Stulna barndomar, belägrade liv

Stulna barndomar, belägrade liv

Cecilia Persson skriver om socialt utsatta barn och hur deras upprättelse aldrig tillåts komma.


Någon gång under 2004 kontaktades jag av en kvinna från föreningen Stulen Barndom som ville att jag skulle hjälpa henne att skriva en självbiografi.  Föreningen processesade i Europadomstolen och svenska staten var förövraren som skulle ge upprättelse och ekonomisk kompensation för alla övergrepp som barn utsattes för på barnhemsinstitutioner från 1920-talet och framåt.  I slutet av maj 2008 kom ett kort TT- meddelande att Europadomstolen i Strasbourg – för mänskliga rättigheter, inte tog upp grupptalan för 198 personer från föreningen Stulen Barndom. Det ska även med emfas tilläggas att samtliga rättsliga instanser i Sverige beslutade att inte ta upp fallet. Jag och kvinnan hade redan tappat kontakten när alla sorgliga beslut kom från rättssamhället, och hennes självbiografi rann ut i sanden. Hennes hjärtskärande och hemska berättelse om en liten flickas barndom på Folkhemmets bakgårdar lever kvar i mig och Astrid hade otvivelaktigt farit mycket illa. Det arbetades fram en broschyr om hur barnhemsbarnen skulle få tillgång till sin historia men vad historien skulle riva upp – och hur smärtan skulle tas hand om – var det ingen socialpolitisk makthavare, som brydde sig om att ta reda eller svara  på.

Jag såg en intervju med Kent Sänd i Dokument inifrån och han berättade vad han hade varit med om på Vidkärrs barnhem, dit han kom som tvååring. Han var en av de drivande bakom protesten mot statyn utanför Vidkärrs barnhem med inskriptionen: ” Under åren 1935 -1976 har många barn mött kärlek och omtanke på Vidkärrs barnhem och fått en god start i livet”. 

Kort efter intervjun tog Kent Sänd sitt liv och Göteborgs stad har nu tagit bort inskriptionen. Brodern Bengt, trodde att självmordet hörde samman med att han trädde fram i offentligheten och berättade om tortyren och de sexuella övergreppen som han genomled på barnhemmet. Kents liv hade varit sargat och kaotiskt.  Inte heller brodern och trubaduren Bengts liv blev någon dans på rosor. Bröderna placerades på Vidkärrs barnhem båda två och nu fick han sjunga en sorgsen visa på Kents begravning. Det känns obarmhärtigt att en av bröderna Sändhs liv skulle sluta i självmord men utifrån hans barndomstrauman fullt förståeligt.

De svenska barnhemmen upphörde 1980 och minst 100 000 barn har vuxit upp på anstalter, som skulle föreställa ett tryggt och kärleksfullt hem. Dåvarande socialförsäkringsminister och vår nuvarande Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson, gav Socialstyrelsen i uppdrag att ordna så att barn som utsatts för övergrepp fick möjlighet att träda fram med sina vittnesbörder.  Morgan Johansson önskade att Sverige skulle följa Norges exempel och ge de misshandlade barnen en offentlig ursäkt samt överväga ekonomiskt skadestånd.  Det norska Stortinget beviljade skadestånd på 300 000 vardera till de drabbade barnen men Sverige tillsatte en utredning och valde en krassare, snålare och hårdare linje.  Morgan Johansson, har gjort en spikrak karriär, inom Socialdemokratiska partiet, och har med åren kommit att bli ett fullfjädrat mediaproffs. Han kan argumentera och legitimera i stort sett vilka kränkningar av barn som helst oberoende av om det handlar om svenska barnhemsbarn eller ensamkommande flyktingbarn.

Jag hade glömt av den mediala uppmärksamheten som pågick under 2004-2005 kring barnhemsbarnen och den cyniska medialogiken är som den är. Ena veckan är det misshandlade barnhemsbarn och nästa vecka självskador och tredje veckan är det någon annans lidande som ska hänga på löpsedlarna. Vad hände med barnhemsbarnen, undrar jag när fåglarna skriker utanför fönstret söndagen den 27 mars 2016? Fick de någon ekonomisk kompensation? Jag börjar leta efter källor, och blir sittandes länge för att lyssna på ett radioprogram från torsdagen den 20 juni 2013,  som handlar om att vanvårdade barnhemsbarn, får nej på sina ersättningskrav av Ersättningsnämnden. Det blev ett byråkratiskt resultat av Morgan Johanssons tillsatta utredning: en ny nämnd som fick i uppgift att avgöra vilka offer som skulle få pengar och upprättelse. Den svenska välfärdsmodellens byråkratiska Janusansikte. Det framgår att tre av tio får nej på sina ansökningar. Chefen för Ersättningsnämnden Göran Ewerlöf  håller inte alls med om att ribban ligger för högt för ersättningskraven, utan tvärtom tycker han att avslagningsprocenten är en rimlig siffra.

