Blattsploitation – En intervju med filmaren Enver Ramirez

Blattsploitation – En intervju med filmaren Enver Ramirez

För något år sedan kom jag i kontakt med ett nytt ord: blattsploitation. Det var en av mina barndomsvänner, Enver Ramirez, som beskrev en del av sina filmer med den termen. Blaxploitation kände jag till sen tidigare, men jag var nyfiken på vad denna genre skulle kunna vara i en svensk kontext, och tänkte att det kanske fanns problematiska aspekter kring den. Därför satte jag mig ner med Enver i somras för att prata om hans filmskapande och hur han ser på begreppet och genren.


Alex Valencia Rodallec: Enver, jag har länge varit nyfiken på det här ordet du använder, blattsploitation, och vad du avser med det. Så om vi börjar med själva ordet, vad är blattsploitation?

Enver ”Chato-E” Ramirez: Blattsploitation, mannen. Det är typ den svenska varianten av blaxploitation. Det är Jackie BrownShaft, vad heter den, Super Fly. I den amerikanska filmvärlden [USA:s filmvärld], du vet i Hollywood och så, när det var väldigt stereotypt med en vit hjälte och en svart eller latinamerikansk skurk, hela det här konceptet, då gjorde en del svarta sin egen ghettoversion. Du vet, “vi gör våra filmer på våra egna villkor”. Så själva den politiska grejen, det var inte så mycket, nu ska vi göra en svart hjälte, utan dom höll kvar vid det här, “Ja, ok då, vi gör en skurk”. Men skurken är hjälten, Tony Montana, fattar du? Skurken är hjälten i historien. Karaktären Super Fly är en koksbäcknande pimp till exempel, och poliserna är skurkarna i den historien. Dom har den hära Boss N****r, som är typ en westernfilm, fast med en svart sheriff, och verkligen allt är jätterasistiskt: “svarta får inte komma in här” och så, “you’re arrested”. Så det där är… vi har ju diggat dom här filmerna sen långt tillbaka till början av 90-talet, när hiphopen kom upp och allt det hära afro-Bronx, amerikanskt och så… Så när vi började göra film på det här sättet, det blev naturligt, den historien jag ville berätta är ingen historia som jag kan sälja till SVT. Jag kan inte finansiera den på något sätt, det är ingen som kommer finansiera en icke politiskt korrekt, omoralisk film om en knarkares hårda liv, utan att försöka kvotera in grejer eller försöka göra den politiskt korrekt. Men just det här ska vara så, rått och inte politiskt korrekt.

 

 Just på den grejen, och det här har jag ju frågat dig snabbt om tidigare, men hur tänker du kring att filmerna gestaltar just den stereotypa bilden som samhället redan har av förorten och de som bor där?

 Asså, det är det som är grejen, att blattsploitation är som en förlängd arm av hiphopen. Grejen är att speciellt när det kommer till film – vilket är positivt, jag kritiserar inte sättet som man gör film, för film, man bär ett ansvar, man ska förmedla någonting och man ska försöka – men det här med att filmerna ska vara jämställda, jämt fördelade etniskt, och så här… Det finns såna regler idag, vilket gör att industrin blir på ett visst sätt. Den kommersiella filmen, dramaturgin blir på ett visst sätt, och du kan inte komma in och berätta en historia bara för att du vill berätta den. Jag försökte komma in i manusförfattarbranschen på rätt sätt, om man säger så va, och hiphop är ju typ tvärtom, hiphop har ju alltid varit det som vi gör, “gangster rap” eller reality rap eller vad vi kallar det, det är en genre där vi är korrespondenter, där vi förmedlar, berättar en historia som den är, inte som vi vill att den ska vara, inte som nån vill att den ska vara, inte på “rätt sätt”, utan vi bara berättar den som den är, livet är fucked up, missbruket är hårt, och så här ser det ut. Och så på det sättet har vi gjort blattsploitation, vi berättar historierna rakt upp och ner. Våran första trailer på Stämplade [Den första Blattsploitationfilmen] hette ju så “Först vi gjorde hiphop, sen vi gjorde film”, fattar du. Och det är ju just den här grejen, vi använder oss av rappers, vi använder oss av temat, texterna, stadsdelarna. Man kan säga typ att varje låt skulle kunna göras till en blattsploitationfilm liksom, fattar du vad jag menar.

 Det finns inte många rappare i Göteborgstrakten som inte på ett eller annat sätt varit kopplade till dig eller haft att göra med dig genom sina karriärer. Och du jobbar mycket med ungdomar, först och främst. Gör du också detta för att lyfta fram ungdomar från förorten?

