Muslim Ban: Föreställningen kring föreställningen

Muslim Ban: Föreställningen kring föreställningen

När dammet nu lagt sig efter stormen kring föreställningen Muslim Ban och göteborgaren Amanj Aziz så är det dags att titta närmre på vad som skrevs om föreställningen. Muslim Ban presenterades först med en undertitel som föreslog att den handlade om “den muslimske mannen som ständigt misstänkt förövare”. Detta verkar den ena huvudrollsinnehavaren, Amanj Aziz, passa väldigt bra in på, då han av flera journalister pekats ut som extremist eller för att på olika sätt ha samröre med extremister eller organisationer med extremistiska företrädare. Ingenstans hittar jag dock uttalanden gjorda av honom som jag tolkar som extrema. I varje fall inte via länkar från diverse anklagande röster. Men utöver Aziz person, så ses även föreställningens faktiska innehåll som extremt av en recensent för en större tidning, och det är just de stora mediernas syn på verket och de två männen på scen vi ska ägna oss åt här. Föreställningen kring föreställningen, om en så vill.


Mottagandet av Muslim Ban varierar kraftigt. Kritiken är stundtals seriös och intressant, stundtals underlig och inkonsekvent, och tyvärr också vid mer än ett tillfälle svår att tolka som annat än driven av medvetna eller omedvetna föreställningar kring ras. Vi kommer inte att titta på de bitar som är seriösa, och det bör man ha i åtanke när man bedömer skribenterna i fråga. Sara Granaths recension för Svenska Dagbladet förefaller helt oproblematisk, och likaså Leif Zerns för Dagens Nyheter, utöver att den till hälften handlar om Amanj Aziz person (han liknas bland annat vid Bamse) snarare än föreställningen. Här kanske man skulle kunna ställa frågor kring tamheten i kritiken, men det får någon annan titta på. De fyra andra, Jenny Teleman för Sveriges Radio, Jacob Lundström för Göteborgs-Posten, Amelie Björck för Aftonbladet och Karin Olsson för Expressen, har dock bitar vi kommer att titta närmare på.

Amanj Aziz, regissören America Vera-Zavala, och Carlito.

Begär om att kritiken mot föreställningen ska besvaras

Vid ett par tillfällen diskuterar ett par recensenter hur föreställningen har svarat på kritiken som riktats mot den innan premiären. De som gjort detta ser ut att anta att något i materialet ska ha skrivits om efter den föregående debatten, eller att föreställningen nu också uttryckligt måste adressera stormen kring att den överhuvudtaget skulle sättas upp. Karin Olsson, som är kulturchef på Expressen skriver:

Kritiken mot pjäsen berörs helt kort. Aziz säger att han inte känner igen mannen i medierna som bär samma namn som han, men att ‘de bästa lögnerna berättas med en gnutta sanning.’

Hur Olsson får det till att den passagen just handlar om det som sagts om Aziz inför föreställningen är oklart. En alternativ tolkning är att det redan var med tidigare, då Aziz långt innan föreställningen sattes upp blivit omskriven av journalister. Han är redan den misstänkliggjorde muslimen innan idén om föreställningen kommer till. Det är alltså oklart huruvida passagen Olsson skriver om är något svar på just kritiken som kommit inför föreställningen. När en tänker efter så är en sådan passage kanske att vänta som innehåll när man sätter upp en föreställning om misstänkliggörandet av muslimska män, särskilt med en man som konstant blir misstänkliggjord i en av huvudrollerna. En annan recensent som vill ha svar är Jenny Teleman för Sveriges Radio.

Och dessutom då det här mötet med den här debatten. Den liksom avfärdas väldigt charmigt men också ganska arrogant med en enda passning egentligen till det här osynliga barnet då i famnen, “Du kommer höra mycket om din papi, du kommer höra han är extremist, ingenting av det här är sant, du vet vem din papi är”. Och det är allt jag får som betraktare, som ändå har kommit in där med mitt intresse.

