Vilka vågar visa den politiska konsten i Sverige?

Vilka vågar visa den politiska konsten i Sverige?

I Expressen Kultur den 23:e maj frågar Sara Berg om ”det ängsliga kulturklimatet lagt sordin på kreativiteten” och om någon längre vågar göra politisk konst i Sverige? Jag undrar snarare vem som vågar visa den politiska konsten? För den politiska konsten existerar i Sverige, på natten i klubbarnas mörka rum. De exempel som Berg lyfter fram på brännande och aktuella politiska verk är Ai Weiweis installation med flytvästar i Berlin samt Banksys överfulla flyktingbåtar som visades på Dismaland i Somerset. Berg har sett Malmö Konsthögskolas vårutställning och undrar om det inte är ”någon som vill säga någonting”.

Detta får mig att undra hur vi ska definiera politisk konst? Vad är tillräckligt ”utmanande” och ”provocerande”? Måste politisk konst handla enbart om stora konflikter?

Som exempel på ”det ängsliga kulturklimatet” i Sverige nämner Berg debatten kring Makode Lindes utställning på Kulturhuset. Innan Linde fick sitt genombrott med tårtan och en kommersiell utställning på Galleri Kleerup hade han ställt ut sina Afromantics-verk på nattklubben Under Bron. Medan han studerade på Konstfack gjorde han performance och installationer som utspelade sig utanför konstvärldens försiktiga ramar, utanför det vardagliga och normativa. Linde visade länge sina politiska verk på natten, på klubben. Faktum är att Stockholms nattklubbar är en levande scen för den politiska och aktivistiska konsten i Sverige och jag kan tänka mig att det ser liknande ut på klubbar i de andra svenska städerna. Josefin Hinders har under 2014 och 2015 visat stora installationer på Under Bron som iscensätter scener ur livet som hemlös och narkoman, människor som exkluderas och anses mindre värda i det svenska samhället. På nyöppnande klubb Venus vid Nobelberget i Sickla visades i år förutom Konstfackelevers möbler även politiska verk i form av Konstfackeleven och performancekonstnären Rufus Backmans affischer som föreställer prisetiketter med blåa och gula färger, på vilka det står 100% bög och 100% flata. Backman har även under namnet Butcherqueen visat otaliga performanceverk på nattklubbar. Exempelvis gjorde Backman ett performance under nationaldagen 2015 på nattklubben Celezte i gamla Riksarkivets lokaler. Ett kraftfullt performance där Kalles Kaviar användes som ett vithetsserum på konstnärens rasifierade kropp. På Hornshusets klubb Laika visas utställningar med både etablerade och oetablerade konstnärer och bland annat Queeraktivisten Freja Lindbergs fotografier på icke-normativa relationer och kroppar har visats här under senaste året. Att synliggöra det osynliggjorda är en politisk handling enligt mig.

Den politiska konsten i Sverige existerar men den behöver få synas även dagtid. Starka politiska verk som kritiserar det svenska samhället råder det ingen nöd på. Performance, installationer, objekt eller filmer som belyser flyktingkrisen och Sveriges stängda gränser har jag ännu inte sett på nattklubbarna, men det kommer säkerligen att dyka upp vilken natt som helst, om det inte redan gjort det. Stormen kring Lindes utställning har inte skrämt konsteleverna och konstnärerna men de övriga konstaktörerna, det vill säga gallerister och ansvariga på konstinstitutionerna, måste bemöta sin rädsla.

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.