Jag börjar associera till andra berättelser om fattiga barns sociala utsatthet. ”Dumpningen av samhällets utstötta”, som Sydsvenskans journalist Per Ek, kallade sin artikel den 14 juli 2006 med autentiska röster från barnen på Mosippan.

”MOSIPPAN. Här kan man egentligen inte bo, men det gör vi ändå för det är det enda stället som vi får bo på”, berättade Annette Blomkvist för Per E,  en sommarlovsdag för Annette och de andra barnen på Mosippan. Hans väldokumenterade och välskrivna kritiskt granskande reportage, sliter hjärtat ur kroppen. I alla fall om man är mänsklig om man är omänsklig så slår man igen tidningen och utbrister att packet får skylla sig själva.

Sex läkare och sju sjuksköterskor krävde hösten 2007 att slumområdet Mosippan genast skulle avvecklas och sände ett upprört brev till kommunstyrelsen i Malmö. Överläkaren på barnhälsovården, Marie Köhler, var djupt upprörd och fann inga ord för hur eländigt barnen tilläts ha det. Hösten 2007 bodde 127 barn i de fallfärdiga barackerna på Mosippan. Läkarna och sjuksköterskorna menade att miljön på Mosippan stod i direkt strid med barnkonventionen, och var olämplig för barn ur alla hänseenden. Det socialdemokratiska kommunalrådet Birgitta Nilsson höll med om att förhållandena var oacceptabla men framhöll också att socialtjänsten gjorde sitt yttersta för att lösa den svåra sociala situationen för barnen och deras familjer.

Sommaren 2008 gick det att läsa i tidningarna att barn från Mosippan lurades in i kriminalitet av organiserade ligor.  Myndigheter och politiska makthavare som erkänner att de vet hur barn har det men ändå låter det pågå.  Barn som lever på ett gammalt industriområde i närheten av motorvägen. Barnens berättelser får oss att stanna upp ett ögonblick innan bilarna på motorvägen lägger i högsta växeln och kör därifrån. Det är ett märkligt sammanträffande att romanen ”Mosippan” av Elsie Johansson, som  handlar om avgrundslika klassskillnader för över femtio år sedan heter just ─ Mosippan. Boken innehåller alla framtidsdrömmar och hoppfulla förväntningar som dagens ”Mosippebarn” fantiserar om.  Socialrealismens och arbetarlitteraturens brutala verklighetsskildringar som gestaltar varför inte barns drömmar infrias.

Mosippan 2016?

Jag läser en artikel i Sydsvenskan den 4 mars 2016 att modulhusbyggen ska lindra bostadsbristen i Sverige och artikeln tar upp lyckade modulprojekt från olika delar av landet men texten framhåller att Mosippan är ett varnande exempel: ” De dåliga erfarenheterna finns i utkanten av Malmö. Där utgör bostadsmodulerna i området Mosippan stadens kanske mest segregerade bostadsområde. Trots att modulerna bara har tillfälliga bygglov är segregationen permanent”.

Jag fortsätter det vemodiga sökandet efter uppdaterad information och i Kvällsposten söndagen den 27 mars 2016, kan jag smärtsamt nog konstatera att barackerna på Mosippan skulle ha rivits för femton år sedan men där bor fortfarande 130 stycken barn. Antalet barn har alltså ökat, inte minskat, i bostadsområdet som nu kallas för permanent segregation. Myndigheterna har satt sista mars som rivningsdatum men enligt artikelförfattaren Peter Herkel, tyder allt på att majoriteten av de boende kommer bli kvar i barackerna.  Protester från grannar har även inkommit på de förslag som Malmö kommun har gett på alternativa bostadsadresser för Mosippans dumpade invånare.

Hur kommer den offentliga ursäkten låta i framtiden, om nu något erkännande av även detta samhällssvek mot barn erkänns som ett felaktigt agerande av statsmakterna? Vilka nya utredningar ska tillsättas? Hur ska informationen skrivas i nya broschyrer när trasiga själar ska finna sökorden till rätt arkiv som dokumenterat deras livshistoria? Vilken mediatränad socialminister ska utfärda falska löften och offren läsa avslagsmotiveringarna på sina upprättelseansökningar?

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.