MOR/DOTTER – den mest komplexa relationen av alla?

MOR/DOTTER – den mest komplexa relationen av alla?

Hana Suzuki Ernström har sett föreställningen MOR/DOTTER på Kulturhuset Stadsteatern av regissören och manusförfattaren Julia Marko-Nord.

 

“Hej och välkomna till Fri Scen och MOR/DOTTER. Jag heter Lotta. Vi kommer sitta här i cirkeln i ungefär 1 timme och 15 minuter. Sen kommer vi ta en paus. […] Idag är det den 19 januari och klockan är 19.02 Och det vi vill prata med er om är, hur ser din relation ut med din mamma eller dotter? Vem vill börja?”

Det blir tyst. Vi sitter på stolar i en sluten cirkel i ett upplyst och avskalat rum. Vi tittar på varandra. Under sekunderna som går hinner mitt sociala ansvar ta vid: vänta, är det meningen att vem som helst ska svara? Varför säger ingen något, måste jag börja? Men så tar någon ordet, berättar om sin tonårsdotter och svårigheterna med att vara mamma. En annan tar vid, talar om sin mamma och hur fin relation de har, hur lika de är. Jag släpper mitt sociala ansvar. Där är de, skådespelarna.

Det materiella och känslomässiga rummet är nära, varmt och avskalat. Fokus är riktat inåt och energin är samlad. Runt om i ringen sitter skådespelarna utspridda och berättar. Hur det är att vara mamma, att vara dotter, att vara mamma och dotter. Det handlar om rädsla för att bli förälder, sårbarhet, lycka och olust inför den andra. I en anspelning på gruppterapi delar skådespelarna olika historier utifrån tanken om att vara medberoende till en mor eller en dotter. Genom att sätta ord på det mest förbjudna kan en reningsprocess ta form, ett arbete i riktning mot försoning och utveckling. Berättelserna som bygger på djupintervjuer med mödrar och döttrar, är gjorda av regissören Julia Marko-Nord. De synliggör en relation som omgärdas av stigman och ideal.

Utifrån tre olika rum gestaltas relationen. I det första, terapicirkeln, tar samtalet och orden plats. Rummet fylls av relationen mor-dotter, ett förhållande som rymmer alla känslor, band och händelser likväl kärleken mellan mor och dotter. Kärlek är tårar, smärta, skuld och ilska, det blandas med skratt, glädje och allt däremellan. Historierna fortsätter: ”förlåt avbröt jag dig? För när du berättade det där så kom jag att tänka på en händelse med min mamma eller dotter…”. Fram och tillbaka bollas berättelserna mellan skådespelarna. Emellanåt vill jag ställa en följdfråga, stanna upp innan nästa person tar vid, men det gör jag såklart inte. Och kanske önskar jag att dialogen mellan de berättande hade fördjupats en aning. Varför tror du att det är så svårt att vara mamma/dotter? Varför tror du det var så svårt för din mamma att ge dig närhet? Det är frågor som varken jag eller skådespelarna ställer. Inte för att skådespelarna inte ser varandra. När någon av dem berättar om några av livets största sorger och svårigheter lämnar en annan sin stol och går över till den berättande, håller i henne och gråter med henne.

Vi byter rum. Köket, ett privat rum i hemmet där relationen formas och tar sig i uttryck. Publiken bjuds på fika, radion står på och en mamma röker under fläkten samtidigt som ett samtal med hennes dotter pågår. Genom en närmast ordlös kommunikation tolkar dottern sin mor: ”Mamma?” ”Ja, vad är det?” ”Men varför är du sur!?”. Jag måste le för jag känner igen det så väl. Att vara barn innebär att ha långa känselspröt och kunna känna varje vibration. I föreställningens kök tar gestaltningen vid och förkroppsligar det orden inte kan säga. Scenen avslutas med en dans. Här frigörs alla tvetydiga känslor som kantar mor-dotter relationen.

I den sista scenen förs vi tillbaka det avskalade rummet, stolarna är nu utspridda. Med rörelser, texter i brevform och projektioner på människor som kan tolkas som mödrar eller döttrar, gestaltas relationens existens. Någon sträcker sig efter en hand som i sista sekund glider undan, vill inte bli berörd. Ändå är kropparna så nära, alltid nära och återkommer till varandra. ”Du är alltid med mig” hör jag någon läsa och jag undrar om det är det som gör relationen så komplex.