 Asså, föreningen som ligger bakom blattsploitation heter ju Alla har en historia, och det är ju typ så, alla har en historia, alla har en raptext, alla har en historia de behöver bearbeta. Det jag gör mest för ungdomar, vi lyfter alla, vi lyfter ungdomar hela tiden. Detta är en grej vi gör för att lyfta dels styrkan i att kunna göra det oberoende, du vet. För att vi gör ju, våran första film är noll budget, den andra är på 60,000, Kultur och ungdom [kommunalt projektstöd], snabb slant och sånt. Och det är för att bara visa att vi har alla resurser, talang, vi har manus, vi har historier, och vi har skådisar, vi har verkligen allting som krävs för att kunna göra det. Alltid när vi snackar om filmerna så är det inte filmen som är grejen, utan det är sättet vi har gått tillväga. Alla våra filmer, till exempel, du vet, det är inte etablerade skådisar, det är inte ens skådisar. Vi har hämtat folk från torget. Ah, men döh, han bröt benet igår, vad ska vi göra. Gå och kolla på torget: “Brorsan, kan du spela, vill du spela? Vill du va med i en film?”, “Vad ska vi göra då?”, “Ah, men detta och detta händer…” “Ah, kom vi går…”, och så kommer han och så är han tvärfet.  Vi har hoppat över högskola, teater, asså vi har hoppat över tio år i utbildning, om man ska säga så. Samma med foto, vi behöver en B-foto, vi har två kameror, “Ta den, tänk bara på dom här grejerna”, samma med ljudet, “Tänk på dom här grejerna”, och folk lär sig under processen.

 Så det är en slags coaching?

 Det är coaching. Det är learning by doing. Hela idén är att man ska lära sig av processen. Nu, till exempel, den här senaste filmen vi gjorde, “Allt för dig, bror”, jag skickade in den till ett castingbolag, som castade för den här serien “Alex”, en tv-serie som dom spelar in här med Dragomir Mrsic, och dom valde åtta av våra icke-skådisar som fick ändå feta roller med 5000kr i dagslön och sån shit, inklusive mig tog dom in. Så det är det som är grejen. Vi har en av skådisarna, som ung rappare, väldigt duktig, från Biskopsgården, som kanske inte sett sin framtid som skådis, kanske får sina tusen plays på Spotify, och helt plötsligt nu han är ute och spelar med Dragomir.

 Vad heter han?

 Emilio, Milly Dre heter han. Han är skådespelare i våran film, och han har birollen, och han gjort låten till filmen Allt för dig, bror. Samtidigt som han har gett mig en singel också som jag ska släppa på min label som är fet. Och på det så får han det här. Du vet, det är en unge, han har stått på torget och skådespelat sig en stund, i kanske tio-femton år. På det kanske han får åka in, får skit av föräldrarna, eller skolan, eller av övriga. Istället får han skådespela på riktigt i en film och vara den karaktären som han ändå kan bäst, och få betalt, istället för att få fängelse.

 Så det är en väg ut eller bort?

 Det är alltid en väg ut. Du kan min historia, mannen. Om jag ska säga att nånting räddade mig, så var det musiken. Jag fick mitt första jobb på Stadsteatern, som rappare på den där pjäsen Dom, två veckor efter att jag kom ut från fängelset. Det är nånting du vet, fattar du? Och idag jag jobbar på frivården, som övervakare för andra, och jag försöker få in det här på frivården, försöka göra det till en, men att dom kan komma till vår förening och ha workshops, utbilda sig, bara vara statist. Du har suttit inne, du kanske har ärr i ansiktet, du har gaddningar i ansiktet, vilket är ett hinder enligt folkmun, men inte i den här branschen. I den här branschen om du har gaddningar i ansiktet så är du perfekt statist i en scen, det ska gå förbi en gubbe där, fattar du.

 I blaxploitation så jobbar dom ju väldigt mycket också med nästan “larger than life” characters, karaktärer som är överdrivna, så här att dom nästan blåser upp den karaktären ännu mer, så det blir nästan en karikatyr, på gränsen till karikatyr. Hur gör du med det?

 Nä, asså vi imiterar ju inte helt och hållet, utan tanken… Jag såg dokumentären om Super Fly, till exempel, att den var ju bannad, manuset kom inte igenom nånstans hos något produktionsbolag, och så gjorde dom den med en extern finansiär, från stadsdelen Bronx, som kom in och finansierade filmen. Jätte jättelåg budget och den bara sålde slut i dom stadsdelarna. Det är det som är tanken. Stämplade kom inte in på filmfestivalen [Göteborgs filmfestival], till exempel, och vi hade premiären för den i Hammarkullen Folkets hus, samma helg som filmfestivalen hade sin helg, och vi hade 300 gäster, det stod folk runt omkring, det fanns inte stolar till. Åttio procent invandrare som kom och kolla, och det är åttio procent vita som kommer på Järntorget [där Göteborgs filmfestival har sitt centrum] och kollar, fattar du. Asså bara det är blaxploitation/blattsploitation, du vet.

