En timmes historia av Kate Chopin

En timmes historia av Kate Chopin

Kate Chopin (1850-1904) var en amerikansk novell- och romanförfattare som av många anses ha varit föregångaren till 1900-talets feministiska amerikanska författare från södern eller med katolsk bakgrund, såsom Hilda Fitzgerald. Här är den kända novellen The Story of an Hour översatt av Alex Valencia Rodallec.


I vetskap om att fru Mallard led av hjärtbesvär togs stor omsorg för att så försiktigt som möjligt föra fram nyheten till henne om hennes makes död.

Det var systern, Josephine, som berättade för henne, i brutna meningar, beslöjade antydningar som avslöjade genom att halvt dölja. Hennes makes vän, Richards, var också där, nära henne. Det var han som hade varit i tidningskontoret när uppgifterna om tågolyckan mottogs med Brently Mallards namn högst upp på listan över ”döda”. Han hade bara tagit sig tid nog att försäkra sig om sanningen genom ett andra telegram, och sedan skyndat för att förhindra någon mindre försiktig, inte lika öm vän att framföra det sorgliga budskapet.

Berättelsen tog henne inte som den gjort många kvinnor som hört densamma, med en förlamad oförmåga att acceptera dess betydelse. Hon grät omedelbart, med en plötslig, vild övergivenhet, i systerns armar. När sorgstormen hade bidat så gick hon ensam bort till sitt rum. Ingen skulle följa henne.

Där stod en bekväm och rymlig fåtölj framför det öppna fönstret. Hon sjönk ner i den, nedtryckt av en fysisk utmattning som hemsökte hennes kropp och nästan trängde ända in i hennes själ.

På gården framför huset såg hon trädtopparna skälva av det nya vårlivet. Regnets ljuva andedräkt låg i luften. En försäljare ropade ut sina varor på gatan nedanför. Nånstans långtifrån nåddes hon av de svaga tonerna av en sång någon sjöng på, och otaliga sparvar kvittrande i takfoten.

Här och där trängde blå himmelsfläckar igenom molnen som samlats och staplat sig ovanpå varandra rakt västerut.

Hon satt med huvudet tillbakalutat på stolkudden, orörlig sånär som på en snyftning som steg upp i halsen och skakade, som när barn som gråtit sig till sömns fortsätter snyfta i sina drömmar.

Hon var ung, med ett blekt, lugnt ansikte, vars linjer antydde repression och även en viss styrka. Men nu låg en död glans över hennes ögon, vars blick fastnat långt där borta på en av de blå fläckarna på himmeln. Det var ingen eftertänksam blick, snarare en antydan om ett avbrott av tankar.

Något var på väg att nå henne och hon stod i väntan, fruktansvärd väntan. Vad var det? Hon visste inte – det var för subtilt, för flyktigt för att namnge. Men hon kände det, kände det krypa ut ur himlen, sträcka sig mot henne i ljud, dofter, i färgen som fyllde själva luften.

Hennes bröst steg och sjönk häftigt. Hon började känna igen denna sak som närmade sig för att ta henne i besittning, och hon försökte slå tillbaka den med sin vilja – som var lika maktlös som hennes två vita smala händer skulle varit. När hon gav sig slank ett litet viskat ord ut ur hennes särade läppar. Hon sa det om och om igen med samma andetag: ”fri, fri, fri!” Den tomma blicken och skenet av fruktan som följt den, lämnade hennes ögon. De var spända och klara. Pulsen slog snabbt och det strömmande blodet värmde och slappnade av varje tum av hennes kropp.

Hon pausade inte för att betänka om det var eller inte var en monstruös glädje som besatt henne. En klar och tronande uppfattning tillät henne avfärda möjligheten som meningslös. Hon visste att hon skulle gråta igen när hon såg de vänliga ömma händerna knäppta i döden, ansiktet som aldrig hade tittat på henne annat än i kärlek, nu stelt, grått och dött. Men bortom det bittra ögonblicket såg hon en lång följd av år som helt och hållet skulle tillhöra henne. Hon öppnade och bredde ut armarna som för att välkomna dem.

Det skulle inte finnas någon att leva för under dessa kommande åren, hon skulle leva för sig själv. Det skulle inte finnas någon mäktig vilja som böjde hennes i den blinda envishet med vilken män och kvinnor tror sig ha rätt att tvinga sin egen vilja på en annan varelse. Huruvida det var i vänlig avsikt eller grym sådan fick inte handlingen att verka mindre brottslig i det upplysta tillståndets betraktelse.

Och ändå hade hon älskat honom – ibland. Ofta hade hon inte det. Vad spelade det för roll! Vad kunde kärlekens olösta mysterium betyda inför denna besatthet av självhävdelse hon plötsligt kände igen som den starkaste impulsen i sitt väsen!

”Fri! Kropp och själ fri!” viskade hon.

Josephine stod på knä framför den stängda dörren med läpparna mot nyckelhålet, och bönade om att bli insläppt. ”Louise, öppna dörren, jag ber dig, öppna dörren – du kommer bli sjuk om du håller på så här. Vad gör du, Louise? För guds skull, öppna dörren!”

”Försvinn. Jag håller inte på att göra mig själv sjuk.” Nej, hon insöp självaste livets elixir genom det där öppna fönstret.

Hennes fantasi gick loss över dagarna som komma skulle. Vårdagar och sommardagar, och alla typer av dagar som nu skulle vara hennes egna. Hon mumlade en snabb bön för att livet skulle vara länge. Senast igår hade hon ryst över tanken på att livet kanske skulle vara länge.

Efter en stund reste hon sig och öppnade dörren till sin systers åkallan. Det låg en febrig triumf i hennes ögon, och hon förde sig omedvetet som gudinnan Victoria. Hon la handen om sin systers midja, och tillsammans rörde de sig ner för trapporna. Richards stod och väntade på dem längst ned.

Någon öppnade ytterdörren med nyckel. Det var Brently Mallard som trädde in, lätt smutsig från resan, med behärskat grepp om sin resväska och sitt paraply. Han hade varit långt ifrån olycksplatsen, och visste inte ens att det hade varit en sådan. Han stod helt ställd vid Josephines genomträngande skrik och Richards snabba rörelse för att skyla honom från hans frus åsyn.

När läkarna kom sa de att hon hade dött av hjärtsjukdom — av den glädje som dödar.

av Kate Chopin (1850–1904)

Översatt av Alex Valencia Rodallec.


För mer översättningar av poesi och noveller följ bloggen Översitteri, som även finns på facebook.

AV

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.