gör att vi inte ser riksdagsledamöter som pratar suedikreol. Det handlar om hur så många gömmer ord och dialekt när dom åker på jobbintervju, för att de inte ska tro att man är en “sån där”. Det handlar om att de som kommer från den bakgrunden alltid har vetat att detta särskilda språk aldrig kommer tas på allvar, att den röst som talar det språket inte räknas lika mycket. Man ser sin framtid som ungdom, vet den, ser att den inte finns i ens egna kvarter, där inga vuxna anses vara poeter, för att de som blivit poeter börjat tala som de i innerstaden, och många gånger också flyttat dit. Alla vänner med stora drömmar drar, och i orten kallar sig de som är poeter ofta inte ens för poeter, eller konstnärer för konstnärer. De vet att deras poesi, att deras konst inte betraktas som konst i samhällets ögon. Graffiti är till viss del fortfarande ett exempel på detta. Den språkliga skammen som är belagd på suedikreol kommer ur processer som dessa. Här passar kanske en parafras på citatet från Glissant, “Svenskan är inte svensk, för den är inte ett språk, utan ett innerstadsprojekt.”

I orten har det inte genom innerstadens politik byggts för att de konstnärer som vuxit upp där ska kunna leva kvar, och utveckla vidare den kultur de växt upp i som en del av ett samhälle. Istället kommer folk från innerstaden för lära ut sin kultur till orten. Kulturell hegemoni. Att födas i orten är att födas där samhället räknat med att du ska tvätta din tunga ren från ditt eget språk, som inte delas av de som sitter på makt, den vita medel- och överklassen. Därav finns det de som nu obekvämt kämpar sig igenom kulturens finrum, för att alla där pratar och för sig som tanten på socialen som jobbade ner dig i din skam, som innerstadsläraren som gav dig sämre betyg i svenska, som snutarna som misshandla dig och dina vänner, slag efter slag på ditt språk, slag efter slag på din kultur.

Men de blir fler och fler de som kan och som nu har börjat skapa förändring. Rapparen Erik Lundin vann en grammis som årets textförfattare för sina låttexter, klockrena exempel på suedikreol. Samtidigt har föreningen Orten i fokus tillsammans med Botkyrka konsthall gett ut ett första nummer av tidskriften DĪN, en gratis kulturtidskrift som helt fokuserar på förorternas kultur, för vilken jag är chefredaktör. 

Den överhängande frågan är, när Erik Lundin nu vunnit en grammis för sina texter, som kanske är det främsta exemplet på svensk kreol i poetisk form som nått en bred svensk publik, är det då dags för den svenska kreolen att göra ett bredare intåg i den svenska poesivärlden som hittills lämnat den utanför?

Tyvärr ligger dock utvecklingen i Sverige kanske så mycket som 20 år efter den i Frankrike, där dikterna jag översatt här, gavs ut på ett av landets största förlag, Michel Lafon, redan 1996. Man kan bara hoppas att denna text bidrar till att någon svensk förläggare vaknar från den homogena dvalan där vårt lands stora poesiförlag befinner sig i det här avseendet. 

De två dikterna Double culture och Ma téci är hämtade från Nasser Saïki och Pascal Aguillous bok La Téci à Panam’: parler le langage des banlieues, och de tar upp två av förortskreolens stora teman, mellanförskapet och kärleken till orten. Mellanförskapet som återfinns i Erik Lundins Suedi, återfinns i den första dikten, Double culture, och kärleken till orten, som går att finna på nästan varenda hiphopskiva som getts ut av förortare, dominerar den andra dikten, Ma téci. För enkelhetens skull har jag markerat det som får fungera som en svensk verlan med bindestreck, som i vänt-bak. Ordet dzej i Double culture är slang för algerier.

 

Dubbelkultur

Benim nak te-in Marseljäsen
Men sen bebek här som jag vilar skallen
I landet-hem jag e sk-fran
Och jag e ab-ar i krike-fran

Nat-fast mellan här å bort-där
Ibland man vill bara ax, svär
Men d’e nära Paris benim växt upp
Å Algeriet jag kick från som ungtupp

Så säg var finner-be jag mig?
Känner mig fett lost, bäng grej
Cok stolt som en djez här i Paris
Varje kväll d’e till Allah jag ger pris

 

Double culture

J’neco ap La Marseillaise
Mais c’est ici que je mange mes fraises
Au deblé, j’suis céfran
Et j’suis robeu en cefran

Kéblo entre ici et là-bas
Des fois j’ai envie de me séca
Mais c’est près d’Paris qu’j’ai grandi
Et l’Algérie j’l’ai tchav’ quand j’étais p’tit

Alors où j’me vétrou?
J’me sens perdu, c’est chelou
Fierté d’être un djez à Paris
Tous les soirs, c’est Allah que je prie

 

Min ort-för

Diggar min ort-för
Mig d’e min by här
Men passa dig bre om du inte e hård
För här ute aina, khanzir, dom har noll nåd.

Blandar på er-ras, mixar kulturer,
Vi fakkar ur, kaosar, en liten dos gäris,
Ja livet vi leker här e tamam
Ax jag från min ort för länge min hjärna haiwan…

Här bror vi delar på hälften och bakk rygg
D’e så betongliv har lärt oss man blir trygg,
Jag svär på mitt liv: d’e ajaib!
Talar från hjärtat, wallahi billahi…

 

Ma téci

J’kif ma téci,
Pour moi c’est mon lagevi
Mais attention à toi si t’as pas de cevi
Car les dulars, ici, sont sans tiépi.

Mélange de ceras, échanges culturels,
Délires en pagaille, une petite dose de charnelles,
Oui, les moments vécus ici c’est d’la balle,
Et quand j’suis loin d’ma banlieue j’ai la dalle …

Solidarité, fraternité et amitié,
Voici ce que nous apprend la vie de béton,
J’peux vous l’garantir sur facture: c’est canon!
J’parle avec mon artère, c’est la vérité …


Översatt av Alex Rodallec, från La Téci à Panam’: parler le langage des banlieues (Paris: Michel Lafon, 1996), med tillstånd från Pascal Aguillou & Nasser Saïki.

Toppbild: Marie Aschehoug-Clauteaux/CC BY-ND 2.0

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.