 Asså, på det, hur tänker du, när man pratar om det om att skapa parallella scener, typ, i aktiviströrelsen i förorten, det man har med poesi, Förenade förorter, exempelvis. Ser du något liknande hända med film, för film från förorten, om man säger så?

 Ja, faktiskt. Idag kan du filma med en vanlig systemkamera, en bra HD-film, du behöver inte värsta grejerna, priserna är ganska låga. Alla rappers kan göra sina egna videos idag, alla har tillgång till det, rappers är skådisar, så rörelsen är där nu, brorsan, det är så vi tänker att det ska vara. Jag har märkt nu, 24K [en rappare] han har gjort någon typ av små kortfilmer som är någon typ av reklamfilmer för hans kommande skiva, till exempel. Vi har den här med Adam Kanyama, ändå en bra finansierad film. Vad är det den heter?

 Medan vi lever.

 Precis. Vi ser, “Måste gitt”, det här är in the edge. Nånstans om vi ska göra paralleller till hiphop, hur hiphop har gått till, jag menar vi släppte mixtapes i tjugo år, du vet, gratis. Ladda ner min musik, den är gratis. Vi finansierade våra egna grejer, och vi fick ingenting för det, men idag så får hiphop-artister grammisar, du vet, och det är på grund av dom här tjugo åren man stod där och gjorde dom här mixtapesen, och kassa mixar och höll på. Så det finns en väg, och jag tänker att vi är ju på den vägen nu. Dom här ämnena, den här serien, Alex, asså det här med att se oss som en tillgång, istället för en börda för samhället. Jag brinner för förorten, jag brinner för ungdomar, men mest av allt jag brinner för dom som ligger längst ner. Jag brukar säga, till exempel, våra filmer handlar inte om förorten, dom handlar om den undre världen, och den undre världen kan vara här på Järntorget [som är centralt beläget i Göteborg], det kan vara knarkarna där på toan. Dom historierna, dom personerna, vi behöver bearbeta dom här bitarna genom att berätta det, genom att spela det, och så. Och det är där styrkan ligger, så att jag tror definitivt det är tiden. Det kommer komma. Jättemånga som håller på med independentfilmer av det här slaget.

 Framtiden ser lovande ut, med andra ord?

 Ja, asså kanske inte just blattsploitation-grejen, men jag tror att vi bidrar till normaliseringen av en alternativ modell av film, för det är vad det är. Annars träffar jag folk som håller på med manus, så har de jobbat på en idé i kanske två-tre år, och jag frågar hur det gick, och de ba, “Nä, det blev ingenting för vi fick ingen finansiering, du vet”. Massa projekt. Och så dör det där. I min värld, jag gör filmen först och sen kanske vi söker pengar. Jag vill göra den, och sen gör vi den med hopp och goda vänner, då funkar det. Om det funkar så funkar det, och får vi finansiering så är det tamam.

 Vad är nästa projekt?

 Jag har ju stories. Jag vaknar med en ny story varje dag typ [Enver skrattar]. Sen ska man göra det också. De här två filmerna vi gjort, historierna är berättade av… kanske det är icke-politiskt korrekt att förmedla. Vissa tycker att våran första film “glamouriserar” [våld och kriminalitet]. Vi menar att vi glamouriserar inte, vi bara visar. Det är ju inget glamour över det, det är en mörk sida vi visar. Så jag har ett par projekt som jag vill göra blattsploitation. Blattsploitation är också så här, vi ska göra det enkelt. Asså vi har inget bildmanus, håller inte på och ljussätter värsta grejern. Vi tar naturligt ljus, gerillafilmning och så. Fast sen så har jag vissa stories som kanske till och med är lite blattsploitation, dom är från en annan sida, men som skulle kunna komma in i dom finare rummen. Vi har en story som skulle kunna handla om en brud som bäcknar från sin bil, jag menar jag känner såna brudar. Det ligger i tiden. Den här filmen Tjuvheder är ju typ en sån, om en brud. Bästa svenska filmen som gjorts. Och dom har gjort den på samma vis ungefär, typecastade människor, människor från miljöerna och så. Typ det men liksom förort. Kanske tv-serien Skam, det här om tonåringar, fast i förorten. Använda sig av det som finns ute, och bara parallelisera lite. Visa hur det ser ut hos oss.

 Den franska filmen Medan vi fallerLa Haine, den är ju i svartvit. Har du tänkt på att göra film i svartvit? För när du pratar om ljus och såhär, i svartvitt så blir allt det mindre av en faktor.