Huruvida Aziz under premiären sa “papi” istället för “baba” som i sista föreställningen, spelar inte så stor roll, utan vad som är intressant i Telemans recension är att hon verkar känna sig berättigad till ett svar på sin och andras kritik. Och vi ska få anledning att återkomma till denna känsla av berättigande längre ner.

Två män först och främst, kanske samme man

Amanj Aziz och Carlito sitter på Lilla Dramatens scengolv.

Teleman går också vidare till att göra ytterligare något intressant som hon inte är ensam om att göra, och det är att kommentera på de två på scen i egenskap av män, med en antydan om att de är lite manschauvinister.

Och sen så finns det också det här elementet av stolthet, “var stolt”, “försvara dig själv”, “låt dig inte påverkas av andra”…. Och jag kan liksom ändå reflektera, att är det mer av det här vi behöver? […] Jag vet inte om jag behöver mer definitioner av manlig stolthet. Jag vill samtala, och här känner jag mig inte alls särskilt inbjuden till det.

En av dessa stunder som Teleman tolkar som “manlig stolthet” är ömma ord Amanj Aziz riktar till sin dotter som han låtsas hålla i famnen. Det är faktiskt inte mycket av passagerna om stolthet som handlar om “manlig stolthet”, de kretsar istället kring att vara stolt över ens identitet som muslim, vilket förstås är en uppmaning om stolthet även riktad till muslimska kvinnor, därav tilltalet till dottern. Är det så att “den muslimske mannen som ständig förövare” är något föreställningen iscensätter hos recensenterna?

Jacob Lundström, chefredaktör på filmtidskriften FLM, är för tillfället anlitad av GP för att recensera, då föreställningens regissör, America Vera-Zavala normalt är krönikör på GP, och även han kommenterar på de två i egenskap av män. I en beskrivning av föreställningens öppning skriver han att “De möts i ett handslag på grabbars vis”, och syftar då till hälsningen mellan Aziz och Carlito när de är på väg ut på scen. Men är just den gesten generellt “grabbig” eller kanske mer specifikt “förortsgrabbig”? Och kanske så väldigt avsiktligt? Som en markör för tillhörighet inte till en bredare manlighet utan till förorten, där många killar oftast hälsar genom just denna typ av handslag. Förorten är också återkommande som plats i föreställningen genom Carlitos texter, och är även den typ av område bägge män på scen kommer ifrån.    

En som i sin läsning går ännu längre är Amelie Björck på Aftonbladet. Hon ser inte bara män, utan två “tuffa typer”, som är väldigt lika, och beter sig “typiskt snubbigt”.

Varför välja två tuffa typer som Aziz och rapparen Carlito för en lecture performance om muslimska män = dem själva? De två har ju, i alla fall som det framstår, rätt likartade positioner och analyser. De är båda lite mediekända, båda inlästa på postkolonial teori, båda polemiskt inriktade (typiskt snubbar) och med radarn inställd på strukturell islamofobi.

Här anses det polemiska vara “typiskt snubbar”, vilket i denna kontext får en märkvärdig konsekvens. Påståendet reducerar nämligen två icke-vita män till att vara typiskt snubbiga, när de läses som polemiska. Följaktligen kan en kanske påstå att om du reagerar när du utsätts för förtryck som icke-vit man och anses vara konfliktsökande angående detta, då är du typiskt snubbig, och med andra ord lätt att avfärda. Kanske lite i samma anda som hur kvinnor avfärdas som hysteriska när de blir arga eller upprörda över vad de utsätts för. Dock får vi inga exempel på hur de två på scen faktiskt är polemiska. I tonen kanske man kan beskriva Carlito som polemisk, men inte den lugne Aziz. Aziz ger för mig inte heller ett särskilt “tufft” intryck, man kan nästan hålla med Leif Zern om Bamseliknelsen. Kanske kan Aziz läsas som polemisk vad gäller innehållet i det han säger, ifall det är polemiskt att driva en tes, och det kan det ju vara. Björck fortsätter:

Inte för att det vore möjligt för två andra personer att representera hela spektrumet av muslimska män, eller vad det kan betyda att bli sedd som en sådan av vita blickar i det här landet. Men med den valda duon blir bilden en enda snarare än ens två. Det förvånar helt enkelt att Vera-Zavala inte verkar ha tänkt ”dramatisk konflikt” eller ”kontrastverkan” utan snarare: okej… hm… nu har vi en, då behöver vi bara en till, nästan likadan.

