Om att läsa med kropp

Ett ultrasubjektivt referensbiblotek, föränderligt

Detta är en högst personlig text om (min) läsning:

Jag kan inte minnas med vem, eller varför vi kom att prata.

Jag kan däremot minnas vad detta samtal startade,

en strid ström av själviaktagande läsning.

Det slog mig att det finns några få titlar

som jag ständigt återvänder till.

Det är böcker som sticker ut bland alla andra,

De står till och med lite utdragna ur bokhyllorna:

Jag har inte tänkt på det förut.

Dessa böcker har gemensamt att jag läst dem med kroppen.

Sång, vibration, ett utbrott.

Samtalet föranleddes av att jag samma dag funnit en sådan bok.

Som jag läste från pärm till pärm i samma andetag.

I vilken det fanns rader som slog rakt ner i mitt huvud

och vidare ner

och in.

Känslan av att ta dikten, inte bara till mig utan in i mig.

Stryka dikten mot benen i min kropp.

Låta den rusa längs hudens insida.

Vet inte om det är intressant vilken bok det var? Är det det?

Det var Agnes Gerners Skall.

Det finns säkert teorier om dessa böcker och deras nedslag i mig.

Hur det kommer sig att orden veckar och vrider.

Just här.

Jag är väl för nära mig själv i det avseendet.

Ser inga träd osv.

Men jag känner dem.

I urval:

Första gången det hände mig,

Att kroppen läste

i vuxen ålder

var när hela klassen på folkhögskolans skrivarlinje läste

”Du är den ende mitt hjärta har velat” av Eva Ribich.

Dess mättade storslagna passion.

Tillbakahållen och frilöpande på samma gång.

Vindlingar och vrår: plötsligheten och vilan.

Den slukade mig, och jag har säkert läst den 100 gånger.

Den andra gången det hände mig

i vuxen ålder

var när min morbror kom in i rummet

när jag vakade över min döende mamma:

Han slängde Jenny Tunedals Kapitel 1 i knäet på mig

och talade med forcerad röst:

”Jag hade tänkt ge dig den vid ett trevligare tillfälle,

men det verkar aldrig komma så du får den nu”.

Jag slog upp sviten Ensamhet på måfå.

Läste den bara timmarna innan min mamma dog ifrån mig.

Bara så.

Ett par år därefter, den tredje gången

I vuxen ålder

Samma morbror sände mig Mitt krig, sviter.

Samma Tunedal.

Samma tidsmässiga vurpa i bokens process: den var ju också min. Mitt krig, sviter handlar om en dotter som förlorat en mor.

Om att hela tiden bära den förlusten och dess verkningar.

Med boken en instucken recension med understrykningar.

Min morbror förstod.

Jag har en gång mött Tunedal i detta.

Berättat om hur hennes böcker kommit till mig, briserat.

I mig.

Jag tror vi båda hajjade till.

Jag söker ofta ett systerskap i det jag läser. En helig allians.

Ofta är det böckerna som landar hos mig

De visste redan om var de skulle

Min rätt strikta homotextuella läggning har säkerligen gjort att jag vandrat förbi böcker jag borde stannat till vid.

Jag tror dock att det finns ett syfte, eller en avsändare, för systerskapet.

Ett säkert rum.

Jag vill dela erfarenhet och kunna vara erfarenhet.

Göra kropp av orden jag läser.

För mig är en diktsamling också något alldeles eget.

Ett rum eller flera rum.

Alla de rummen vill jag vara.

Jag har på känn att jag skriver denna text för att listan snart kan komma att revideras, eller byggas på.

Det där att vara erfarenhet:

ha en kropp och se den förändras.

Jag skriver med en syn på ordet

som en sammanblandning av kropp och tanke.

Ofta får det jag formulerar effekter i kött. Mitt kött. I andras.

Det går kanske att sätta ett namn på det jag erfar?

Jag tänker mig något som är inkorporativt.

Inom kroppen. En litterär aneurysm?

Det måste ju vara det mest njutningsfulla sättet att erfara orden?

Många frågetecken blir det, men alla dessa vindlingar och vrår:

De klarar det. Ber om det.

 

Litteraturlista, i skrivande stund:

Du är den ende mitt hjärta har velat, 2000, Albert Bonniers förlag.

Kapitel ett, 2008, Wahlström & Widstrand.

Mitt krig, sviter, 2011, Wahlström & Widstrand.

Sond, 2004, OEI editör.

Skall, 2014, Albert Bonniers Förlag.

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.