 Ja, men inte precis. Inte så, på att göra det svartvitt, men typ som Sin City, som också är i svartvit, men med element i färg. Som är väldigt kontrast, men börja leka lite med färgen. Men då är vi nästan inne i olika regissörer – jag är ju regissör, typ icke-utbildad, icke-nånting, icke allt [Vi skrattar båda], men jag regisserar film och videos – mitt bildspråk är ju mörkblått, mörkgrönt, mörktonad. Jag drar ju ner på färg i alla mina filmer, just för att förmedla en känsla. Jag använder mig inte av skärpa hela tiden, skärpan letar sig fram medans du tittar på filmen. Ibland missar man en grej, jag missa skärpan och jag använder det ändå. Just för att förmedla att i verkliga livet, du ska kolla vem som går där, men så kommer det något, en buss till exempel. Helt plötsligt är det något och du ser inte alltid. Jag tror det där ger en viss touch. Men det där är typ mitt bildspråk. Min tanke är ju typ att fler ska vilja använda begreppet blattsploitation. Jag vill inte ha patent på det eller nånting, utan det ska va en sån grej, “Ah men gör en blattsploitationfilm, använda våra mallar, bara ta kameran och gå ut och hitta dina skådespelare.” Varje gång vi har gjort dom här filmerna, av femtio-trettio pers som är framför och bakom kameran har tre-fyra erfarenhet. Många lär sig och hittar sin grej. Speciellt med skådespeleri.

 Du nämnde antihjälten tidigare i våra samtal. Vill du berätta lite mer om det?

 Antihjälte var något jag upptäckte för längesen, och det måste inte vara blattsploitation en antihjälte, du vet Scarface är en antihjälte. Och Super Fly är en antihjälte. Det betyder att vi följer skurken och ser det från hans synvinkel. Det betyder att vi får en medkänsla för den personen också. Många gånger i den senaste filmen vi gjorde, det handlar om en verkligen mörk värld sedd från en ung tjejs perspektiv. Och folk undrar varför vi gjorde den här filmen, vad är anledningen? Det är för att du läser en rubrik, “En mördad”, “En skjuten”, eller “En sprängning”, och direkt så tänker du jävla kriminella, jävla förort, eller du kastar skiten åt ett håll, samtidigt som du aldrig gått in i den personens liv och följt han de fyra dagarna innan mordet, eller innan den här skjutningen, eller innan det hära liksom… Mannen, jag tror vi känner dom här personerna, vi känner många som har råkat ut för dom här grejerna. Följ dom här personerna i fyra dar innan en sån händelse och du hatar inte personen. Spelar ingen roll vem du är, du kommer komma in i den här personens liv och förstå en annan sida, inte bara rubriken, fattar du?

 Så det handlar bara om att visa det mänskligheten som skurken faktiskt också har?

 Precis! Alltså alla har ju en familj, alla har drömmar, alla har ett inre barn i sig, du vet. Manne, jag känner skurkar massvis med skurkar, brorsan. Vad ska jag säga, han är ledare för det där gänget, men när vi var små vi lekte, vi var tvärbra vänner, och när vi ses vi kramas och vi är tvärbra vänner fortfarande, vad ska jag säga. Han ligger bakom en stor del av allt helvete som sker här, men det är inte heller för att rättfärdiga eller nånting. Men du vet, alla är människor någonstans, du vet. Jag tror att om vi har mer förståelse för varandra, det blir en annan… Det här med rubriker, det är bara en rubrik i tidningen, och den målas alltid upp till det värsta. Till exempel, Nebil som är med i Stämplade. Han blev skjuten samma dag som vi releasade på premiären i Kulturnatta i Bergsjön, han dök inte upp där. Vi fick reda på detta femton minuter innan vi skulle upp och visa filmen. Det stod i tidningen, du vet, “känd av polisen”, “med kriminella kopplingar” bla bla bla bla bla, och killen är en av Göteborgs bästa rappare från 90-talet, killen är tvärgrym skådis i filmen, och det här med att han är kriminell, det är tvärgammalt. Det var ingen som följde oss när vi går upp på scenen och femton minuter innan, när han ligger på intensiven och vi ska presentera filmen. Så det är lite så.

 Tack så mycket, Enver.

Grymt, brorsan, grymt.


Enver Ramirez är filmskapare, göteborgsk raplegendar, och musiklabelsboss på Ladron Recordings. Han är uppvuxen i förorten Hammarkullen där han 1994 var med och startade den idag ikoniska rapgruppen Hammer Hill Click.  

I början av november kom novellfilmen Allt för dig bror ut på Youtube. Ni kan se den här.

Foto på Enver Ramirez av Alex Valencia Rodallec.

AV