Tillsammans med föregående stycke ser vi nu hur de två reducerats till en person, “den tuffe muslimske mannen”, vilket återigen närmar sig bilden av “den muslimske mannen som ständig förövare”, det den gamla undertiteln gav som tema. Detta är extra intressant då Carlito, mig veterligen, inte är muslim. Nu börjar en nästan undra om inte syftet med en icke-muslimsk brun man på scen delvist var att framkalla detta. Varför just Carlito och inte en muslimsk spoken word poet? Frågan om Carlito har gäckat mig ända sedan jag såg föreställningen.

Amanj Aziz beskrevs av Leif Zern som “Bamse” i en märklig konstrast till den annars samstämmiga beskrivningen av honom som “tuff”. Foto: Ali Mian.

Björck börjar också här begära nyanser, för att i efterföljande stycken diskutera andra val som kanske skulle gett åskådaren mer, och då på premissen att dessa två som nu står på scen är densamme. Hon skriver också raden “Carlito som är uppvuxen i Bergsjön” längre ner i sin recension, vilket gör att man börjar undra om hon inte förväxlat de två på riktigt. Det är nämligen Aziz som är från Bergsjön.

Vidare ska Björcks begärande av alternativa bilder visa sig vara något både hon och Teleman är inkonsekventa med vad gäller polemiska föreställningar som propagerar en världsbild, men vi kommer till det längre ner.

Foliehattar och guilt by association

En annan attack som görs är mot Amanj Aziz definition av islamofobi. Det är Expressens Karin Olsson som kritiserar den med följande ord:

Definitionen av islamofobi som presenteras i föreställningen är så vid att kritik mot islamistisk fundamentalism också skulle kunna rymmas i den.

Här verkar det som om Karin Olsson sett en annan föreställning än jag. Aziz nämner specifikt att det han vill är att både kunna vara emot extremism och samtidigt kritisera Västerlandet, men att en muslim förvägras möjligheten till denna nyans. Är man kritisk mot Västerlandet så ökar risken för att man blir beskriven som extremist, menar han.

Olsson kommenterar sedan även Carlito på ett väldigt märkligt sätt.

Carlito befinner sig mindre på ett idéplan – förutom när han återkommande ropar “brun hud i en vit värld” – och mer ute på gatan i orten. Där består den vita makten av snuten och han ser “bruna lik som staplas lagligt” och “vita som applåderar döda bruna kroppar”, alltmedan de “nattar lille David”. Man får hoppas att det senare inte är en antisemitisk referens. Carlito har dock, enligt en granskning av Samuel Nudel, varit medlem i Facebookgruppen Vaken.se, där förintelseförnekande och antisemitism ingår i världsuppfattningen.

Bannern på Facebook-gruppen Vaken.se.

När jag kollar upp detta ser jag att beskrivningen på cover-bilden av gruppen Vaken.se på Facebook uttryckligen säger att gruppen är ett fritt forum där folks åsikter står för dem: “Varje person ansvarar för sitt eget material och representerar bara sig själv” [Tillägg: För tydlighets skull kan jag tillägga här att gruppen är full av konspirationsteorier och åsikter från alla möjliga extremer, inlägg som är pro-Israel, anti-Israel, antisemitiska, pro-judiska, rasistiska, antirasistiska, och många andra krockande världsbilder. När jag skriver “fritt forum” så menar jag att det inte finns någon särskild hållning som påtvingas gruppens medlemmar från vad jag kan se.]. Vad Karin Olsson gör, i en förlängning av Samuel Nudel, är en slags kollektiv skuldbeläggning eller “guilt by association”. Om du är med i en Facebookgrupp och personer i den gruppen skriver eller säger konstiga saker så är du lika skyldig som de är för vad de skriver. Detta i en grupp med nästan 15 000 medlemmar. Där Carlito dessutom inte gjort ett enda inlägg. Karin Olsson är själv medlem i gruppen “Bredäng baby!” där det bland annat förekommit rasistiska inlägg, men betyder det att Olsson själv hyser dessa åsikter? Det känns inte alls rimligt.