Tidigt i föreställningen går tankarna till den feministiska devisen ”det personliga är politiskt”, en fras lika viktig historiskt som nu. För det är inte bara det privata som relationen mor-dotter bär. I föreställningens första del lyfts ämnen som psykisk ohälsa, missfall, sexualitet, ofrivillig barnlöshet, äggdonation, missbruk och misshandel. Politiskt betydande verkligheter som görs till tabu i ett patriarkalt landskap. Cirkeln av stolar sluter scenens utrymme, skapar en rumslig känsla med tjocka symboliska väggar av kroppar. Även om patriarkatet alltid präglar våra relationer är det här, just här och nu inte förtryckets rum. Patriarkatet kan inte hindra samtalen och orden att flöda och ta plats. Det sociala arvet är alltid närvarande. Går det att helt bli sin egen eller är vi en ständig upprepning av våra uppväxter, av våra mammor? En skräck i att fortsätta i oönskade upptrampade hjulspår och en skrattretande förvåning (eller sorg) när vi hör våra mammors ord eka genom våra egna röster. Det är funderingar kring en relation som många gånger saknar gråzoner, antingen är jag som min mamma eller precis tvärt om.

På föreställningens informationsblad går att läsa: ”En djupdykning i den mest komplexa relationen av alla”. Jag kan inte låta bli att undra om det stämmer och i sådana fall varför? Är det den kvinnligt kodade socialiseringen som skapar denna komplexitet? Är det föreställningarna om relationen och de olika identiteterna som framkallar förväntningar och förgivettaganden? Eller är det på grund av att relationen skapas inom ramen för ett maktsystem som patriarkatet? Sedan måste jag också undra om detta påstående beskriver ett globalt fenomen eller om det som så ofta, döljs att det handlar om en västerländsk (vit) heteronormativ idé? Gömmer sig en essentialistisk föreställning om kön, där mor- och dottergestalten alltid innebär någon som bär livmoder, bakom denna tes? Jag har inte svaret på några av frågorna. Vad jag dock vet är att mor-dotterrelationen återkommande placeras under en feministisk lupp.

I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet sattes mor-dotter relationen i fokus för den västerländska kvinnorörelsen. Nu var det inte bara mannen som sågs som fiende, den allrådande modern ansågs som indoktrinerad av patriarkatet och därav ett hinder för flickan eller kvinnans befrielse. Den kroppsliga och psykiska symbiosen mellan mor-dotter granskas kritiskt. Under senare delen av 1980-talet skedde en förändring och relationen mellan mor och dotter sågs som en källa till njutning, frigörelse och en alternativ ordning. En nyckelfigur var den franska feministen och filosofen Luce Irigaray (född 1930). Med tankefiguren ”moderlig genealogi” beskrivs mor-dotter relationen som en tvåsamhetsformation och vision. Här främjas ett positivt begär, en specifik kraft som tros vara kopplad till den feminint kodade kroppen. Genom denna kraft utgör det feminina, däribland den moderliga genealogin, en motsats och ett motstånd till en patriarkal kultur. Därmed kan idén om mannen som det först (och enda) könet bekämpas enligt Irigaray.

Följer vi mor-dotter fram till dagens feministiska samtal finner vi bland annat författaren Mara Lees senaste bok Kärleken och hatet (Albert Bonniers Förlag 2018). I denna lyriska undersökning beskrivs två olika relationer var av en är den mellan mor och dotter. Lee skriver: ”Så. En mor. Det är hon och det kunde ha varit en annan. Men det är hon. Hon sköljer över mig. Jag håller andan och räknar till tre. Tills underströmmen fångar in mig. Suget bakåt.” Föreställningen MOR/DOTTER svarar. Tillsammans skapar de en målmedveten och klarsynt dekonstruktion av en idealisering av mor-dotterrelationen. Det är ett möte som skapar dialog, ett samtal som för en tradition och ett feministiskt arbete vidare. Så visas ännu en gång att berättelsen och det egna ordet bär på en kraft för motstånd och förändring. Det personliga är och förblir politiskt.


Foto: Sofie Gynning. Bilden är beskuren.

AV