Fredrik Benke Rydmans Nötknäpparen

Fredrik Benke Rydmans Nötknäpparen

Kultwatchs Alex Rodallec har varit på genrepet av Fredrik Benke Rydmans tolkning av Nötknäpparen på Dansens hus, och ser en intressant men ojämn produktion. 

Nötknäpparen är en klassiker som ofta sätts upp runt juletid, och då oftast som en balett. Men här är någonting helt annat. Detta verk blandar många dans- och musikstilar och för dessutom in det digitala på ett väldigt intressant sätt. En ytterligare markant skillnad är hur en publikvärd arbetats in i produktionen som en slags guide som sedan spelar med i olika scener, med både scenförklaringar, dans och samtidig kommentar, även med ett iscensatt sabotage av en scen. Det finns mycket bra i produktionen men även en del som tyvärr skriver ner den för mig.

Som med så många produktioner så kan det konstateras att icke-vita personer lyser med sin frånvaro även här, sånär som på en dansare. En större överraskning där var den breakdansare som hämtats från Ryssland när en uppsjö av svensk rasifierad talang skulle kunna gjort ett precis lika bra jobb. Breakdance är inget område där man kan komma med argument om att det saknas representation av kvalité. Inte för att andra dansformer saknar bra icke-vita dansare, men come on, till och med breakdance? Det är även så att starka roller förlagts till män, och svagare sådana till kvinnor, trots att det fanns gott om rum för starka kvinnliga roller i flera scener. Vad gäller ras och kön finns alltså inget nytt eller överraskande. Vad som är nyskapande med Benke Rydman är knappast hans blick på kroppar. Där ligger många koreografer långt före.

Blicken på andra kulturer är inte heller den särskilt överraskande. Ett moment där handlingen förläggs till Kina gestaltas av dansare i något som ska likna traditionella kinesiska kläder med kulierhattar i form av lyckokakor. Att lycko-kakor inte finns i Kina, utan istället förmodligen har sitt ursprung i Kalifornien, verkar inte bekymra Benke Rydman. Dansarnas steg liknade där även för en stund samba, vilket var minst sagt märkligt.

Det finns både guldkorn och lågvattenmärken i koreografin. Karaktären Drosselmeyer får stundtals kämpa sig igenom koreografi som känns otroligt stressad, vilket får dansaren att framstå som otillräcklig, och koreografin för denna karaktär är också rent allmänt ointressant. I flertalet ensemblemoment saknas tyvärr synk. Utöver detta är det en härlig blandning med koreografi som hämtar inspiration i street, breakdance, trans, balett, modern dans, och mer därtill, med många fina moment. Rummet utnyttjas väl, och scenografin likaså, där dansare verkar flyga när de bärs av andra bakom en ridå.

Scenografin och användandet av rekvisita är en total succé, och då särskilt i kombination med digital projicering och ett väldigt kreativt utnyttjande av ridåer. Den digitala projiceringen är faktiskt så bra att jag inte vill avslöja något om den, men håll speciellt utkik för snön och presentlådorna. Projiceringen gör faktisk föreställningen sevärd nästan på egen hand. Det vackra arbetet med ridåerna leker också med det filmiska i hur de i en scen används som en ruta, och man får intrycket av att var på bio. Mer sådant!

Närvaron av komik är stundtals underhållande, stundtals tröttsam. En succé är en bit med en poplåt med titeln “Don’t go cracking my nuts”. Att Super Mario och Darth Vader gör gästspel är lite kul, särskilt då scenografin där utnyttjats maximalt. Närvaron av popkultur är överlag underhållande och höjer produktionen,  men där kunde också gjorts rum för kvinnliga popkulturella referenser.  Publikvärden, vars roll bryter den fjärde väggen om och om igen, är inte helt på plats, men uppskattas ganska väl av publiken. För mig är det något som tyvärr  i längden stjäl kraft från produktionen. Det hade kunnat göras bättre, mer sparsamt och vassare. Jag får genom hans roll svårt att skilja på vad som är produktion och vad som är genrep. Den komiska avsikten går förlorad i denna otydlighet, och gör dessutom att föreställning ser ofärdig ut.

Överlag är Fredrik Benke Rydmans Nötknäpparen en intressant tolkning, men kanske inget att hänga i julgranen.

AV

2 kommentarer

  • Johanna 15 september 2016 den 1:13 f m

    Var och såg den idag. Otroligt spretig. Man skulle lagt mer tid på att bygga karaktärer lagt krut på storyn och tyvärr fungerar inte Daniel Koivunen som Drosselmeyer. Tyvärr.

    • Alex Rodallec Kommentator 15 september 2016 den 5:58 e m

      Hej, Johanna! Håller helt och hållet med. Synd med tanke på att det fanns mycket som var riktigt fint.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.