Guilt by association är även temat för ett blogginlägg Amanj Aziz gjort och vilket tas upp av Jacob Lundström, GP:s recensent, där Lundström går rätt hårt åt Aziz.

Regissören America Vera-Zavala gjorde ifjol Svenska hijabis på Dramaten, med vittnesmål från fem unga kvinnor som bär slöja, och hon har kallat Muslim ban för en uppföljning. Ämnet är återigen islamofobi men den här gången kretsar det inte kring yttre attribut. Det skulle i så fall vara huvudpersonens foliehatt. Inför föreställningen har det bland annat florerat ett inlägg från sajten Nyans muslim där Aziz påstår att det finns islamofobiska kopplingar mellan Expo, Mona Sahlin och Breivik.

När jag läser det blogginlägg som hör ihop med diagrammet, vilket separat delats av åtskilliga journalister, så är min första reaktion att de kanske tar i lite väl hårt i hur de tolkar det. Samtidigt förstår jag att en seriös journalist som Magnus Sandelin (som namnges i diagrammet) tar illa vid sig. Jag känner inte Aziz personligen, och träffar honom för första gången efter den sista föreställningen av Muslim Ban. När jag funderar kring blogginlägget så bestämmer jag mig för att ringa upp honom för att be om en kommentar. Det han säger till mig då nyanserar det hela än mer.

 Guilt by association funkar åt båda hållen. Det är ju lite absurt. Asså jag påstår inte att dom faktiskt träffas och planerar saker ihop. Men det finns ju faktiska kopplingar genom uppdrag som tagits och så vidare [vilka olika personer som anlitats eller arbetsgivare som någon haft]. Vilket man kan tolka hur man vill.

Enligt Aziz ska det alltså röra sig om en ploj om att göra mot dem så som de gjort mot honom. Lundströms “foliehatt” känns i den kontexten förhastad, och kanske lite väl magstark.

Ett inkonsekvent begär om kritik och motbilder

Så var det då känslan av berättigande till förklaringar och begäret om motbilder till den bild av världen som presenteras i Muslim Ban. Jacob Lundström kräver kanske inte, men konstaterar en avsaknad av perspektiv.

Tankarna går till Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar om ett framtida Sverige där tvångsassimilering råder, men för Aziz tycks dystopin redan vara verklighet, och hans föreläsning i förstaperson saknar romanens kritiska perspektivförskjutningar.

Sveriges Radios Jenny Teleman för in sig själv i sin recension, och menar att hon är “beredd att få vilken världsbild och upplevelse av förtryckande strukturer som helst presenterad för [sig]” men att hon inte vill “bli föreläst för utan motfrågor, utan utveckling, utan perspektiv”.

Det sägs ingenting i dialog med den här världsbilden som presenteras, som ska vara en albakrati, det vill säga styrd av vita i stället för av folket. Det finns tankegångar som handlar om att uppgiften inte är integreras, inte anpassa sig, inte förvandla sig. Det här är väldigt intressanta tankar men det finns inga motfrågor, ingen kritik, ingen diskussion, varken konstnärlig eller annars. Och det är ju ganska slarvigt av regin. […] Jag kan säga så här, asså jag är beredd att få vilken världsbild och upplevelse av förtryckande strukturer som helst presenterad för mig, men alltså jag vill inte bli föreläst för utan motfrågor, utan utveckling, utan perspektiv.

Aftonbladets Amelie Björck föreslår, vilket jag tidigare nämnde, till och med några namn på andra som skulle varit intressanta att se på scen för att få fram “‘dramatisk konflikt’ eller ‘kontrastverkan’”. Hon föreslår till och med ett par kvinnor, för en föreställning som från alla indikationer ska handla om “den muslimske mannen som ständig förövare”. Och då med tanken att ge mannen en möjlighet att tala om sig själv, precis som Vera-Zavalas tidigare verk, Svenska hijabis, gjorde för hijabbärande muslimska kvinnor. Kanske hade det varit intressant, men man får en känsla av att det ligger mer bakom detta begärande av nyans.

