30 minuter på Ben Gurion, men en livstid på Qalandiya (Del 5)

30 minuter på Ben Gurion, men en livstid på Qalandiya (Del 5)

Femte delen i Dima Lina Yassins gripande dagbok från en resa till Qalandiya i Palestina. Har ni inte läst del 1del 2del 3, och del 4, så gör gärna det först. 


Hon är acklimatiserad

Var det pojken från Gud som sålde mig armbandet med paletten? Tänk om jag verkligen har träffat honom förut. Tänk om jag träffar honom igen, sa jag till Hanin, min kusin, när jag berättade för henne om mitt möte med honom. Det var hon som körde bilen när vi passerade Qalandiya den där gången vi skulle till Jeriko och en pojke bad oss köpa hans armband. Jag ville ha armbandet för att jag tyckte det var fint, men Hanin verkade inte särskilt intresserad, hon vill mest bara bli av med pojken som hängde vid hennes sida av bilen. Hon låtsades verka intresserad när jag nämnde pojken för henne. Det brukar hon göra när jag berättar saker. Alltså, låtsas. Det som intresserar mig är ofta ingenting som väcker henne till liv. Hon är ärlig och säger att hon inte minns honom. Men jag minns. Jag minns hur hon bad honom försvinna, och rullade upp fönsterrutan.

Jag steg ut ur bilen som stod stilla i bilkö i väntan på ännu en passkontroll. Jag gick fram till honom, gav honom 5 shekel, och helt plötsligt var jag omringad av 10 andra pojkar och flickor som även dom hade något att sälja. Barnen skrek och sänkte sina priser i hopp om försäljning, i hopp om mat för dagen, kanske. Jag rotar i fickorna utan framgång. Jag har inga mynt säger jag demonstrerande och sedan väcks jag ur kaoset av ett skrik. Hanin tutade och skrek att jag skulle gå och sätta mig i bilen. Vi kör. Ja, jag minns hur vi sedan blir tillsagda att köra åt sidan och en israelisk soldat ber oss att stiga ut ur bilen. Han frågar oss om vart vi ska. Hanin lämnar fram sitt id-kort och svarar, med en tom ton: Jeriko. Jag är tyst och lämnar fram mitt pass. Hans blick är trött. Tom. Han ber Hanin öppna bakluckan, men tittar knappt, sen är han klar. Vi får sätta oss i bilen och fortsätta vår väg. Hon skruvar upp musiken i bilen och kör. Mina tankar var tomma, lika tomma som Hanins röst, lika tomma som soldatens blick. Jag njuter av det tomma, av tanken att kunna låtsas som om det aldrig hänt. Tomt. Bergen är så vackra efter Qalandiya.

Vi två är som natt och dag, då jag är natt eftersom jag håller mig vaken när Hanin sover för att överleva.
Hanin är en annan slags palestinier, en som jag inte så ofta träffar men som det finns en hel del utav. Hon är högutbildad, en läkare i unga år, och hon är vacker. Hennes mörka och stora ögon blir större när hon målar dem i svart kajal, vilket tillhör hennes vardagliga smink. Hennes läppar kläs i rött och hennes nyfönade hår från det dagliga frisörbesöket är som pricken över i:et när klackarna bär upp hennes redan långa ben. Hon kör till jobbet fastän hon bor i en lägenhet mitt i centrala Ramallah vid kliniken – ett gångavstånd mellan kafét och vattenpipan på bara några få sekunder.

Hanin är ofta glad – noll bekymmer – och tänker aldrig på jobbiga saker, fastän allt runtom henne är skitjobbigt. Hon är acklimatiserad. Det är som att hon avskrivit sig allt som har med Palestinas ockupation att göra. Jag antar att det är lättare att leva så, och kanske  det enda sättet att överleva på. Jag tänker efter och inser att jag aldrig hört henne klaga på de timslånga köerna vi delat vid diverse passkontroller och aldrig hör jag henne nämna någonting om havet. Havet. Jag tror aldrig hon har varit där. Fan. Jag måste ta henne till havet. Känslan av att ta med Hanin någonstans utanför den här bubblan har aldrig varit så här sympatisk. Den har aldrig känts så här nödvändig förut. Det känns nästan som om hon är sjuk och att jag kan läka henne.

Människor här lever sina liv i en kollektivt skapad låtsasbubbla, eller låtsasbubblor som sedan blir trygga punkter för dem att leva i. Men, i själva verket befinner de sig i en orimlig acceptans av ett fientligt levnadssätt och inhumana omständigheter. Jag brukar kalla det för en förbannelse. En sanning i en lögn. Ett liv på tippande tå. Ett minfält. Ett fängelse. Ett ockuperat Palestina. Så, grattis, sionismen. Grattis, Israel. Grattis, världen… Ni har även lyckats lura den drabbade att vara okej med att leva ett liv som fånge, i sitt hem, i sin kultur, utanför havet och runt om olivkvistarna som brinner.

När jag börjar tänka är då jag inser att jag blir knäpp, knäpp av kärlek och knäpp av oron som framkallas inom mig när jag vandrar på dessa gator, över dessa berg och luften är lik ett sopavfall i en öken med toppar av den godaste maten och den sötaste drycken. Men, kanske behövs det inte längre tänkas efter utan istället en insikt ur en acceptans: allt är inte så konstigt. För visst är det inte konstigt att folk här bli lite knäppa. Lite mer desperata, hjälplösa, eller kanske lite mer omänskliga eftersom det inte finns något mänskligt med att inte kunna andas eller le, gråta eller skratta på ett hustak i Gaza utan att bli splitter av granater, bomber och dö. Begravd i ruiner. Bortglömd, utan att fått skrika, eller ens blivit hörd. Även tystnaden har slutat tala, och människor är inte ens stumma utan det mumlas högt och Babels torn byggs högre utan destination, med misskommunikation, och så faller det vi kallar människa. För här finns det ingen rätt att leva ett värdig liv. Tystnad.

Jag slutar tänka. Jag hör fågelkvitter. Hanin sitter bredvid mig på balkongen. Jag ser hur hon fingrar efter nya inlägg i sin Facebook feed, att gilla, att kommentera, att bedöva sig i. Jag blundar. Jag lyssnar på fåglarnas sång om Palestina, en sång bakom bergen, bakom havet, bakom Israel. Jag blundar och lyssnar. Men inte Hanin, för Hanin hör inte fågelkvitter. Hanin andas inte bergens stillhet. Hanin känner inte till frihet, som jag.


av Dima Lina Yassin

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.