Frågan som gnager mig är om denna regel gäller alla verk eller personer som är “polemiska” och som presenterar en världsbild? Tillämpas den exempelvis på vita kvinnor (då majoriteten av de recensenter vi tittat på tillhör den gruppen)? För att undersöka detta så måste vi hitta en jämförelse. När jag tänker på vita kvinnor och polemiska världsbilder på scen så tänker jag direkt på Valerie Solanas SCUM-manifestet, som sattes upp av TUR-teatern, 2011. Det visar sig att både Aftonbladets Amelie Björck och Sveriges Radios Jenny Teleman recenserat den uppsättningen. Inte Karin Olsson, som redan då basade över Expressens kultursida, där Nina Lekander istället recenserat uppsättningen positivt. Tyvärr hittar jag inte heller en recension av Jacob Lundström. Han nämner enbart uppsättningen i positiva ordalag i kommentar till en annan pjäs. 

Andrea Edwards spelade huvudrollen i TUR-teaterns SCUM-manifestet. Foto: Jonas Jörneberg.

Jag har läst SCUM-manifestet ett antal gånger, och varje gång framkallar det ett spektrum av känslor hos mig. Det är bra konst, även om det inte alls var menat att vara det. Det finns de som avfärdat författarinnan Valerie Solanas som mentalt sjuk, då hon blev diagnostiserad med paranoid schizofreni, men en måste då även ha i åtanke att historien är fylld av kvinnor som galenförklarats för att de brutit mot den patriarkala ordningen. Sen finns det de som menar att verket är satir snarare än ett verkligt manifest. En del verkar basera detta på att mycket av vad Solanas skriver är vändningar på vad olika historiska män, såsom Freud, sagt om kvinnor. Solanas hävdade dock själv fram till sin död att hon menade sina ord. Jag väljer att ta henne på fullaste allvar.

Vad man än tycker om SCUM-manifestet som konst eller som faktiskt manifest, så är det ett verk som har flertalet problematiska resonemang. En vithetskritisk läsning av manifestet ger flertalet stycken som visar på ett perspektiv där vithet premieras eller underordnas som problem. Exempelvis detta:

Fördomar (rasmässiga, etniska, religiösa, etc): Hanen behöver syndabocker på vilka han kan projicera sina misslyckanden och otillräckligheter och genom vilka han kan ventilera sin frustration över att inte vara hona. Och de ställföreträdande diskrimineringarna har den praktiska fördelen av att väsentligt öka fittmängden tillgänglig för männen på toppen.

Rasism är alltså enligt Solanas inget vita som grupp skapar, utan det är män som grupp som står för det, och det är en sidoeffekt av att män önskar de vore kvinnor. Vilket förstås frigör vita kvinnor från ansvar vad gäller rasism. Om verket nu är satir, som en del menar, är det svårt att se vad just det här stycket är satir av. Män jämförs även med apor i SCUM-manifestet, vilket kanske är en vändning på någon mans beskrivning av kvinnor, men det är definitivt något som särskilt svarta män redan fått höra som skällsord från fler vita kvinnor än Solanas. Manifestet uppmanar även upprepade gånger till androcid, utrotandet av alla män. Det bör vara lätt att säga att texten är “polemisk” och propagerar en “världsbild”, för att använda Björcks och Telemans ord. 

Om vi nu som experiment tar Solanas text, så kan vi genom några smärre justeringar försöka närma oss vad Teleman och Björcks bild av Muslim Ban troligtvis är, åtminstone den deras texter antyder. Så blir det kanske också snart uppenbart att allt inte är så jämlikt i hur de bedömer de två verken.

Allt vi behöver göra är att byta ut “man” mot “vit” i ett av Solanas stycken, något som lätt går att göra med flera av dem med samma resultat. Och det resultatet är slående.

Ingen äkta social revolution kan åstadkommas av [vita], eftersom [vita] på toppen vill ha status quo, och alla [vita] på botten vill vara [de vita] på toppen. [Den vita] “rebellen” är en fars; detta är [vitas] “samhälle”, som [vita] skapt för att tillgodose [vitas] behov.

Världsbilderna är alltså på vissa ställen väldigt lika, om vi då bortser från det att Solanas förespråkar utrotandet av män och Aziz förespråkar rätten att få vara ett självbestämmande subjekt. Och då ska man nog understryka att det inte finns något i det Aziz sagt i föreställningen som förespråkar våld. SCUM-manifestet är, vad man än tycker om det, en våldsam polemisk text som hårt propagerar för utrotandet av män. Man måste dock för att vara rättvis mot Solanas förstå vad hon gått igenom, och förstå hennes kontext. Hon hade många skäl att vara väldigt arg.

Men kanske vore det rimligt att även hennes text avkrävs motbilder av samma skribenter som krävt det av Muslim Ban? Både Telemans “Gyllene hat mot män” och Björcks “TUR-teatern | SCUM” saknar helt krav på nyanser eller motbilder. Om recensenternas märkliga krav har att göra med anklagelserna som riktats mot Aziz är oklart, de presenteras i skrud av konstnärlig kritik. Om det gäller personen bakom texten så ska man veta att Solanas enligt eget medgivande försökte mörda ett flertal män, däribland världens kändaste paint by numbers konstnär.

Solanas är precis som dessa två recensenter en vit kvinna, och kanske är hennes position bekvämare för de två. Inte polemisk, för att den inte ger sig på dem. I förhållande till den står de två på den anklagande sidan, i Muslim Ban står de anklagade. Och av män dessutom, vilket kanske även det påverkar. Det är förstås svårt att veta ifall det verkligen ligger till på det sättet, men det är otvivelaktigt så att dubbla måttstockar används. Kravet på att man ska rätta sig i det västerländska ledet är något Aziz tar upp i Muslim Ban, vilket kanske berör dessa texter på ett visst plan, då de avkräver en muslimsk man en nyans de inte avkräver en vit kvinna.

Vad som genomgående är intressant för mig är hur dessa uppenbarligen begåvade recensenter, Amelie Björck och Jenny Teleman, inte kan låta bli att tala om människorna på scen, Amanj Aziz och Carlito, som hårda, och även begära eller rent av kräva att teserna de två för fram inte ska få stå oemotsagda. Expressens Karin Olsson är å sin sida så förolämpad av verket att hon inte kommer längre än att se en attack på vita, och hennes text är därför svår att diskutera djupare.

…”Muslim ban” är en kvasiintellektuell härdsmälta av extrema idéer, framförda av individer med starkt förenklade och konspiratoriska verklighetsuppfattningar där hudfärg styr allt och vita är ett ont kollektiv.

Jacob Lundström ägnar åtminstone hälften av sin text åt att diskutera olika idéer som politiska debattörer lagt fram om pjäsen innan dess premiär, samt uppfattningen av Amanj Aziz. Tråkigt för en såpass vass recensent.

Det hade kanske varit givande att gå vidare till en diskussion med recensenterna kring bilden deras texter sammantaget ger av föreställningen, och av Aziz och Carlito. För det är just denna större bild som är det intressanta. 

Lite krasst rundar jag av med ett av Amelie Björcks egna stycken om Turteaterns uppsättning av SCUM, vilket jag här återigen skriver om något. I det ursprungliga stycket talar Björck till den grupp män som kommit för att protestera mot uppsättningen av SCUM-manifestet.

Bristen på nyfikenhet och verklig individuellt grundad kunskap är betecknande och helt i linje med [Aziz vithetskritik i föreläsningen]. Bara genom att försöka förstå vad [han] talar om, och våga utmana sig själva, skulle de kunna bevisa att de inte är vad [han] tror.

Ingången till Dramatens lilla scen. Foto Holger Ellgaard (CC-BY-SA-3.0).

Foto på Dramaten: Sören Vilks

AV